 |
| Maurits Eschers omöjliga verklighet. |
Lasse Ekstrand återvänder till Lukas Moodyssons bok om den så kallade rebellrörelsen, som han skrev om på 8 dagar 27 mars.
Mina tankar fortsätter att upptas av hur vänstergrupperingar i olika former misslyckats med det de haft på sitt program.
Det vill säga mobilisera arbetarklassen för att genomföra en revolution i Sverige. Inte har det blivit någon revolution!
Även om det nog måste sägas ha varit nära 1917, ett land plågat av fattigdom och hungerkravaller. Marken var krattad och klar.
Men så kom Hjalmar Branting - nota bene från överklassen och salongerna. Och dämpade upprorsstämningarna, gjöt olja på vågorna, kanaliserade in det kollektiva raseriet i riksdan.
Inte socialism och överta makten - allmän rösträtt till arbetarklassen.
På 30-talet Saltsjöbadsandan. Och sedan har det bara fortsatt. Löntagarfonderna en sista progressiv suck. Citattecken borde sättas runt beteckning ”progressiv”. Storkapitalet och det privata ägandet kvar i orubbat bo.
Vänsterpartiet, det hette inte så den gången, hade inskrivet i sitt program att de vände sig till den mest medvetna delen av arbetarklassen. Utan tvekan ett elittänkande, men i politisk mening. Formuleringen är struken och numera vill V till varje pris vara salongsfähiga och sitta i regering med de marknadsanpassade, Nato-vänliga socialdemokraterna.
Beredda att sälja sin mormor om så krävs. Stå ut med att kallas "dörrmatta" eller "kamrat vänster”. Vad som återstår av klassisk vänster i det partiet, det vete fåglarna.
Jag kan tyckas inskränkt. Men jag har alltid känt skepsis mot dem som inte haft sina rötter i arbetarklassen. Och förespråkat projekt i samhällsomstörtande riktning.
Inga proletärer som endast har sina bojor att förlora. Utan mycket, mycket mer.
Jag har alltid tänkt för mig själv: förr eller senare bekänner de färg. Bekräftat av alla kamrater med borgerlig bakgrund i sextiotalets röda Upsala. Parollerna och orden flammande revolutionära. Nävarna knutna mot tjyvsamhället och Wallenberg. Känner du stanken från Enskilda banken?
Men med tiden kröp de tillbaka till fadershuset och borgerligheten. Dömde ut sitt vänsterförflutna, skyllde det på ungdomens villfarelser.
Någon skulle kanske omedelbart invända: vad snackar du om? Du som skaffat dig en docentur vid Uppsala universitet! Blivit en del av det akademiska etablissemanget.
Sluppit stämpelklockor och skiftgång. Skaffat dig ett bekvämt liv. Och något ligger det väl i det.
Men inte har jag behövt göra, som de värsta fåntrattarna, förlåt uttrycket, klä mig i blåställ och "proletarisera mig". Ta fabriksjobb för att dela arbetarklassens villkor, bli en av dem man vurmar för. Som om jag inte vuxit upp bland metallarbetare.
Göran Palms LM-böcker vittnade om en gäst hos fabrikernas verklighet som storögt betraktar densamma. Utan att ha koden. Därmed dömd att förbli utanför. En turist på en främmande kontinent.
Liksom Billy Ehns verklighetsutflykt, jag har glömt var han gjorde sin "proletära praktik". Sen blev han professor, kanske var han det redan, uppe i Umeå.
Även om jag försetts med en "fin" akademisk titel går ränderna aldrig ur. Jag vet var jag hör hemma. Jag behöver inte göra mig till.
Lasse Ekstrand
Mina tankar fortsätter att upptas av hur vänstergrupperingar i olika former misslyckats med det de haft på sitt program.
Det vill säga mobilisera arbetarklassen för att genomföra en revolution i Sverige. Inte har det blivit någon revolution!
Även om det nog måste sägas ha varit nära 1917, ett land plågat av fattigdom och hungerkravaller. Marken var krattad och klar.
Men så kom Hjalmar Branting - nota bene från överklassen och salongerna. Och dämpade upprorsstämningarna, gjöt olja på vågorna, kanaliserade in det kollektiva raseriet i riksdan.
Inte socialism och överta makten - allmän rösträtt till arbetarklassen.
På 30-talet Saltsjöbadsandan. Och sedan har det bara fortsatt. Löntagarfonderna en sista progressiv suck. Citattecken borde sättas runt beteckning ”progressiv”. Storkapitalet och det privata ägandet kvar i orubbat bo.
Vänsterpartiet, det hette inte så den gången, hade inskrivet i sitt program att de vände sig till den mest medvetna delen av arbetarklassen. Utan tvekan ett elittänkande, men i politisk mening. Formuleringen är struken och numera vill V till varje pris vara salongsfähiga och sitta i regering med de marknadsanpassade, Nato-vänliga socialdemokraterna.
Beredda att sälja sin mormor om så krävs. Stå ut med att kallas "dörrmatta" eller "kamrat vänster”. Vad som återstår av klassisk vänster i det partiet, det vete fåglarna.
Jag kan tyckas inskränkt. Men jag har alltid känt skepsis mot dem som inte haft sina rötter i arbetarklassen. Och förespråkat projekt i samhällsomstörtande riktning.
Inga proletärer som endast har sina bojor att förlora. Utan mycket, mycket mer.
Jag har alltid tänkt för mig själv: förr eller senare bekänner de färg. Bekräftat av alla kamrater med borgerlig bakgrund i sextiotalets röda Upsala. Parollerna och orden flammande revolutionära. Nävarna knutna mot tjyvsamhället och Wallenberg. Känner du stanken från Enskilda banken?
Men med tiden kröp de tillbaka till fadershuset och borgerligheten. Dömde ut sitt vänsterförflutna, skyllde det på ungdomens villfarelser.
Någon skulle kanske omedelbart invända: vad snackar du om? Du som skaffat dig en docentur vid Uppsala universitet! Blivit en del av det akademiska etablissemanget.
Sluppit stämpelklockor och skiftgång. Skaffat dig ett bekvämt liv. Och något ligger det väl i det.
Men inte har jag behövt göra, som de värsta fåntrattarna, förlåt uttrycket, klä mig i blåställ och "proletarisera mig". Ta fabriksjobb för att dela arbetarklassens villkor, bli en av dem man vurmar för. Som om jag inte vuxit upp bland metallarbetare.
Göran Palms LM-böcker vittnade om en gäst hos fabrikernas verklighet som storögt betraktar densamma. Utan att ha koden. Därmed dömd att förbli utanför. En turist på en främmande kontinent.
Liksom Billy Ehns verklighetsutflykt, jag har glömt var han gjorde sin "proletära praktik". Sen blev han professor, kanske var han det redan, uppe i Umeå.
Även om jag försetts med en "fin" akademisk titel går ränderna aldrig ur. Jag vet var jag hör hemma. Jag behöver inte göra mig till.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.