Det kommunikativa förnuftets röst har tystnat

Hadi Asadis karikatyr från 2019.

Lasse Ekstrand uppmärksammar Jürgen Habermas bortgång.

Jürgen Habermas tilldelades det prestigefyllda Skytteanska priset vid den statsvetenskapliga institutionen i Upsala. Trots att han inte var statsvetare till professionen utan sociolog.

Men förtjänade beteckningen politisk filosof med sina statsteoretiska reflektioner. Och utgjorde därför en självklar pristagare.

In i det sista klar i knoppen. Det är märkligt att tyska intellektuella kan bli så gamla och till synes obrutna fortsätta att vara aktiva. Närma sig, eller till och med överskrida hundrastrecket.

Namnkunniga som Hans-Georg Gadamer, Ernst Jünger med flera återfinns i den ålderstigna kategorin.
Det hörde till på min tid som doktorand på Sociologen i Upsala att man måste läsa Jürgen Habermas. 

Denne intellektuelle gigant på nivå med Max Horkheimer och Theodor Adorno i Frankfurtskolan.
Det ansågs viktigt att förhålla sig till de centrala begreppen i hans teoribyggnad: borgerlig offentlighet, livsvärld kontra systemvärld. Som marxist, i mitt fall, brottas med hans liberala modernitetsteori, söka svagheter och blottor. Var fanns klasserna? Klasskampen?

Vad saknades i hans analys som färgades av Kants föreställning om den bemyndigade medborgaren? Vad kunde tillämpas på existerande parlamentariska, förment demokratiska system och sätta skarpt ljus på dem?

Diskutera hans kommunikationsbegrepp föll sig helt nödvändigt. Grundbulten enligt Habermas i en fungerande demokrati: ett pågående samtal som bygger på argument. Att man lyssnar på sin motståndare, visar respekt för olika uppfattningar.

Och dessa måste skyddas genom yttrandefriheten. Utan denna ingen demokrati.

Svårt låta bli att koppla det till ett dagsaktuellt Sverige. När regeringen under hänvisning till den nationella säkerheten fortlöpande inskränker de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Jag slet med Habermas. Jag fann honom idealistisk, nästan utopisk, om än sympatisk i sin samhällsförståelse.

Som kanske blev begriplig om man beaktade den historiska bakgrunden. Hitler och hans välde i Nazityskland.

Hur värna alternativet till det totalitära? I Tysklands mellankrigstid gick det inte.

”En riktig tysk är ingen intellektuell” ansåg nazisterna. En riktig tysk tänker inte, utan handlar. Ingen despot behöver en skrivbordsteoretiker som Habermas.

Eller den Hitler dyrkande Martin Heidegger som nazisterna till en början slöt till sitt bröst. Men hade sen ingen användning för hans högt svävande, syrefattiga filosofi.

Jag fick mycket svårt för Habermas när han dömde ut studentledaren Rudi Dutschke som ”vänsterfascist”. 

Det gjorde mig fundersam om Habermas universellt syftande demokratibegrepp. Vackert på papperet men prövat mot konkret verklighet?

Kände han sig, till skillnad från en studenternas idol som Herbert Marcuse, utanför, eller förstod han inte att tolka sextiotalets studentrevolt rätt? Var det rädslan för massrörelser, som den i Tredje riket, som styrde hans uppfattning? Pöbelns skränande utanför den bildade medelklassens salonger?

Kanske missade Habermas samhällsteori något väsentligt. Hans borgerliga offentlighet rymde inte den proletära.

Intressant att betrakta hans demokratiförsvar och yttradefrihetens omistliga roll med dogmatiska religioners framträdande på den samtida scenen. Jag syftar på islam.

Teokratiska ideologier, med förföljelse av alla ifrågasättare. Tänk inte - tro! En dikterande, kompromisslös världsuppfattning bortom Habermas förespråkande av argumentets suveräna makt.

Nå, störst problem med Habermas hade jag med med honom som stilist. Han slog nästan landsmannen, tillika sociologkollegan, Max Weber i bristen på stilistiskt lyster.

Liksom med Weber gav jag mig på Habermas på originalspråket, inbillar mig att jag är ganska bra på tyska. Inte gjorde det saken lättare.

Kanske hans stil ändå inte var det mest problematiska med honom. Utan en politisk enögdhet. Han försvarade Israels agerande i Gaza. I honom hade Israel en sann och trogen vän.

I historikerstriden i Tyskland vände han sig mot försöken att relativisera Förintelsen (som förväntas stavas med stort F för att markera dess särart). Han menade att den var unik och kunde inte jämföras med andra folkmord.

Men inte legitimerar det nazistiska projektet, iscensättandet av den ”slutgiltiga lösningen”, den etniska rensning som Israel inför ett tigande världssamfund ägnar sig åt.

Nu har Habermas lagt ned pennan. Hans betydelse för de akademiska fyrtiotalisterna kan ingen ta ifrån honom.

Lasse Ekstrand