Ledare i DN är normalt ingenting att bry sig om. Men dagens (28 juli) ledare är intressant.Där konstateras att en majoritet av svenska folket enligt en opinionsmätning från Kantar Public vill förbjuda koranbränningar.
Illa illa, tycker DN.
Opinionen tillskrivs "...en omfattande påverkanskampanj mot Sverige, där bland annat ryssvänliga krafter eldar på. Situationen har blivit farlig, inte bara för att Natomedlemskapet står på spel."
Man undrar
1) vilka är de "ryssvänliga" krafterna? Ryska invandrare? Svensk-ryska vänskapsföreningens 200 medlemmar? Nyss har chefen för Myndigheten för psykologiskt försvar konstaterat i SVT att "det är kört" för Ryssland i Sverige, "ingen tror på dem länge".
Så hur ska de ha det?
2) Om Natomedlemskapet "står på spel", dvs. står och faller med rätten till koranbränningar, då finns det verkligen skäl att fråga sig vad det är för pakt man vill leda in Sverige i. En pakt som har rätten till koranbränningar på programmet?
Att nu även Carl Bildt anser att den svenska lagstiftningen bör ses över för att undvika de stora säkerhetsproblem som landet dragit på sig - är det också ett resultat av ryska påverkanskampanjer?
Sen drar man kortet "inte falla undan för våld". Dvs söker vi dialog med muslimer nu, när de bränt ambassaden i Baghdad, kommer flera ambassader att brinna när muslimer vill nåt.
Ett synnerligen skruvat argument. När hade befolkningen i den islamska världen sist några erinringar mot Sveriges politik? Det handlar ju om en reaktion på en unikt provocerande handling riktad mot muslimernas religion. Det går inte att generalisera om muslimers våldsbenägenhet utifrån detta.
Snarare är det väl koranbränningar som inordnar sig i en våldtradition från korstågen över kolonialismens folkmord till dagens nykoloniala utbytesvillkor som oupphörligt plundrar de fattigaste länderna.
DN har som så många andra fått för sig att koranbränningar är "yttrandefrihet". Men en bok som brinner är inget "yttrande", det är snarast tvärtom ett symboliskt tystande av den andres ord, ett angrepp på yttrandefriheten.
Likaså gör man sken av ett stopp för koranbränningar skulle vara liktydigt med stöd åt kvinnoförtryck i Iran eller till den muslimska världens syn på homosexuella eller kritiken av svensk socialtjänst.
Det är befängt. Att stoppa koranbränningarna innebär att stoppa koranbränningarna, ingenting annat. Det är vad anständigheten kräver.
Stefan Lindgren
Om trosfrid
SvaraRaderaYttrande- och tryckfriheten upphör inte i vårt land för att det finns ett brott föreskrivet i lag mot trosfrid. Ett sådant fanns fram till 1970. Det gick bra ändå att föra en offentlig politisk diskussion.
Det fanns ingen folklig opinion som begärt att trosfriden inte längre skulle skyddas i lag. Inte en enda i vietnamrörelsen begärde det. Inte ens någon bland alla mer eller mindre vilda vänsterorganisationer i slutet av år 1969 begärde det. Utredningen dessförinnan kom fram till att trosfriden fortfarande borde skyddas i lag. Men justitieminister Lennart Geijer såg till att kränkning av trosfriden inte längre skulle vara ett brott. Något lymmelaktigt var på gång. En ”radikal” reform för att ta loven av vänsteropinion inom SSU? Knepet är gammalt som att släppa loss Barabbas.
Ett lagskydd är ju att den som kränker trosfriden kan lagföras så de troende kan se att statsmakten inte nonchalerar dem och deras tro. Ett sådant lagskydd inkräktar inte på en offentlig politisk diskussion. Avskaffandet var skumt. Vi som då var politiskt aktiva borde ha protesterat. Men vi som var FNL-aktivister, även de som tillhörde ett trossamfund, var upptagna av annat.
Straffbestämmelsen användes historiskt mot de frikyrkliga. Den som tror det är en fara, lägg fram argumenten!
Tuve Skånberg (kd) försökte förgäves innan han lämnade riksdagen få gehör för sina motioner om en lagstiftning mot religionskränkning. Han fick sorgligt nog ingen med sig ens i sitt eget parti.
Om någon har argument för att en sådan straffbestämmelse skulle vara till hinder för en politisk debatt, så vill nog flera höra dem.
Erik Göthe