Med Friedrich Engels på Göta kanal

1867 gjorde Friedrich Engels en resa på Göta kanal tillsammans med sin irländska hustru Lizzie. Hans dagboksanteckningar finns bevarade och på 1970-talet gjorde dr Jochen Reinert en resa i Engels fotspår.

Hemma i Manchester hade Engels och hans vapenbroder Karl Marx just avslutat arbetet på första bandet av "Kapitalet".

Den 6 juli 1867 vid elvatiden på förmiddagen lämnar ångbåten ”Hero” Humbers mynning, efter att två timmar tidigare ha anträtt sin färd från det engelska Grimsby och styr mot skandinaviska halvön. Bland passagerarna befinner sig Friedrich Engels och hans andra hustru, Lydia Burns, kallad Lizzie. Det blåser kraftigt.

Engels noterar: ”Det långa fartyget rullar starkt, kapten Soulsby faller och bryter ett revben, en engelsk passagerare gör detsamma och slår upp käften, storseglet sliter sig loss från nedre blocket.”

Efter två spännande dagar är den svenska kusten i sikte: ”På morgonen klockan 7 Vinga, sedan infart i Göta älv-skären, bara roches moutonnées (rundhällar, SL), isens verkan synlig på 1 000 steg.... slutligen nära Göteborg, trevligt och främmande genom de breda husens låga utbredning.”

Friedrich Engels tyckte om Skandinavien. Han studerade gammalnordisk kulturhistoria, lärde sig danska och läste Ibsen. I september 1864 hade han för första gången givit sig iväg till en av de nordiska huvudstäderna, till Köpenhamn. Han besökte skådeplatser från Tysk-danska kriget, men kom på grund av passvårigheter inte längre än till Sönderborg på Sydjylland. Nu, i juli 1867, hade han åter startat en resa till Skandinavien. Göteborg var hans första mål. Detta framgår av hans dagboksanteckningar, vilka publicerades första gången 1966.

Friedrich Engels och hans hustru Lizzie (montage).

Helt okänd på rederiet
Arm i arm med Lizzie strosar han genom staden – nyfiken på landet och människorna, öppen för intryck av alla slag. Han ser Göteborg som ”en modern stad i gammalsvensk omgivning; inne allt sten, ute allt trä. Holländska kanaler med holländsk stank på gatorna.” Resenären från de brittiska öarna tycker svenskarnas livsstil är ”helt kontinental, anti-engelsk”. Han anser att ”som överallt på kontinenten” görs det i Sverige mer ”för populus (folkets) hälsa och uppmuntrande” än i det ”aristokratiska England".

Men Friedrich Engels och Lizzie Burni vill inte bara uppleva Göteborg. I mitten av juli går de ombord på en passagerarångbåt, den här gången för att i lagom takt se södra Sverige från den 1832 invigda Göta kanal...

Göteborg – efterlämnade Engels månne några spår där? Jag knackar på hos de det äldsta passagerarrederiet "Rederi Göta Kanal AB”. Där kan man berätta om många "kändisar" som åkt genom Sverige på Göta kanal: Hans Christian K Andersen, Henrik Ibsen, Mark Twain, H G Wells och dessutom diverse blåblodiga högheter. Men Engels resa är obekant. Även förhoppningarna om eventuellt bevarade passagerarlistor och liknande skingras snabbt.

"Men hur skulle det vara med en resa på kanalen, i kölvattnet på er Engels?” frågar man. “Vi kan erbjuda er nästan samma miljö. Kanalen är densamma, flera slussar sköts fortfarande för hand. Och vår ‘Juno’, som sjösattes 1874, är rena 1800-talet. Vad tycks...?"

Vid den urgamle kajplatsen “Lilla Bommen” klättrar jag litet senare upp på den gamla "Juno" – en leksaksbåt jämfört med fartygsjättarna i reparationsdockorna på varvet i Göteborgs city. "Juno” är verkligen rena 1800-talet: Konstruktionerna har inte förändrats sedan sjösättningen, salongen går i diskret jugendstil, sängarnas bredd – åtminstone i de undre kabinerna – är knappt 60 centimeter. Rederiet ber om förståelse.

“Vi ber våra passagerare”, står det i ett prospekt, “att offra litet bekvämlighet för att få uppleva en kulturhistorisk resemiljö.”

En sjöfartsvägs historia
Kapten Svensson ger order om att lätta ankar, och “Juno” stävar uppför den makliga Göta älv. På båda sidorna reser sig dussintals kala granitklippor, här och var några ljungtuvor. Snart tyder den första slussen på att älven blir litet livligare: Vid Trollhättan störtar Göta älv ner i dalen över fyra vattenfall – sjöfartshinder, som man först år 1800 kunde komma undan med en kanal späckad med slussar. Makligt simmar den lilla “Juno” in i de långa slusskamrarna, där till och med 3 000-tonnare kan lyftas upp till Vänern 44 meter över havet.

Europas tredje största insjö visar sig inte från sin bästa sida: Tusentals gäss blixtrar i kvällssolen. ”Juno” rullar. Kapten Svensson, en högrest skägglös sjöbjörn lite över 60 år, stryker sig litet missmodig över det korta vita håret. Men han behöver i alla fall inte dela sin engelska kollega Soulsbys öde från 1867. Hans revben förblir hela, och vid midnatt kan han säkert manövrera in “Juno” i första kammaren på en slusstrappa, som lyfter båten 91,5 meter över havet, Här, vid Sjötorp, börjar egentligen Göta kanal, hjärtebiten av den nästan 60 mil långa sjövägen från Göteborg till Stockholm med sina 65 slussar – tvärs genom södra Sverige.

Byggandet av Göta kanal har en lång historia: Redan sedan början av 1500-tales grubblade kungar, landshövdingar och biskopar på hur man skulle kunna förena landets två största sjöar, Vänern och Vättern, med Nordsjön och Östersjön. När vattenfallen vid Trollhättan hade betvingats med framgång, skrev den svenske amiralen Baltzar von Platen en avhandling i vilken han utmålade de trafiktekniska, ekonomiska och militära fördelarna med en sjöfartsväg tvärs genom landet. 1809 gav riksdagen von Platen uppdrag att bygga Göta kanal. Ett år senare togs de första spadtagen. 60 000 soldater fick göra sju miljoner dagsverken tills de sista metrarna hade grävts 1832.

"Generalens" tankar bekräftades
På morgonen väcktes jag av ett konstigt rasslande och krafsande på väggen. När jag tittar ut ser jag att det är en massa grenar från alar och björkar som likt händer tar tag i den 6,68 m breda "Juno”, som med möda tvingar sig igenom den ibland bara sju till åtta meter breda kanalen. Sedan kommer det öppet land igen med mörkgröna ängar, präktiga åkrar och ståtliga faluröda gårdar. Till sist lämnar ”Juno” den trånga kanalen och kommer ut på Vättern.

På höger sida skymtar mäktiga vallar och bastioner på en halvö mellan trädtopparna: Karlsborg, en av Sveriges berömdaste försvarsanläggningar. Skulle Engels, ”generalen”, som vänner kallade honom på grund av hans utmärkta militärkunskaper, åkt förbi här utan att göra någon anteckning? Ingalunda. I hans dagbok står det kort och knappt: "Karlsborgs fästning inte dåligt placerad, långa linjer, polygonal men? om inte det bakomliggande berget nu behärskar." Engels efterlämnade också en skiss till sina reseanteckningar, vilken visar en inte närmare preciserad militäranläggning. Kan det ha rört sig om just Karlsborgs fästning?

 

Muséet i den långsträckta anläggningen ger viktiga upplysningar, En modell av fästningen på 1800-talet lämnar inga tvivel om att Engels skiss fast den är gjord på båten visar alla karakteristiska detaljer, de långa linjerna, hela grundschemat. Även hans fråga, om inte det bakomliggande berget nu behärskar läget, får ett intressant svar,

Karlsborgs fästning var helt ny och delvis under byggnad på Engels tid. När Sverige hade förlorat kriget mot Ryssland 1809 och var mycket försvagat, gjorde amiral von Platen en ny militärplan för landet, ”Centralförsvarssystemet”. Vid ett fiendeangrepp skulle de starkt reducerade stridskrafterna dra sig tillbaka till en central fästning vid Göta kanal i det tätbefolkade Sydsverige – just till Karlsborg – och därifrån slå tillbaka motståndaren. Karl XIV Johan gav sin välsignelse till detta. 1819 började man bygga fästningen bl a. med rum för riksdagen och landets guldskatt. Men miltärtekniken utvecklades rasande fort: Som om de som byggde fästningen hade läst Engels anteckningar måste de snart förse det "bakomliggande berget" med ett frot för att säkra Karlsborg. Därmed fick "generalens" funderingar en glänsande bekräftelse.

Motala verkstad före nedläggningen
Karlsborgs bastioner förflyktigas i vattenspegeln. ”Juno” pustar ut en stund i Vadstenas hamn vid stranden mitt emot och styr sedan mot Motala. Här stöter vi på amiral von Platens tredje skapelse: Motala verkstad, den svenska maskintillverkningens vagga. 1822 reparerade man här de första maskinerna för kanalbygget. Snart spottade verkstäderna i snabb följd ut ångmaskiner, turbiner, vevaxlar och hela fartyg. Även den trogna ”Juno” fick sitt dop här. Och till och med Jules Verne lät – i sin roman – delar av den hemlighetsfulla u-båten ”Nautilus” tillverkas i Motala.

Men organiseringen av arbetarna gick långsamt – liksom i hela det övriga landet. De tidiga svenska socialisterna, som 1847 anslöt sig till Kommunisternas förbund och året efter gav ut den första översättningen av ”Kommunistiska manifestet”, hade förstummats. Visserligen hade en arbetarförening bildats i Motala några månader före Engels genomresa, men den hade mer filantropisk karaktär. Platsens första fackföreningsorganisation, som inte längre bara fungerade ”som en svans till bourgeoisin” (Engels), bildades först 1896. Den första större strejken i Motala utbröt 1905.

När ”Juno” nu åker förbi sin vagga har hon säkert tårar i ögonen. Den stolta Motala verkstad har förändrats till oigenkännlighet. Under de senaste månaderna har man gått särskilt hårt fram med rivningsverktygen. 1972 hade verkstaden ca 2 000 arbetare, nu finns det bara 250 Kvar. Varvskrisen, strukturproblemen i stålindustrin och de sjunkande vinsterna par väl fått Johnson-koncernen att så småningom lägga ner verket till förmån för mer profitgivande koncerndelar. Engels, som några dagar före sin avresa till Skandinavien hade gått igenom första bandet av ”Kapitalet” med Marx i Manchester, skulle här ha funnit ett mönsterexempel på den oöverstigliga motsättningen mellan kapital och arbete.

Märkligt glider fartyget genom till synes ändlösa alléer av ekar, alar och björkar österut – lika makligt som på Engels tid. På alla ställen där båten stannar, vid slussarna och på åkrarna är det människorna resenären från Britannien observerar uppmärksammast. Han skriver i sid dagbok: ”Folk i det inre (av landet visar) mer och mer bestämd karaktär i dragen, männen snyggare, starkare och större, kvinnorna plain but homely and not unpleasant (enkla, men trevliga och inte oangenäma) och stora och starka.” Även landskapet tilltalar Engels alltmer: ”Skärgården mot Stockholm blir allt vackrare. En ändring i formationen – kalk här och var och större förvittring, alltså fler sluttningar och alptoppar som stiger upp direkt ur havet... Skären blir högre och vackrare ju närmare man kommer Stockholm.”

Båten lägger till vid Norrbro på Riddarholmen. Engels går upp med Lizzie på berget och njuter av det måleriska Gamla stan. Senare åker paret över till Djurgården med en ångslup och studerar sederna i huvudstaden: ”Stockholmarnas sed”, skriver Engels, ”att äta på restaurang. Brännvinsbordet överallt... förskräckligt söta drycker och matvaror … Hyckleri med brännvinsbordet när damer är närvarande.” Ja, med brännvinet har det än i dag sina sidor i Sverige.

Från Stockholm reser Engels söderut med tåg. Den här gången är det inge svårigheter ned passet, och från Malmö åker han över Öresund. Än en blick i hans dagbok: ”Köpenhamn. Verkligen mer Hovedstaden i storlek och liv än Stockholm, men alltjämt liten och anspråkslös... Intrycket av bondehuvudstad, som exploaterar 1,5 milj. bönder, omisskännligt överallt.”

I slutet av juli återvänder Engels till Brittiska öarna från sin resa genom Sverige och Danmark. Även det tredje skandinaviska landet, Norge, skulle han komma att lära känna: 1890 reste han till Nordkap tillsammans med sin vän Carl Schorlemmer.

Artikel ursprungligen publicerad i Norrskensflamman fredag 1 februari 1980. Dr. Jochen Reinert (1941-2009) arbetade bl.a. som korrespondent i Sydasien och utgav antologin "Was kommt von links?"
Se även Engels dagboksanteckningar här.