Utsätt oss inte för prövning.... heter det i den nya
bibelöversättningens variant av "Min farsa", jag menar "Fader
vår".
I hundspåret grubblar jag - är detta någon form av förtäckt polemik mot
major Blomgrens nya betygspolitik. Mindre prov... Eller är
det nya rutiner på bilprovningen.
Varför får det inte heta "frestelse"? Ja, men det är väl
klart att om synden avskaffats kan det inte finnas "frestelser". Det finns bara mer
eller mindre bra lösningar på individuella marknadsproblem.
Så har en "nyöversättning" av en vanligt förekommande och ibland läst
bok effektivt gjort texten lika svajigt opålitlig som
landstingets Vårdkatalog.
Generation kan inte längre tala med generation. Säger man "...och dem
oss skyldiga äro" ska ingen under 30 begripa vad man menar,
hävdas det. Fast jag förstod min mor, mormor, mormors mor om jag mött henne.
Vi kunde också sjunga samma psalmer. Det kan ingen längre. Och hela bagaget
av svenska sånger i skolan är utbytt av en namnlös armé av
pedagoger, som i de flesta fall har mindre erfarenheter av
barnuppfostran än vilken trebarnsfar eller trebarnsmor som
helst.
På biblioteken håller en flod av undermålig 00-litteratur på
att tränga ut klassikerna. Utgivningen fördubblas varje
decennium, med följd att platsbrist tränger undan arvet.
När jag kollade de ryska hyllorna på mitt bibliotek i går
hittade jag en osorterad smet av "Det kriminella Petersburg"
i två exemplar, Boris Nemtsovs memoarer (vem bryr sig om 10
år) men inget av Gogol, Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj eller
Gorkij.
Hur ska jag kunna förebrå min 15-åring som aldrig läst en
bok?
Jag tror faktiskt att mitt främlingskap för den nya officiella
"överkulturen" delas av miljontals svenskar.
Inte blir det bättre att vi dagligen hör svenskan i radio
och TV rådbråkas av reportrar som inte har svenska som
modersmål, talar dialekter eller har sådan diktion att man
inte förstår vad som menas - eller att innehållet skyms av
språkavvikelser.
Att litterära översättningar till svenska görs av personer
som inte har svenska som modersmål anses numera helt okej.
När jag pluggade översättningsteori var det ett axiom att
ingen kunde skriva litteratur annat än på sitt modersmål
(Nabokov var undantaget som bekräftade regeln.)
Det som skett med Sverige i min livstid kan beskrivas så här. 50-60-tal
fortsättning på en progressiv våg, uppburen av den antifascistiska
segern i andra världskriget. 80-90-00-tal regress, etnos ersätter klass,
kön ersätter förnuft, nationell kultur ersätts av syntetisk
europakultur, nationell självständighet och alliansfrihet ersätts av
uppmarsch till nytt världskrig.
(Obama spenderar nästa år 660 miljarder dollar på militären -
vid ett budgetunderskott på 1 400 miljarder dollar - supermakten
rustar sig till döds - om inte krig ger en respit).
I det skiftet spelar traditionen en väldig bromsande roll (negativt ur
överhetens synpunkt). När Ryssland på 90-talet i vissa avseenden rasade till
tredje världenställning (Ryssland har beskrivits som ett "Burkina Faso med
kärnvapen"), var det - och är alltjämt - ett stort problem för
överheten att de välutbildade, extremt läskunniga ryssarna med sina
väldiga intellektuella traditioner (idag ligger andelen unga som genomgår
högskola på 100 %) inte ville anpassa sig till nya realia.
Boris Kagarlitskij kom då (på skämt) med den intelligenta lösningen att
införa en språkreform. Att avskaffa den kyrilliska skriften och ersätta
den med latinsk. Det skulle i ett slag förvandla kreti som pleti till
illiterata - och kraftigt hämma alla försök att formulera alternativ
till den rådande politiken.
I de postsovjetiska centralasiatiska republikerna hade man just - av
geopolitiska skäl - bytt ut den kyrilliska skriften mot latinsk med
liknande effekter.
Även i Sverige håller överheten på att genomföra en "språkreform" fast
av ett annat slag. Avskaffandet av den gemensamma skolan, attackerna
på den kristna traditionen, svenskhetens ersättande av en artificiell europaidentitet,
avskaffandet av familjen (juridiskt, religiöst och i viss mån även reellt, socialt)
ingår i denna reform. Liksom det avskaffande av den svenska offentlighetsprincipen
som prof. Thomas Bull anser redan är ett faktum i ny praxis.
Men "språkreformen" genomförs också på det konkreta planet, som en sorts aerosol
av Newspeak som sprider sig från huvudstadens ministerier, ämbetsverk och
tankesmedjor ("tankestridsvagnar" är en bättre översättning av "think-tanks").
När vi deltar i Nato:s kolonialkrig heter det exempelvis att vi
bidrar till att "höja säkerheten" i en "postkonfliktsituation" (ur regeringens
proposition). Krigföring i Afghanistan kallas systematiskt för "fredsbevarande"
eller "fredsfrämjande".
Med andra ord har jag idag svårt att i dagsläget se det progressiva i
att attackera svenska traditioner på alla områden. Inte nog med att folkskolan har
krossats under gemensamma parlamentariska ansträngningar. De vinstdrivande
resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt måste avklippas från
varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker
i kyrkan.
Detta är inte en fråga om trosfrihet. Det är en fråga om hur vi ser på traditionen.
Behöver det sägas att varje politiskt alternativ som bygger på traditionellt
kristna värderingar, svensk tradition, försvar av svenska språkets ställning,
heteronormativ familjepolitik, allmän och gemensam kunskapsinriktad
medborgarskola samt försvar av en fredlig och alliansfri utrikespolitik
skulle ha en promenadseger framför sig i det kommande
valet.
Ett sådant program måste vara helgjutet. Dvs. man kan inte hylla kristna
eller humana värderingar på söndagen och på måndagen rösta för att vi ska
mörda utblottade afghaner.
Tyvärr ser jag inget alternativ som ens tillnärmelsevis uppfyller baskraven
på förnuft och anständighet.
Stefan Lindgren