I det förflutnas typiska, svenska brukssamhälle, där jag efter kriget tog mina första stapplande steg, var det viktigaste av allt att du skötte dig. Från vaggan till graven.
I småskolan, framför mig ser jag Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam, lille vän?”, gjorde man som personen bakom katedern sa.
Lasse Ekstrands bekännelser....
Det var fullkomligt uteslutet att tilltala den obestridda auktoriteten med ett ”du”. I klassrummet och i skolans korridorer härskade ordning och reda. Inget klotter på väggar eller inne på toaletter.
Som vilsen, sökande tonåring hölls det ett vakande öga på dig från den generaliserande andre, som jag under mina studier i Upsala lärde mig att det heter på vetenskapens språk.
Avvikelser från den breda vägen rapporterades till föräldrarna av den sociala kontrollens upprätthållare. Var det fråga om riktigt allvarliga sådana, men dessa var sällsynta, kunde det anmälas till barnavårdsnämnden.
Och denna kommunala myndighet kunde i sin tur besluta om att avvikaren, kanske ”på glid”, skulle skickas till uppfostringsanstalt för att tuktas.
Avvikelser, om man uppträdde ”händigt” i omgivningens ögon, kunde leda till att den avvikande, efter att en läkare bedömt och diagnostiserat densamma, intogs på sinnessjukhus.
Min mamma hade en kvinnlig kusin som placerades på Ulleråker som ung flicka.
Det betraktades som en klar avvikelse att hon ofta satt och speglade sig. Kunde dessutom högt kommentera: - Men visst är jag söt?
Hon skrevs ut efter decenniers inlåsning på institutionen utanför Upsala. All tung medicinering satte sina spår i beteendet. Även i ansiktet. Biverkningarna var fysiskt påtagliga.
Ena kinden hängde. Hon åt otäckt. Och jag var inte glad när min medkännande mamma bjudit hem henne på mat.
Som vuxen karl väntade Verkets stämpelklockor och skiftgång. Du skulle göra rätt för dig. Inte ligga samhället till last. Det fulaste som tänkas kunde.
Någon enstaka med svag karaktär, som det hette, fastnade i brännvinet.
När ihärdighet förelåg i ”festandet” sändes vederbörande i väg till torken. Efter att nykterhetsnämnden sagt sitt. Först skriftligt varnat.
”Flinkt arbete leder snarast till vilan.” På en bonad i mitt föräldrahem. Arbeta fram till pensionering. Sedan några års ledighet för den som fullgjort sin plikt. Innan gravens evighet.
En lång inledning för att berätta att jag snappat upp att högerregeringen pratar om ”vandel” med risk för utvisning av den migrant som brister med avseende på detta.
Förlåt, men jag har lite svårt att hänga med i de politiska svängarna. Den klassiska socialdemokratiska tankefiguren i Tidöskepnad? Den som för länge sedan övergavs.
Politik i nostalgins lånade kläder? När samhällets överjag, i form av gemensamma värderingar och levnadssätt, tillhör gårdagen. Lagar ersätta moral? Tillåt mig tvivla. Tidöregeringen är, för att uttrycka det enkelt, ute och cyklar. Bedriver symbolpolitik. Än en gång.
Lasse Ekstrand
Lästips: Jan Lindhagen och Macke Nilsson: Hotet mot arbetarrörelsen (Tiden 1970)
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.