Ni behövde Hitler, herr Speer!

Albert Speer, fyra år före sin död i London 1981.

När jag i min yrkesutövning hade kläm på svensk ledarskapsforskning, noterade jag det bristande intresset för det karismatiska ledarskapet. Samarbetsformernas mer kollektiva ledarskap, i MBL:s fotspår, upptog däremot ett stort intresse hos forskarna.

Lasse Ekstrand minns Hitlers Kelgris.

Jag förstår det som att den statsfinansierade forskningen präglades av den svenska modellens tankefigur, där ingen får sticka ut. Vara extraordinär och färgstark. Alla jämngrå och lagom.

 Populära fenomen som after work och kick-off måste nog tolkas ur den förhärskande, eftersträvade samarbetsandan på blågula arbetsplatser.

En typisk svensk arbetsplats bygger i princip på ofrivillighet. I den meningen att vi inte väljer våra arbetskamrater. Men måste ändå tycka om att dra åt samma håll och trivas med varann. Åtminstone låtsas så. Om vi inte knegar inom den individualiserande gig-ekonomin. Var och en sin egen lyckas smed. En nyliberal ekonomi med antikollektivism och antisolidaritet som ledstjärnor. Och, för all del - glöm facket! Om Adolf Hitler brukar det sägas att han besatt karisma, trollband på ett magnetiskt vis dem som kom honom nära. Än idag lever myten. Kanske framförallt hos nynazister.

Efter att ha sett Robert Carlyle fånga Hitlers persona i TV-miniserien Hitler: The Rise of Evil, där Hitler under sina år i Wien framställs som undermålig konstnär och ordbajsande, förvirrad judehatare, har jag i en första tanke svårt att begripa mig på alla dem i Tyskland som svor denne skamfilade figur sin lojalitet.

Lyssnar man därtill på hans offentliga tal, kan man bara konstatera att de ingenting annat än urusla var, retoriskt sett. Även om de eldade på massorna. Han gapade och skrek. Krumbuktade sig kroppsspråkligt med anlagt demon-ansikte. Efter att ha tränat framför spegeln. Innehållet tunt som vattenvälling.

När Bruno Ganz, i filmen Undergången - Hitler och Tredje rikets fall, gör Hitler bättre än Hitler själv, om man kan säga så, anar jag att Führerns rykte föregick honom. Människor hade honom klar för sig, innan de hört honom.

Han var deras skapelse, en projektion. Uppträdde som de ville föreställa sig honom. Goebbels hade varit framgångsrik i sin personal branding av Führern som det heter på modern företagsekonomiska.

De unga kvinnor i filmen Undergången som har samlats i varglyan i Ostpreussen om natten, för att söka ett sekreterarjobb hos Hitler, har redan sin bild färdig av arbetsgivaren in spe. Nervösa inväntar de att han ska sköta matningen av sin hund.

Starstruck, säger man idag. Ingenting förmår rubba deras förhandsbild av ledaren.

Även om det är en stapplande, darrande gubbe under upplösning som kommer emot dem. Verklighetens Hitler slår inte bilden som de internaliserat av honom. De niger underdånigt, gör sig till och har sig.
Jublar när en av dem, en Münchenmädchen som förtjusar Hitler, får det eftertraktade jobbet.

Sedermera skyllde hon, Traudl Junge hennes namn, betagenheten av honom på sin ungdom. Det är för övrigt hennes tillbakablickar inifrån maktens absoluta centrum som filmen lutar sig mot. De sista dagarnas kaos i bunkern i Berlin. När allt vad ledarskap hette förskingrades.

Jag söker förklaringar bortom myten om Hitlers karisma och duperande förmåga. Förklaringar i en mer sociologisk riktning. En viktig sådan är den att i Tredje riket kunde alla göra karriär. Utan formella meriter. Det krävdes ingen examen, inga papper.

Även dem kunde komma ifråga som försökt på sedvanligt sätt och fallerat, så som Reinhard Heydrich, "slaktaren i Prag". Bara de sträckte ut högerarmen och heilade. Ett sådant system, motsatsen till en meritokrati, öppnar dörren för ja-sägare och karriärister. Liksom de laglösa råskinn som utgjorde SA.
Utan Hitler och nazistpartiet hade de varit ingenting.

Var Hitler något annat än en projektionsskärm? Många behövde honom. Han dök upp lägligt, i en svår tid för Tyskland, med rådande massarbetslöshet, fattigdom och växande uppgivenhet. Marken var krattad. Tiden väntade på att en stor man skulle dyka upp. Det är den historiska bakgrunden och fonden.
Liksom många, i vår samtid. behöver clownen i Vita huset. En undermålig konstnär som Führer eller en fastighetsskojare som president. Ja, varför inte?

Plötsligt minns jag Hitlers kelgris, den karriärlystna arkitekten med svårt faderskomplex, Albert Speer, som i sina memoarer, i ett anfall av självinsikt och med distans till förförelsen, frågar sig hur han kunde bli så bländad av den föraktliga figuren. Tja, svaret kan bara bli: Hitler kom in i ert liv, herr Speer, när ni behövde honom.

Det kunde ha varit någon annan. Men nu var det Adolf Hitler. Med mördandet och förintandet av judar hand i hand. Nog blundade Speer för vad som pågick i Tredje riket, snarare så ljög han om det. Och lyckades undgå repet. Att tiga och blunda lönar sig. Då som nu.

Lasse Ekstrand