Jag läser i DN om hur Tyskland vridits i tydlig, repressiv riktning efter att Friedrich Merz blev förbundskansler. Han tillsatte en konservativ, DN:ns vokabulär - jag skulle snarare kalla honom reaktionär, kulturminister som utan vidare stämplar Israelkritiker som antisemiter.
För att blott nämna en punkt på denne Wolfram Weimers föga hedervärda meritlista.
Lasse Ekstrand har fler punkter....
Weimers ger sig även på vänsterbokhandlar när de tilldelas statligt stöd i form av priser. Inga tyska skattemedel till dylika! Sjung med makten eller stå ditt kast. Det ekar från Goebbels rikskulturkammare.
I samma DN återges det tal som den från Leipzig härstammande författaren Uwe Wittstock höll på Uppsala internationella litteraturfestival nyligen om hur böcker för att få effekt och upplevas som viktiga kräver tid. Det sker inte över en natt. Som ett exempel tog han ”Kommunistiska manifestet”.
Om den tyske kulturministern läser detta, lär han räkna in Wittstock, som skrev ”Februari 33” om författarnas belägenhet efter nazisternas maktövertagande i januari samma år, bland dem han svepande betecknar som samhällsfiender.
Lär man sig inget av historien i Tyskland? Uppenbarligen icke. Det land som anställde bokbål på 30-talet. Jagade misshagliga i exil. Bland dem vars böcker brändes hörde Kurt Tucholsky som under landsflykten i Sverige tog sitt liv.
Detta Tyskland som stämplat författare som samhällsfiender så sent som på 1970-talet, skickat författningsskyddet på dem. Inte bara författare, även brevbärare och andra som uppfattades som ett hot mot Tyskland. Offentliganställda kunde i praktiken åläggas yrkesförbud.
Schon bist du ein Verfassungsfeind, som Peter Schneiders bok hette.
Häromdagen, på Ofvandahls legendariska konditori i Upsala, sammanstrålade jag med publicisten Knut Lindelöf. Vi, med totalt olika klassbakgrund, planerar att ge ut en brevbok tillsammans. Byggande på en mejlväxling mellan oss. Tonen i densamma öppen med inslag av samtidskritik.
Mitt kanske starkaste skäl för att ge ut boken är att den typen av föga anpassliga, intellektuella samtal riskerar att ganska snart stämplas som ett hot mot den nationella säkerheten. Och förbjudas. Förmodligen ligger även 8 dagar i riskzonen.
Kristersson och kompani traskar redan i de tyska kollegernas fotspår. Med en de medborgerliga fri- och rättigheterna inskränkande, pågående lagstiftning.
Lasse Ekstrand
Lasse Ekstrand har fler punkter....
Weimers ger sig även på vänsterbokhandlar när de tilldelas statligt stöd i form av priser. Inga tyska skattemedel till dylika! Sjung med makten eller stå ditt kast. Det ekar från Goebbels rikskulturkammare.
I samma DN återges det tal som den från Leipzig härstammande författaren Uwe Wittstock höll på Uppsala internationella litteraturfestival nyligen om hur böcker för att få effekt och upplevas som viktiga kräver tid. Det sker inte över en natt. Som ett exempel tog han ”Kommunistiska manifestet”.
Om den tyske kulturministern läser detta, lär han räkna in Wittstock, som skrev ”Februari 33” om författarnas belägenhet efter nazisternas maktövertagande i januari samma år, bland dem han svepande betecknar som samhällsfiender.
Lär man sig inget av historien i Tyskland? Uppenbarligen icke. Det land som anställde bokbål på 30-talet. Jagade misshagliga i exil. Bland dem vars böcker brändes hörde Kurt Tucholsky som under landsflykten i Sverige tog sitt liv.
Detta Tyskland som stämplat författare som samhällsfiender så sent som på 1970-talet, skickat författningsskyddet på dem. Inte bara författare, även brevbärare och andra som uppfattades som ett hot mot Tyskland. Offentliganställda kunde i praktiken åläggas yrkesförbud.
Schon bist du ein Verfassungsfeind, som Peter Schneiders bok hette.
Häromdagen, på Ofvandahls legendariska konditori i Upsala, sammanstrålade jag med publicisten Knut Lindelöf. Vi, med totalt olika klassbakgrund, planerar att ge ut en brevbok tillsammans. Byggande på en mejlväxling mellan oss. Tonen i densamma öppen med inslag av samtidskritik.
Mitt kanske starkaste skäl för att ge ut boken är att den typen av föga anpassliga, intellektuella samtal riskerar att ganska snart stämplas som ett hot mot den nationella säkerheten. Och förbjudas. Förmodligen ligger även 8 dagar i riskzonen.
Kristersson och kompani traskar redan i de tyska kollegernas fotspår. Med en de medborgerliga fri- och rättigheterna inskränkande, pågående lagstiftning.
Lasse Ekstrand
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.