Samtidigt som Ukrainakonflikten går in i ett alltmer låst skede, ger förlaget Karneval ut två viktiga och tankeväckande bidrag till debatten.
Statsvetaren John J. Mearsheimer* och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs* utmanar den rådande västliga mediebilden genom att analysera krigets rötter i termer av stormaktspolitik, säkerhetsintressen och historiska vägval.
John J. Mearsheimers bok Europas dystra framtid bygger på artiklar från 2023–2025. Författaren analyserar Ukrainakriget genom att bena ut de inblandade parternas hotbilder och mål.
Ryssland betraktar Natos östutvidgning som ett existentiellt hot. Enligt Mearsheimer passerade väst en röd linje vid Bukarestmötet 2008, då västländerna och USA deklarerade att Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar. Att väst vågade driva expansionen berodde på att Ryssland var ekonomiskt försvagat och att den ryska armén ansågs vara i dåligt skick.
Utvecklingen fram till 2022 präglades av att Ukraina drogs alltmer in i västs sfär. Enligt Mearsheimer blev kuppen mot Janukovitj 2014 och annekteringen av Krim de avgörande händelser som ökade spänningarna. Från rysk sida beskrivs kriget därefter som en kamp för överlevnad. Målen är ett neutralt Ukraina, stopp för Nato-expansion samt att behålla Donbass och Krim.
Västvärldens fientliga bild av Ryssland växte fram efter 2014. Dessförinnan sågs landet inte som ett hot mot Europa. Idag tolkar västledare kriget som en kamp mellan demokrati och diktatur, där en rysk seger påstås rent av hota hela världsordningen. Västs mål är därför att besegra Ryssland militärt och ekonomiskt. Vissa ledare har även talat om regimskifte och en uppstyckning av Ryssland, vilket gör att Kreml uppfattar väst som ett existentiellt hot. Ukraina riskerar samtidigt att bli en ekonomiskt svag ”rumpstat”.
Mearsheimer, med bakgrund från West Point, jämför ländernas militära förmågor och konstaterar att Ryssland är betydligt starkare. Hans slutsats är att en fredsuppgörelse är osannolik. I stället väntas kriget bli ett utnötningskrig som på sikt övergår i en frusen konflikt.
I västmedia hävdas ofta att Putin drivs av imperialistiska drömmar om ett Storryssland, men Mearsheimer menar att det saknas belägg för detta. Ryssland har varken resurser för eller intresse av att utmana hela Nato. Boken avslutas dystert. Kriget är en katastrof för hela Europa. Relationerna kommer att vara förgiftade under överskådlig tid och författaren understryker att konflikten – med Natoutvidgningen som casus belli – hade kunnat undvikas.
Den andra boken, Vägen till fred i Europa, är skriven av Jeffrey D. Sachs och baseras på hans artiklar från andra halvåret 2025.
Författaren analyserar Rysslands agerande under två sekel, med avstamp i Krimkriget vid 1800-talets mitt. Hans bärande idé är att väst konsekvent har ignorerat ryska säkerhetsintressen. Enligt Sachs är västs russofobi strukturell och historiskt betingad. Han visar hur Ryssland och Sovjetunionen vid flera viktiga historiska brytpunkter – som första världskriget, Oktoberrevolutionen och mellankrigstiden – försökt nå överenskommelser om kollektiv säkerhet, men alltid mötts av misstänksamhet.
Även Molotov-Ribbentroppakten 1939 skall ses som ett ryskt agerande för att ”skydda sin nationella säkerhet” och inte som expansion västerut. Sachs menar att Moskvas försök att stoppa Nazityskland genom avtal med väst under åren före pakten hade motarbetats.
Sachs framhåller att påståendet om rysk imperialism efter andra världskriget är felaktigt. Som exempel pekar han på Potsdamförhandlingarna 1945, då Sovjetunionen föreslog ett enat, neutralt och avnazifierat Tyskland för att förhindra framtida anfall österut. Istället för att acceptera förslaget drev väst på för en uppdelning av Tyskland, vilket ledde till bildandet av Nato och Warszawapakten.
Sachs lyfter fram Michail Gorbatjovs vision från 1980-talet om ett ”gemensamt europeiskt hem” med odelbar säkerhet. Väst valde att inte nappa på det förslaget utan valde att bevara det kalla krigets strukturer. Trots löften om att Nato inte skulle expandera österut vid Tysklands återförening byggdes en europeisk säkerhetsarkitektur ”runt Ryssland och mot Ryssland och inte med Ryssland”.
Enligt författaren var Natos östutvidgning avgörande för händelserna 2014, vilka omfattade såväl annekteringen av Krim som kriget i Donbass. Minsk-avtalet från 2015 var inte allvarligt menat från västs sida utan tjänade bara till att vinna tid för att beväpna Ukraina.
Bokens undertitel – Hur Ukrainakriget kan stoppas – är förhoppningsfull. Sachs föreslår en ny europeisk utrikespolitik baserad på ärlig diplomati där Nato inte utvidgas ytterligare. Freden måste vila på FN-stadgan snarare än på att USA bestämmer spelreglerna.
Mearsheimers och Sachs böcker är befriande läsning. Den svartvita bild som våra massmedier förmedlar med slagord och krigsretorik om Ukrainakonflikten gynnar inte fredens krafter i vårt Europa. De bidrar inte heller till fördjupad kunskap om händelseutvecklingen. Båda författarna sätter in Ryssland i efterkrigstidens kontext och visar övertygande att också väst har skuld i det uppkomna allvarliga läget i dagens Europa.
Kaj Odelstål
*Båda författarna presenteras utförligt i böckernas inledande sidor.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.