Sanning eller samförstånd

Sanningen: Sparka inte så hårt, gode väktare!
Väktaren: Raska på bara, så du kommer in! Du är ju naken! (Klatsch nr 3/14).

Sveriges duktigaste industri är inte Volvo eller Sandvik. Det är den framgångsrika produktionen av samförstånd.

Inget land i Europa uppvisar en sådan frånvaro av oenighet i viktiga frågor.

Den fullständiga enigheten, vitsade Ture Nerman, råder bara på dårhuset och på kyrkogården. Även han behövde alltså rättfärdiga sin oenighet.

När vi nu UTAN TILLSTYMMELSE TILL DEBATT och UTAN FOLKOMRÖSTNING och PARLAMENTARISK UTREDNING av de konstitutionella följderna håller på att ljudlöst glida in i krigsalliansen Nato, vilket innebär ett 180 graders lappkast, är det ett skolexempel på elitens produktion av samtycke.

I tidningen läser jag att drygt 50 procent av fransmännen i dagens presidentval säger sig beredda att rösta för ett alternativ som 

* ställer fransk lag över EU-lag.

* leder Frankrike ut ur det militära Nato-samarbetet

* lovar bryta isoleringen av Ryssland, så snart ett fredsfördrag tecknats med Ukraina.

Samtlig tre uppfattningar går stick i stäv med vad etiketten tillåter i Sverige idag. Ingen svensk riksdagsparti kommer ens i närheten. Vad beror det på? Hur kan de åsikter som drygt 20 miljoner fransmän säger sig beredda att rösta på inte existera i Sverige?

Eller är svensk politisk elit en sammansvärjning, ett Cosa Nostra, som topprider befolkningen?

Samtycket sträcker sig långt ut i detaljfrågorna. "Kusligt nära Putins hot om kärnvapenkrig" lyder en rubrik i samma tidning. När talade vi senast om USA:s hot om kärnvapenkrig. Trots att det är denna "nukleära avskräckning" som påstås skänka oss trygghet i Nato.

Vet läsarna att USA är den part som rivit upp flertalet nedrustningsavtal de senaste åren? Den part som envist håller fast vid ambitionen att nå förstaslagsförmåga (dvs. kunna slå ut Ryssland innan det landet hinner svara)?

Hur den svenska politiska eliten förvandlas från folkets företrädare till en sammansvärjning mot folket tror jag har olika svar i olika partier. Gemensamt är förstås att de moderna partierna alla är stats- och storföretagsfinansierade, de behöver inte bry sig så mycket.

Så här resonerar en ledande vänsterpartist (i ett brev till mig):

"Svenska folket är inte enigt om just något annat än att vi bor i Sverige. Den som gör sig besvär att följa ett bredare utbud av media finner att det förekommer många olika åsikter. Kritiken från vänster handlar mer om att de egna åsikterna inte framträder så ofta som man skulle önska sig. Jag finner det inte förvånande då vänstern i Sverige av många olika skäl - också självförvållade - är liten och i minoritet. Det vore ju märkligt om det inte skulle märkas i utbudet av åsikter. Det är en av vänsterns värsta sidor, detta eviga martyrskap, som ibland luktar illa och ovilja att acceptera sin svaga ställning. Det är inte den egna otillräckligheten utan de andras fel att man inte har det stöd man anser sig förtjäna. Det är också just därför man förblir svaga."

Observera att i det resonemanget spelar inte sant eller osant, rätt och fel  någon roll, utan den som är i minoritet rekommenderas "självrannsakan" och följaktligen anpassning.

Vi Nato-motståndare ska göra oss kvitt "detta eviga martyrskap"som "luktar illa och ovilja att acceptera vår svaga ställning".

Mot detta vill jag sätta tro på att sanningen om Nato till sist ska sjunka in och att svenska folket som i grunden har en stark misstro mot Nato, uttryckt i alla opinionsmätningar utom en, till sist kommer att göra sig av med de ledare som föresatt sig att förskingra 200 års erfarenhet av fred i neutralitet och alliansfrihet, en nationalklenod som få andra länder kan skryta med.

Stefan Lindgren