Ryska posten

28 november 2009

Mot språkimperialism



Horace Engdahls kommentar i radion till folkpartiets förslag att göra
engelska obligatorisk från första klass visar sig ha en förhistoria, som
i vart fall jag var lyckligt okunnig om.
20 november publicerade Engdahl och flera andra mer eller mindre kända
undertecknare en gemensam artikel på Svenska Dagbladets brännpunkt, där
de bl a sa så här:

"Folkpartiets pågående landsmöte föreläggs ett förslag att engelska ska
bli obligatoriskt från och med årskurs ett i grundskolan. Förslaget
formulerades redan i Globaliseringsrådets slutrapport i våras. Rådets
enda argument är att intresset för och kunskaper i främmande språk kan
stimuleras genom själva tidigareläggningen.
Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska bättre,
om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre
eller fyra. [...] inlärningen av ett främmande språk
fungerar bäst, om den sker med grund i modersmålet (eller det starkaste
språket). Låt eleverna lära sig läsa och skriva på det egna modersmålet
först, om inte det andra språket finns naturligt i omgivningen. En
tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många
invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas
modersmål till svenska [...].
Teorin om tidigast möjliga främmandespråkinlärning förfäktas energiskt
av vissa före detta kolonialmakter, inklusive delar av den afrikanska
eliten, i Afrika. Kolonialspråket fungerar som exklusivt
undervisningsspråk från årskurs ett i vissa afrikanska stater.
Likvärdiga tester visar dock att elever i länder, som undervisats på ett
inhemskt språk, under åtminstone de tre första åren, uppnår bättre
resultat i till exempel engelska i slutet av grundskoletiden än elever
från de förstnämnda länderna.
Efter andra världskriget blev engelska obligatoriskt i folkskolan;
tyska och franska tillkom i realskolan och gymnasiet. Studenterna i
högskolan förutsattes behärska engelska och tyska och i viss
utsträckning franska. Successivt har dock engelskans ställning på
högskolan stärkts, eftersom denna tågordning har upphävts. Numera kan
högskolans kursanordnare inte vara säkra på vilket främmande språk
studenterna behärskar utöver engelska, vilket leder till en låsning till
kurslitteratur på svenska och engelska. Engelskan har också stärkt sin
betydelse i gymnasiet, eftersom kunskaper i engelska idag betygsmässigt
är lika mycket värda som i svenska.
Svenska ungdomar utsätts idag för en enorm exponering från engelskan
i massmedia; det må gälla tv, radio, film eller internet...."
Artikeln är väl värd att läsa i sin helhet. Undertecknarna var HORACE
ENGDAHL författare, ledamot av Svenska Akademien, PETER ENGLUND
Svenska Akademiens ständige sekreterare, OLLE JOSEPHSON docent
i nordiska språk och f.d. chef för Språkrådet, OLLE KÄLL gymnasielärare
i svenska, tyska, engelska samt PER-ÅKE LINDBLOM f.d. gymnasielärare,
medlem i nätverket Språkförsvaret
Språkförsvarets programförklaring finns att läsa på
http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=28
Där noterar jag särskilt punkten om inomnordisk språkförståelse som
ett viktigt mål i språkpolitiken. Där hade jag gärna sett även en skrivning
om Östersjöländernas språk.
Tyskan står oss ju närmare än de latinska språken av en rad skäl och
även ryskan måste med på ett hörn som ett av våra grannspråk - där har
nedrustningen nu gått så långt att till och med Försvarets tolkskola har
lagt ner undervisningen i ryska - inte ens Sveriges spioner ska i
framtiden kunna ryska!?
Hur som helst är det utmärkt att det rör på sig och att svenska språketi tal & skrift lyfts fram i skolan och blir en kraftfull faktor i
integrationspolitiken. Här får naturligtvis inte finnas något
administrativt tvång, som folkpartiet tidigare varit inne på (t ex
villkora medborgarskapet) utan det måste vara kul - och sexigt - att
tala och skriva bra svenska. När vi lär oss modersmålet fördjupar vi
våra relationer till andra människor. Dessutom är det en maktfaktor i
klasskampen. Om vi behärskar språket kan vi rocka röven av överklassen
och den anglo-amerikanska kulturimperialismen.
Stefan Lindgren

26 november 2009

Släpp som inte luktar illa


I gårkväll var det BOKSLÄPP i Skarpnäcks Folkets hus.
Det får mig att tänka på Sara Lidman, som bodde i området
sina sista år. Hon sa en gång om en dragspelsmusikant att
han spelade som ett helt HÄSTSLÄPP.
Inte så stinkande som man skulle kunna tro. Hon syftade på
ysterheten när man släpper ut hästarna på bete första gången
på våren.

Hur som helst. Boken om Skarpnäck släpptes. Med bilder av
Eva Wernlid och text av Pia Roxell.
Alla var där. Minst ett dussin fibbare och flera hundra
boende. Tänk att hembygden har sån kraft - mitt i
storstadens betongöken.
Men vi som bor i Skarpnäck känner oss lyckligt lottade. Det
är inte alla som kan starta dagen med att fotografera en
välvuxen hackspett på fönsterblecket. 70 meter från
tunnelbanan.
Bara en sån sak.
Uppställningen från HSB och Familjebostäder var total. De
hade sponsrat författarna utan att ställa krav eller lägga
sig i utformningen.
Jag hindrades från att köpa boken, eftersom min HSB-förening,
Vingen, ger alla boende den i julklapp. Helt rätt! Man måste
veta var man bor.
Stefan Lindgren
Bilden: Vy från mitt arbetsrum.

25 november 2009

Äntligen!


Äntligen! brukar Gert Fylking ropa när Svenska Akademien
meddelar Nobelpristagare.
Äntligen! måste jag (utan varje ironi) utropa när den makthavande eliten
spricker på rätt ställe - i språkfrågan. Akademiens
f d ständige sekreterare Horace Engdahl går ut hårt mot
folkpartiets förslag att införa engelska redan från första
klass i grundskolan.

Engdahls argument är att eleverna under hela skoltiden i första hand
måste tillägna sig svenska - inklusive det svenska
skriftspråket. Och att engelskan har en extremt gynnad
ställning bland de främmande språken, som inte behöver
accentueras ytterligare.
Mitt i prick! Tack, Horace.
Den svenska kulturrevolution det här landet behöver måste
börja någonstans och det är förstås i skolan, med den
gemensamma läroplanen.
Ska den svenska kulturen ha en chans att överleva i den
syntetiska blandkultur som håller på att uppstå i
EU-byråkratins hägn måste svenskans ställning stärkas.
Men det är också mycket mer än en läroplansfråga. Bara
levande folkrörelser kan skapa ett tryck i frågan. Vad säger Folket
i Bild/Kulturfront? Idag kraftigt decimerat. Men utrustad
med rätt idéer och rätt engagemang skulle man kunna
bygga brett försvar av det svenska språket och den svenska
kulturen.
FiB/K har haft "folkets kultur" som paroll, vilket har varit
helt riktigt - en kultur som innefattar Ivar Lo, Stina
Aronsson (nyutgiven på Modernista), Strindberg, Evert Taube
och Stickan Andersson.
Nu måste detta försvar också specifikt gälla den svenska
kulturen, som på det hela taget kan uppföras i "röda boken"
över utplåningshotade kulturer. Den hotas inte av utplåning
av någon matematisk nödvändighet som många andra
försvinnande språk, utan av ett politiskt förtryck som utgår
från ett "internationaliserat" europeiskt och svenskt
etablissemang, där det är OK att uttrycka sig på
turistengelska (lingua franca i bolagsrum, politiska
församlingar, högskolor och snart alltså på dagis... om
folkpartiet får som det vill). Och lika okej att se ned på den
svenska kulturen - i många avseenden en lågkultur med
Allsång på Skansen och ostämda fioler - som att själv aldrig
delta i den för att kunna utveckla den inifrån.
Att delar av den s k vänstern har lika svårt att ta ordet
"svensk" i sin mun som den pladdrande kulturelit som kopplat
greppet om allt tyckande i spalter och på våglängder är en
del av problematiken.
Denna "vänster" legitimerar sönderslagningen av svensk
kultur och tankeliv. Den historiska bakgrunden är
föreställningen att "arbetarna har inget fosterland", en
paroll som hade sin största relevans inför första
världskriget, som var ett klockrent imperialistiskt
brödramord. Men som förlorade sin kraft redan i andra
världskriget och idag ännu mer - när bourgeoisien (de som
äger och styr oss) för länge sedan sagt farväl till
"fosterlandet".
En del av denna "vänster" håller idag liv i de segslitna
föreställningarna om den "osvenske" arbetaren genom att peka
på hotet från Sverigedemokraterna.
Vad de inte förstår är att de därigenom låter sig styras av
Sverigedemokraterna. Hela det politiska livet styrs idag i
viss mening av Sverigedemokraterna. Och så kommer det att
vara så länge inga andra politiska krafter berövar
Sverigedemokraterna problemformuleringsprivilegiet.
Försvaret av den svenska kulturen och nationen är inte en
invandrarfråga. Det finns inget omedelbart samband mellan
de frågorna även om det naturligtvis är viktigt att försvara Sveriges rätt att
stifta sina lagar (inklusive vår traditionellt reglerade
invandringspolitik - den fria invandringen har alltid varit
Svenskt näringslivs käpphäst).
En stark nationell kultur förutsätter naturligtvis
mobilisering av alla folkgrupper i Sverige, inklusive
invandrare. Inga delar av det svenska folket tjänar på den
uppifrån styrda kulturella och språkliga fragmentarisering
(falsk eller skenbar "internationalisering") som pågår i
Sverige.
Debattinlägg välkomna. Men skriv under ditt eget namn och
användning av ordet "Sverigedemokrater" är starkt ransonerat.
Med tanke på den armé av skribenter som ägnar sig åt dem
behöver de ingen reklam. Låt oss tala i sak!


Stefan Lindgren

24 november 2009

Tack Hanne Kjöller

Om jag ville skulle jag kunna gräva upp något skit om Hanne
Kjöller på DN:s ledarredaktion.
Hur var det nu med hennes taxikvitton och hennes senaste
deklaration? Deklarerade hon fringasarna och arvodet från
bostadsrättsföreningens styrelse och styrelsen i bolaget hon
sitter med i?

Men jag vore en usel journalist om jag använde det som
argument mot henne i debatt om Mehdi Ghezalis förlorade
heder.

Om Mehdi och hans vänner har jag följande att säga.
Innan jag alls hade satt mig in i Mehdis fall träffade jag
hans far och blev helt tagen av hans envisa försvar av sonen.
Jag minns att jag tänkte att så skulle jag vilja vara om
någon av mina sönder råkade illa ut.
Mehdi har jag sedan träffat kort. Genom en kompis som var
rektor på en yrkesskola i Örebro vet jag att Mehdi efter
hemkomsten fick ett bra erbjudande om en yrkesutbildning som
hade lett till jobb. Han tog inte chansen, utan valde
sysslolösheten och så att säga ett liv i religionen.
Jag beklagade det, men det var knappast något man moraliskt
kunde uppröras av. Vem hade klarat sig mentalt oskadd genom
två år i Guantànamo?
Vad gäller Mehdis vänner, paret med det lilla barnet har jag träffat
dem på Sergels torg en gång, en mycket rar och trevlig pojke
och flicka som köpte en av mina reseskildringar från
Afghanistan. Hon ville dock ej ta i hand vilket jag
respekterar.
Att unga människor reser, att de söker sig till Sydasien,
Indien, Pakistan och Afghanistan finner jag helt naturligt.
Min näst äldste son var försvunnen ett halvår i Indien innan
han kom hem helskinnad.
Man är väl inte terrorist för det? Och reser man på
föräldrapenningen så är det dessa människor väl unt.
Varför inta ta chansen att resa medan barnet är litet?
Utmärkt.
Jag drar mig till minnes att Tomas Fischer, idag respekterad
finansman och tidigare bokförläggare, gjorde sina första
spekulativa aktieköp med just moderskapspenningen som det
hette då.
Vad Hanne Kjöller i övrigt har att anföra är ju rent
skvaller.
Varje ståltråd - bra att skära melon med - kan bli en
"strypsnara". Varje fickkniv kan bli ett mordvapen. Jag tror
inte man kan anklaga någon som reser på egen hand i dessa
länder och bär kniv. Det är bättre än att bli liggande i ett
dike, som min systers väninna som insisterade på att gå till
fots mellan ett ashram och en busstation i Indien. Hon kom
aldrig fram.
Jag är glad att Mehdi är hemma hos sin pappa igen och önskar
hans vänner lycka till med barnet.
Till Hanne Kjöller kan jag bara säga tack att hon har
övergett sjukvården. Hennes dokumenterade oförmåga att
skilja sak och person - och att sätta sig in andra
männsikors situation - hade utgjort en säkerhetsrisk.
Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

20 november 2009

På väg ut


Dr. William Brydon, biträdande fältläkare i britternas
Bengalenarmé ankommer till Jalalabad på sin döende häst. Han
var den ende överlevande av en armé på 16 000 man som
britterna skickade in i det första anglo-afghanska kriget
1838-1842.
Nu upprepas historien.


För att hålla sig kvar vid makten har Karzai (enligt dagens DN) sagt
att de utländska trupperna ska vara ute inom fem år.
Även om han inte exakt formulerat sig så (inom fem år ska de
inhemska styrkorna kunna "ta ledningen" i kriget mot den
nationella motståndsrörelsen) så är innebörden klar.
USA/Nato:s ockupation går mot sitt slut. So oder so. Sker
återtåget snart och "frivilligt" minskar prestigeförlusten för
ockupanterna. Sker det sent och motvilligt kommer det att
rinna floder av blod - och Karzais chanser att överleva
minskar.
Enligt Daily Telegraph kan uttalandet bilda plattform för en
brittisk "exit strategy" - en uttågsstrategi.
Det borde väl gälla även för Sverige.
Sedan Karzai satt denna femårsgräns ska ingen längre behöva
höra Tolgfors säga att det är illojalt att diskutera slutdatum.
Ingen ska behöva höra ÖB surra om ett 15-årigt projekt.
Urban Ahlin och de övriga dammsugarförsäljarna får nu ramar
att hålla sig till i den kommande översynen av svensk
krigspolitik i Afghanistan.
Det gäller nu att göra ett rationellt val. Ska trupperna
dras hem om 0, 1, 2, 3, 4 eller 5 år?
Allt talar för nollan.
På fem år sparar vi uppåt tio miljarder som kan sättas in på
civila biståndsprojekt. Lokalerna i Mazar kan tas över av
afghanska hantverks- och kvinnokooperativ. Den svenska
militären kan hemförlovas och ersättas av en civil volontärstyrka,
helst under Svenska Afghanistankommitténs ledning, som kan
bygga skolor, reparera vägar, borra brunnar etc.
Stefan Lindgren

19 november 2009

Byter Urban Ahlin aldrig skjorta?


Gårdagen började med taxihämtning kl 05.50 för att vara med
i TV4:s nyhetsmorgon om Afghanistan tillsammans med bl a
Peter Wolodarski, en mycket ung ledarskribent på DN som dock
visat sig ha förmåga att tänka själv.
Efter tio minuter snabbt över till reportaget om kungaparets
bostadsproblem.

På radio hör jag att Urban Ahlin vill stå fast i klaveret.
Man frestas att ställa Dina och Dorindas berättigade fråga
("Det blåser på månen"): Byter du aldrig skjorta heller?
På kvällen demonstration på Mynttorget. Långa bilköer på
grund av Medvedevs besök (hatet lyser igenom i DN:s
bevakning - mannen är bara 162 cm lång och skrattar på fel
ställen. Tänka sig! Kollade han inte med DN.).
Väl framme har ett 50-tal personer infunnit sig i hällande
regn. Vilka fantastiska människor! Per Garthon, outtröttlig,
enkel och rak. Alice Åström, med välskrivet manus enkom för
detta tillfälle - en parlamentariker med hjärtat i "gatans
parlament".
Anna-Lisa Bäckman. Jag höll i paraplyet och såg hur hennes
tal sakta rann bort i regnet. Men hon fann sig, lyckades
till och med parafrasera Runeberg. Om riskdagen fattat rätt
beslut kunde man åtminstone säga om dem som Runeberg om
soldaten Dufva:
"Ett dåligt huvud hade dom, men hjärtat, det var gott".
Gösta Hultén talade om hur Sveriges krigföring strider mot
mänskliga rättigheter Eva Myrdal om det missbrukade
kvinnoargumentet.

Stefan Lindgren

17 november 2009

Man (och kvinna) ur huse!
















Så här ser den ut. Uhjälp modell Carl Bildt mot världens
tredje fattigaste nation. 1,5 miljarder anslås av riksdagen
på onsdag till "fredsbevarande insatser" i Afghanistan.
En helt lögnaktig beskrivning av en ren krigsinsats olaglig
ockuypation av ett land som helt styrs av Nato och USA.
Därför: Kom till årets viktigaste evenemang!
MANIFESTATION MOT FORTSATT SVENSK TRUPP I AFGHANISTAN

Onsdagen den 18 november kl 18:00 , Mynttorget , Gamla Stan ,Stockholm
Talare: Per Gahrton , Stig-Björn Ljunggren, Hans Linde (v) ,
Max Andersson (mp), Eva Myrdal , Gösta Hultén.
Riksdagen behandlar den 18 november regeringens proposition om
förlängning av svensk trupp i Afghanistan.

Om propositionen antas kommer Sverige att fortsätta delta i NATOs krig. Styrkan som
22 oktober uppgick till 430 man ska utvidgas till "cirka 500
man" med ett absolut tak på 855 man. I september 2008 hade
Sverige 290 man i Afghanistan. Men på något konstigt sätt
försöker regeringen att få det som närmast är en fördubbling
av krigsinsatsen att se ut som en "oförändrad insats".

Fortsatta militära insatser i Aghanistan är ingen lösning på konflikten
och kommer i praktiken att försvåra de civila insatser som
landet behöver.

13 november 2009

Med huvet under Guillou-tinen

Det framgår av vad Jan Guillou själv har skrivit att han
hade kontakt med KGB även under det s k CIA-avslöjandet 1976.
Han skriver själv om en presskonferens det året:
"Och i det läget var jag någon sekund från att säga för
mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett
sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna."

Plötsligt har hans arbete för att avslöja KGB, som startade
1967 blivit ett nio år långt projekt.

Om man är anställd på en tidning - i synnerhet när det
handlar om FiB/K - är väl det normala att ledningen,
ansvarig utgivare och ordförande - informerades.

Så skedde under arbetet med IB-affären.

Men varför informerade Guillou ingen i FiB/Ks ledning om
sina KGB-kontakter?

Jag har kollat med Peter Gavelin som var ordförande och
ansvarig utgivare omkring april 1976-april 1977 och Nils
Gärdegård som var ordförande och ansvarig utgivare året därpå.
Ingen av dem hörde någonsin ett knyst om Jan Guillous KGB-
projekt, vilket är märkligt med tanke på riskerna han utsatte
sig själv och FiB/K för. Greta Hosten som föregick de båda
är dessvärre avliden.

Anklagelserna mot Jan Guillou för KGB-spionage är som jag
och många med mig påpekat orimliga.

Men samtidigt står det klart att han handlat oerhört
självsvåldigt och satt FiB/K på spel.

Hade KGB-kontakterna avslöjats under IB-affären hade
katastrofen för FiB/K varit ett faktum.

Idag kan väl FiB/K leva med avslöjandena av en av sina
främsta reportrars äventyrliga KGB-kontakter.
Men det bör sägas till historieböckerna att detta var Guillous
och inte i något avseende FiB/Ks grej.

Stefan Lindgren

Eftertankens kranka blekhet


Jag läser i Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev
(som man kan prenumrera gratis på från hemsidan
www.afghanistan.nu nere till höger) att socialdemokrater och
miljöpartister lagt en gemensam motion där de kräver
"en översyn av den totala svenska insatsen som skall
slutföras hösten 2011och ligga till grund för
riksdagsbeslut hösten 2011 om eventuell förlängning eller
tillbakadragande av den svenska militara insatsen."

Det är alltså översynen som ska slutföras till hösten 2011
och inte "insatsen".

Det är med andra ord ett ställningstagande som inte
förpliktar till någonting.

Men.

Det är ett stort steg framåt för den socialdemokratiska
ledningen att den äntligen medger möjligheten av att DETTA
MÅSTE FÅ ETT SLUT. Attityden från Carl Bildt, Tolgfors
m fl har varit att detta får vi inte diskutera. Det är illojalt.

Oavsett hur vi bedömer krigsinsatsen måste den för eller
senare upphöra och det är en oerhört viktig diskussion.
För om man passerat Rubicon, dvs. erkänt att Afghanistan
inte är något slags FN-mandat på obestämd tid, så följer
automatiskt den diskussion om mål och medel, dvs när ska
truppernas uppdrag anses slutfört, som egentligen borde
föregått krigsinsatsen.

Då måste man steg för steg avföra alla falska mål ur
diskussionen:

-det är inte Sveriges eller världssamfundets uppgift att
ägna sig åt statsbygge i Afghanistan
- det är inte Sveriges uppdrag att se till att afghanerna
får raka sig.
- det är inte Sveriges uppdrag att se till att afghanska
kvinnor får gå lätt klädda

etc. etc. för att nu nämna några av de pseudoargument som
anförs i debatten till stöd för den självpåtagna rätten att
mörda muslimer. (Läs Orback för komplett provkarta).

Vad blir kvar? Vilka rationella motiv blir kvar - förutom
det outtalade att vara USA till lags?

Om socialdemokratin och miljöpartiet tar talet om översyn på
allvar kan resultatet bara bli ett, att trupperna snarast
hemkallas.

Därför bör den s/mp-motionen i denna del hälsas med
tillfredsställelse. Den uttrycker något av det som brukar
kallas eftertankens kranka blekhet.

Stefan Lindgren

12 november 2009

Just nu ska den militära insatsen diskuteras

Det råder en viss panik bland anhängarna av Sveriges
krigsdeltagande i Afghanistan.
Jens Orback slår an tonen: Just nu är det viktigt att stå
fast, att inte ifrågasätta den militära insatsen, varnar han
myndigt.



Min följdfråga till Jens är: När om inte när människor
massakreras och dör en meningslös död i krig, ska man
ifrågasätta militära insatser?

Ju förr ju bättre. Desto snabbare vi får hem svenskarna,
desto större chans att rädda liv - både svenska och
afghanska.

Jens har ju själv i en roman skildrat vad han uppfattat som
övergrepp på sin mor under andra världskriget. Borde det
då vara så svårt att sätt sig in i hur afghaner känner det
som upplever sitt land skövlat, ruinerat och förgiftat av
västvärldens ockupationsstyrkor?

Att komma dragande med talibanspöket klingar mer och mer
ihåligt. Den svenska militären själva omvittnar att det nu
rör sig om en mängd olika grupperingar - med det gemensamma
målet att köra ut de utländska styrkorna.

Och om nu till och med general McChrystal överger den
afghanska landsbygden, ska Sverige då stå kvar till det bittra slutet?

Jag tror inte att Jens Orback är beredd att själva åka ner
eller skicka sina barn om han har några med åldern inne. Att
sitta bakom sitt skrivbord i Stockholm och slåss till sista
ISAF-soldaten är föga heroiskt.

När vi inbjöd Olof Palme-centrat att delta i vår Afghanistanvecka
inte ens svarade Jens Orback på brev. Jag tror inte att han tål
diskussion.

Hans företrädare Thomas Hammarberg ställde upp på alla
sätt när Föreningen Afghanistansolidaritet hade ett liknande
arrangemang 2003.

Nu sex år senare på det sluttande planet ska vi tydligen bita ihop
hålla tyst. Att köra ett race med förbundna ögon och
uttryckligen hävda att vi inte ska låta oss påverkas av den aktuella
verkligheten bäddar för fler "gruz 101", som ryssarna sa, last 101,
plastsäckar med stupade unga soldater i.

Stefan Lindgren

Om traditionen (reaktionära reflexioner)

Utsätt oss inte för prövning.... heter det i den nya
bibelöversättningens variant av "Min farsa", jag menar "Fader
vår".

I hundspåret grubblar jag - är detta någon form av förtäckt polemik mot
major Blomgrens nya betygspolitik. Mindre prov... Eller är
det nya rutiner på bilprovningen.


Varför får det inte heta "frestelse"? Ja, men det är väl
klart att om synden avskaffats kan det inte finnas "frestelser". Det finns bara mer
eller mindre bra lösningar på individuella marknadsproblem.
Så har en "nyöversättning" av en vanligt förekommande och ibland läst
bok effektivt gjort texten lika svajigt opålitlig som
landstingets Vårdkatalog.

Generation kan inte längre tala med generation. Säger man "...och dem
oss skyldiga äro" ska ingen under 30 begripa vad man menar,
hävdas det. Fast jag förstod min mor, mormor, mormors mor om jag mött henne.
Vi kunde också sjunga samma psalmer. Det kan ingen längre. Och hela bagaget
av svenska sånger i skolan är utbytt av en namnlös armé av
pedagoger, som i de flesta fall har mindre erfarenheter av
barnuppfostran än vilken trebarnsfar eller trebarnsmor som
helst.

På biblioteken håller en flod av undermålig 00-litteratur på
att tränga ut klassikerna. Utgivningen fördubblas varje
decennium, med följd att platsbrist tränger undan arvet.
När jag kollade de ryska hyllorna på mitt bibliotek i går
hittade jag en osorterad smet av "Det kriminella Petersburg"
i två exemplar, Boris Nemtsovs memoarer (vem bryr sig om 10
år) men inget av Gogol, Dostojevskij, Tjechov, Tolstoj eller
Gorkij.

Hur ska jag kunna förebrå min 15-åring som aldrig läst en
bok?

Jag tror faktiskt att mitt främlingskap för den nya officiella
"överkulturen" delas av miljontals svenskar.
Inte blir det bättre att vi dagligen hör svenskan i radio
och TV rådbråkas av reportrar som inte har svenska som
modersmål, talar dialekter eller har sådan diktion att man
inte förstår vad som menas - eller att innehållet skyms av
språkavvikelser.

Att litterära översättningar till svenska görs av personer
som inte har svenska som modersmål anses numera helt okej.
När jag pluggade översättningsteori var det ett axiom att
ingen kunde skriva litteratur annat än på sitt modersmål
(Nabokov var undantaget som bekräftade regeln.)

Det som skett med Sverige i min livstid kan beskrivas så här. 50-60-tal
fortsättning på en progressiv våg, uppburen av den antifascistiska
segern i andra världskriget. 80-90-00-tal regress, etnos ersätter klass,
kön ersätter förnuft, nationell kultur ersätts av syntetisk
europakultur, nationell självständighet och alliansfrihet ersätts av
uppmarsch till nytt världskrig.

(Obama spenderar nästa år 660 miljarder dollar på militären -
vid ett budgetunderskott på 1 400 miljarder dollar - supermakten
rustar sig till döds - om inte krig ger en respit).

I det skiftet spelar traditionen en väldig bromsande roll (negativt ur
överhetens synpunkt). När Ryssland på 90-talet i vissa avseenden rasade till
tredje världenställning (Ryssland har beskrivits som ett "Burkina Faso med
kärnvapen"), var det - och är alltjämt - ett stort problem för
överheten att de välutbildade, extremt läskunniga ryssarna med sina
väldiga intellektuella traditioner (idag ligger andelen unga som genomgår
högskola på 100 %) inte ville anpassa sig till nya realia.

Boris Kagarlitskij kom då (på skämt) med den intelligenta lösningen att
införa en språkreform. Att avskaffa den kyrilliska skriften och ersätta
den med latinsk. Det skulle i ett slag förvandla kreti som pleti till
illiterata - och kraftigt hämma alla försök att formulera alternativ
till den rådande politiken.

I de postsovjetiska centralasiatiska republikerna hade man just - av
geopolitiska skäl - bytt ut den kyrilliska skriften mot latinsk med
liknande effekter.

Även i Sverige håller överheten på att genomföra en "språkreform" fast
av ett annat slag. Avskaffandet av den gemensamma skolan, attackerna
på den kristna traditionen, svenskhetens ersättande av en artificiell europaidentitet,
avskaffandet av familjen (juridiskt, religiöst och i viss mån även reellt, socialt)
ingår i denna reform. Liksom det avskaffande av den svenska offentlighetsprincipen
som prof. Thomas Bull anser redan är ett faktum i ny praxis.

Men "språkreformen" genomförs också på det konkreta planet, som en sorts aerosol
av Newspeak som sprider sig från huvudstadens ministerier, ämbetsverk och
tankesmedjor ("tankestridsvagnar" är en bättre översättning av "think-tanks").
När vi deltar i Nato:s kolonialkrig heter det exempelvis att vi
bidrar till att "höja säkerheten" i en "postkonfliktsituation" (ur regeringens
proposition). Krigföring i Afghanistan kallas systematiskt för "fredsbevarande"
eller "fredsfrämjande".

Med andra ord har jag idag svårt att i dagsläget se det progressiva i
att attackera svenska traditioner på alla områden. Inte nog med att folkskolan har
krossats under gemensamma parlamentariska ansträngningar. De vinstdrivande
resterna av detta en gång väldiga demokratiprojekt måste avklippas från
varje påminnelse om traditionen, som att skolavslutningen på vissa håll sker
i kyrkan.

Detta är inte en fråga om trosfrihet. Det är en fråga om hur vi ser på traditionen.

Behöver det sägas att varje politiskt alternativ som bygger på traditionellt
kristna värderingar, svensk tradition, försvar av svenska språkets ställning,
heteronormativ familjepolitik, allmän och gemensam kunskapsinriktad
medborgarskola samt försvar av en fredlig och alliansfri utrikespolitik
skulle ha en promenadseger framför sig i det kommande
valet.

Ett sådant program måste vara helgjutet. Dvs. man kan inte hylla kristna
eller humana värderingar på söndagen och på måndagen rösta för att vi ska
mörda utblottade  afghaner.

Tyvärr ser jag inget alternativ som ens tillnärmelsevis uppfyller baskraven
på förnuft och anständighet.


Stefan Lindgren

11 november 2009

Universums framtid

Herrarna och damerna som möts i Köpenhamn snart ska nog inte avgöra
universums framtid. Troligen inte ens klimatkrisen. Eller ens mätbart
påverka CO2-utsläppen på jorden.
Personligen håller jag mig till de solida forskningsrön som Habibullo
Abdussamatov, chefen för rymdforskningslaboratoriet i Pulkovo i S:t
Petersburg står för (där f ö en gång Hjalmar Branting praktiserade).


Han har visat på det starka sambandet mellan jordens uppvärmning och
solaktiviteten. Det är också enda hållbara förklaringen till att
temperaturen på Mars och på jorden tycks samvariera.
Men kanske kan det hjälpa till att hålla domedagsstämningarna vid liv om
vi för in lite esoterik i diskussionen?
"Universums framtid" av Arnold Benz utkom på tyska 1997 och har sedan
översatts till fem språk. Benz är professor i astrofysik i Zürich.
Själva utgångspunkten för boken är teologen Karl Barths postulat att
naturvetenskap och religion inte hade det bitterst med varandra att göra.
Denna rågång som i princip respekteras i hela västvärlden, menar Benz
kan ifrågasättas.
Därmed öppnar han förstås porten för en kristen fundamentalism, parallell
med t ex en islam som hävdar att Muhammed kände till det periodiska systemet och att
kärnfysikens hemligheter ryms i koranen.
Det här säger förstås inte Benz rent ut. Men han anser sig ha mött ett
växande intresse för gudsfrågor bland moderna fysiker och han menar att
det - oaktat rågången religion/vetenskap - kan vara intressant att se
och jämföra hur tro och vetenskap uppfattar verkligheten.
Detta implicerar tillrättalägganden och "moderniseringar" av trons
utsagor för att motsvara nya vetenskapsrön.
I den fysikaliska delen finns det förmodligen ingen anledning att
ifrågasätta vad Benz skriver. Men själv ansatsen att på något sätt
jämföra tro och naturvetenskap leder till en hel del snömos.
I det första kapitlet kommer han t ex fram till att själva FÖRVÅNINGEN
inför t ex alltets storhet kan vara gemensam mellan tro och vetenskap.
Men den astrofysiker som gör sin förvåning inför världsalltets storhet
till forskningsresultat borde kanske överväga att byta fack.
Benz försök att "modernisera" Psaltaren 19 blir bara bisarrt.
Jag kan tänka mig att såväl en strikt astrofysiker som en genuint
troende kristen har svårt att ta till sig det han skriver.
I det avslutande kapitlet som gett namn åt boken, tycker sig Benz
finna en parallellitet mellan naturvetarnas konstaterande att solens
livslängd är begränsad ("bara" 71 miljarder år återstår) och den
religiösa eskatologien.
Benz lutar uppenbarligen åt teorin att universum går mot sitt slut.
"Det finns inget naturvetenskapligt stöd för hoppet", skriver han.
Dessvärre redovisar han inte den omfattande vetenskapliga argumentation
som finns för motsatsen.
T ex Björn Sundelius, docent i mekanik vid Chalmers Tekniska Högskola
och tidigare t.f professor i astronomi vid Göteborgs Universitet menar
att universum kommer att expandera i all evighet medan "kosmologerna",
till vilka Benz ansluter sig, hävdar att gravitationskraften drar
tillbaka rummet till den punkt där universum "föddes".
Dan Simon, professor på Cleveland state university har påpekat att det
inte finns något specfikt kristet i det Benz skriver. Boken skulle ha
kunna skrivits av en utövare av vilken annan religion som helst.
Eskatologi som eskatologi.
Stefan Lindgren

(På förekommen anledning) Är jag Gud?


Vår familjs hund Kira, en klok och lydig samojed, funderar:
- Min husse gör allt för mig. Han borstar mig, föder mig,
går ut med mig, ger mig ben och till och med kysser mig. Han
måste vara Gud.

Nere i våran trapp bor katten Zingo, som slumrar med halvöppna
ögon och stoiskt låter alla korkade hundar passera. Han tänker:
- Min matte gör allt för mig. Hon föder mig, kelar med mig, ger mig mjölk och
låter mig till och med ligga i hennes säng ibland. Jag måste
vara Gud.
***
En muslimsk man kör oroligt omkring på parkeringen i Farsta en lördag.
Inte en plats inom synhåll. På tredje varvet håller han redan på att gå
upp i limningen:
- Herre Gud, hjälp mig. Jag ska göra vad som helst om du bara hjälper
mig den här gången.
På femte varvet öppnar sig plötsligt en lucka. Mannen avslutar plötsligt
sitt samtal med Gud:
- Nu, nu… den här gången klarar jag mig utan din hjälp Herre.
***
En rabbin sitter övergiven på en liten ö, som sakta håller på att sjunka
i havet. Han ber intensivt till Gud att sända honom hjälp.
Nästa dag kommer en båt förbifarande:
- Hallå rabbin, hoppa i här, säger rorsmannen.
- Nej, nej. Gud ska hjälpa mig, svarar han.
Efter ytterligare en dag når vattnet till magen på rabbinen när en flotte kommer
förbi.
- Hoppa upp här säger flottens ägare, som räddats sig från en annan ö.
- Nej, nej. Gud ska hjälpa mig.
Tredje dagen når vattnet rabbinen till näsan, när en stock kommer
drivande och stöter till honom. Men envist står han kvar och låter stocken
flyta vidare.
På fjärde dagen ger rabbinen upp andan. När han kommer till Gud är
utgjuter han hela sin besvikelse över honom:
- Hela mitt liv har jag kämpat för dig och trott på dig. Varför räddade
du mig inte?
- Ditt nöt, svarade Gud. Först skickade jag en båt för att hämta dig,
sedan en flotte och till sist en stock….

10 november 2009

Inte åklagarens fel

Har åklagaren varit klantig i Efronmålet? Näppeligen.
Fredrik Ingblad är en mycket skicklig åklagare.
Men handen på hjärtat, översättare. Hur många av er kan med
100-procentig säkerhet bevisa att det manus ni lämnat till
förlaget INTE är ett plagiat av exakt samma manus som
utges av ditt förlag under helt annat översättarnamn?

Med Nacka tingsrätts dom ställs alla landets översättare
inför uppgift att bevisa att de inte är kameler. Vilket kan
vara rätt svårt, i synnerhet om man för in lite fräckhet och
bedrägeri i det svenska systemet som till stor del byggt på
förtroende.
Jämför man rad för rad i bokens två första kapitel är 133
hela rader av 588 exakt desamma som i originalet.
Går man ner på ordnivå är 2 051 av orden i mitt original
och Katja Efrons version desamma, 207 ord i mitt original
har strukits och 257 ord har lagts till.
Nära 92 % av mina ord står kvar. De ord som bytts har som
regel bara bytts mot synonymer.
Ser man på de resterande ordens art ger det ytterligare
belägg för att Efron använt mitt original. Stilistiskt särpräglade,
ovanliga ord har - även om Katja Efron ansträngt sig att
sudda ut dem - i många fall blivit kvar. Följande ord är
några exempel på lite ovanliga ord som dyker upp i exakt
samma frekvens och på samma ställen i Efrons version.

Bråddjup
Brådstörtat
Bråkstake
Brödfödan
Deppiga
Efterkrigspojke
Ekorrhjulet
Ensamvarg
Filmförvecklingar
Hopkommen
Järnvägare
Knappade
Kråksvärmen
Lunkade
Morgonsurt
Människoskal
Resonemangsparti
Rödspättefilé (mer obestämt "kambala" - flundra - i ryska originalet)
Sjabblat
Spenvarm
Steppdans
Svartjordsbältet
Toga
Trams
Välpaketerade
Västerbrohållet
Det är ord som Katia Efron, som har ryska som modersmål (i
biologisk mening - det är det språk som hon prenatalt är
uppfödd på) knappast skulle välja som förstahandsval.
Eller ta dikten:

Kriget tog min karl
Och jag blev ensam kvar
Nu är jag oxe, jag är spann
Jag är kvinna, jag är man

Dessa fakta kan härledas såväl ur det manus från 15/4 2005
som Efrons själva lagt in till rätten som det manus från
30/4 2005 som man har haft fräckheten att kalla en
förfalskning - och antyda är ett plagiat av den utgivna
boken.
Stefan Lindgren.

Inte kvälja dom

Nu ska vi naturligtvis inte kvälja dom.
Men av någon anledning kom jag i dagarna att tänka på en
förklarade fotnot jag skrev till min utgåva av
Saltykov-Stjedrins "Historien om en stad".
Hur profetisk var den inte!
"T ex rapporterades om en guvernör Choven, som när han
deltog i stadsstyrelsen och man åberopade lagen, tog
lagboken, satte sig på den och sa: 'Var har ni nu er lag?'(cit.
efter Saltykov-Sjtjedrin: Sobranije sotjinenija, band 8, s
573. Moskva 1968)."

Stefan Lindgren

8 november 2009

Fattigas vedeldning ond, rikas god

Dagens (8/11) stora reportage i "Dagens nyheter" om att all
vedeldning i tredje världen hotar vårt klimat var en verklig
pärla. En tydlig illustration till dubbelmoralen i miljödebatten.

Om Maud Olofssons anhängare för statsbidrag att sälja skogsavfall till
uppvärmning - numera den godskategori som tar störst plats på
våra vägar - kallas det biobränsle och förnyelsebart. Det anses
ha en positiv miljöeffekt.

Men om en bondkvinna i Tanzania kokar sin hirsgröt är det ett
klimathot!

Det var emellertid bara den ena falska hypotesen i reportagen. Den andra
var påståendet att sotet från de fattigas eldar också förvärrar
växthuseffekten.

Emellertid brukar den aerosol av partriklar som hänger över i-länderna
tvärtom räknas som en faktor som sänker temperaturen eftersom
solstrålning hålls ute.

Stefan Lindgren

7 november 2009

Vem styr svensk TV?

Inte är herr opartiskhet och fru saklighet i alla fall?
Nästan undantagslöst har programtablåerna med anledning av 20 årsdagen
av "Berlinmurens fall" fyllts av grovt propagandistiska framställningar,
avsedda att diabolisera DDR - och de försök som gjordes där att
åstadkomma en avnazifiering som gick på djupet.

Själva tanken att någon skulle sluta kalla sig kommunist på grund av
Berlinmurens fall är ungefär som att någon skulle avsvära sig liberalismen
på grund av dess tillämpning i Sydafrika.

I mitt eget fall är situationen en smula bisarr. Jag hade aldrig anledning att
speciellt försvara DDR medan den existerade. Tvärtom skrev jag några starkt
kritiska reportage från DDR i Gnistan.

Men den lögnaktiga historieskrivning som har följt på murens fall, när ljugandet
ständigt kan ske oemotsagt, har tvingat mig att tänka om.

Jag försvarar DDR mot ett fascistiserande Neuropa. Det var trots allt ett
försök att bryta med ett kannibaliskt system, som i marxist-leninistisk teori
kallas imperialistiskt. Denna teori blir naturligtvis inte sämre för att
personer som inget förstod i dess namn förklarade socialismens seger
i världsmåttstock oundviklig. Vi vet att den går att undvika, och att det i själva verket
är det sannolika.


Men den kapitalistiska imperialismen med dess systematiska krig och människoslakt
för den heliga profiten kan inte vara mänsklighetens sista ord. Oj, jag ser här att
att även denna dunklare profetia kräver moderering. Imperialismen kan visst bli
mänsklighetens sista ord.

Beträffande Väst- och Östtyskland ska man aldrig glömma vad Mikis
Theodorakis skrev när Europarådet olagligförklarade kommunismen:

"Under den tid då det tyska kommunistpartiet var förbjudet att bedriva
verksamhet, från 1956 till dess åter-stiftelsen 1968 med förkortningen
DKP, var upp till 10 000 kommunister och deras anhängare politiskt
förföljda eller fängslade i flera år. Under enbart 1980-talet förbjöds cirka
10 000 personer, inklusive kommunister, förbjöds att utöva sina yrken av
ideologiska skäl."

Sammanslagningen av Tyskland byggde på en stor lögn - nämligen James
Bakers löfte att östra Tyskland inte skulle besättas av Nato och bli
plattform för kärnvapen.

Så snart Gorbatjov rest hem från Reykjavik struntade västmakterna i
löftet. Gorbatjov blev inte bedragen. Han lät sig bedras.

Därför ska vi nu vart tionde år ljugas fulla om "befrielsen" av DDR.

I "Echo Moskvy" hör jag den lurige Aleksandr Prochanov (Zavtra) säga två
vettiga saker:
1. Om man nu säger i Kreml att fascismen besegrades trots, inte tack
vare, Sovjets ledare, vad är det då som säger att landet behöver ledare
nu i fredstid?
Medvedev kan gå!
2. Om man nu skriver om hela sovjetidens historia till en enda lång
serie konspirationer, varför inte också granska konspirationerna bakom
Andropovs maktövertagande, Gorbatjovs, Jeltsins, Putins och Medvedevs?
De som styr världen idag har större legitimitet enbart för att vi inte
avslöjat dem.
Minns bara historien om Hur Franklin Roosevelt blev omvald tredje
gången. Ur källaren i Chicagogs stadshus styrdes högtalaranläggningen
som räknade upp alla delstaterna som ville ha FDR... delegaterna reste
sig stat för stat och jublade när deras namn lästes upp. I själva verket var inga
beslut fattade.
Rörmokarna hade redan då kopplat greppet om amerikansk politik.

Stefan Lindgren

När Joan Baez inte fick säga "välkommen hem"


Idag blev jag förbannad igen.
Lyssnade på radion, där nån yrkespratare inte kunde hålla
tillbaka sina reaktionära uppfattningar när han nämnde Joan
Baez, 69, Sverigebesök nyligen.
Han sa att Joan Baez alltid hade varit mot krig, särskilt
r e l i g i ö s a krig. Aha, nu är hon emot Iraks och
Afghanistans islamska motståndsgrupper, skulle lyssnaren
tänka.


USA:s krig uppfattas ju vanligtvis inte som religiösa,
utan som f ö r n u f t i g a. Fast noga taget har ju USA:s
krig en hel del med religion att göra, den kristna högern,
Manifest Destiny. With God on our Side hette ju en Dylan-låt
riktad mot USA:s krigsherrar.
Men visst kan det tyckas konstigt att Joan Baez som sjöng om
Vietnam och en massa krig sedan dess, till och med Sovjets
krig i Afghanistan, skulle ha missat dagens USA-krig i
Afghanistan? Därmed inte sagt att publiken har rätt att
betrakta sina idoler som någon sorts mekaniska
protestmaskiner.
På Michael Moores hemsida läser jag att Baez för ett par år
sedan ville sjunga för de soldater som kom hem från Irak och
Afghanistan:

"Jag har alltid varit en förespråkare för icke-våld", skrev hon,
"och jag har stått så fast mot Irak-kriget som jag gjorde i
Vietnamkriget för 40 år sedan.... Jag inser nu att jag kan
ha bidragit till en bättre välkomnande hem för de soldater
som just anlänt från Vietnam. Kanske var det därför jag inte
tvekade att tacka ja till inbjudan att sjunga för dem som
återvänder från Irak och Afghanistan."
Alltså sjunga för dem som kommer hem, inte för dem som ska
dit.
En slags utsträckt hand från den eviga pacifisten. Men den
amerikanska armén tillåter inga kompromisser:
I slutändan, fyra dagar före konserten, fick Joan Baez
meddelande om att hennes tjänster inte var önskade.
Några soldater tyckte att Joan Baez är en förrädare och
militärledningen böjde sig snabbt för den meningen.
----
Joan Baez har i alla fall en sak gemensamt med Hasse
Söderling, ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet.
De har en gemensam riktstjärna på musikhimlen: Jussi
Björling. Alla som talar på våra möten får en Jussi-skiva.

När Baez var i Sverige hann hon med att besöka Jussis museum
i Borlänge
- Jag har aldrig blivit så rörd av att lyssna på något, säger
hon om den store tenoren.
Hon berättar att det var hennes nu 96-årige mor, som
fortfarande har Björling som favorit, som inspirerade henne.
Och den store tenoren som tidigt blev stor i USA blev också
hennes favorit.
- Jag har alltid beundrat Jussi Björling. Jag minns hans
röst första gången när jag var åtta år och sedan har den
följt mig genom livet och gett mig stor glädje.
Lite tidigare i går besökte hon Jussi Björlings grav vid
Stora Tuna kyrka.
- A very big deal /en väldigt stor sak/ sa hon om besöket
och berättar att hon inte brukar besöka gravar.
Hon berättar att "Visions" "Tonerna" som Hedemoraläkaren
Carl Sjöberg skrivit musiken till är hennes absoluta favorit
bland Björlings sånger.
Hon är hedersmedlem i Jussi Björlingsällskapet i USA.
Stefan Lindgren
Den fina bilden på Joan Baez i Björlingmuseet i Borlänge är
tagen av STAFFAN BJÖRKLUND på Dala-Demokraten.

5 november 2009

Bomba Amsterdam!

Under den nyligen timade Afghanistanveckan bad jag ett antal unga
politiker göra en lista över vilka länder Sverige borde medverka till
att militärt ockupera - med tanke på kvinnoförtrycket i dessa.
Ingen av dessa politiker har hört av sig med någon lista. Jag drar
slutsatsen att de anser att ett upprörande kvinnoförtryck endast
förekommer i Afghanistan.


Men hur ser verkligheten ut? Enligt en studie, finns det nu fler
slavar i världen än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.
Antalet beräknas till 27 miljoner.
Och värdet av en slav är mindre nu än det var 1850. I Amerika
1850 kostade en slav 38 000 dollar mätt i dagens penningvärde.
Men i dag kostar en manlig slavarbetare bara 40 till 100 dollar.
En HIV-fri kvinna är värd 1 000 dollar.
Den främsta drivkraften bakom det moderna slaveriet är prostitution.
Människohandel är den tredje mest lönsamma kriminella
verksamheten i världen, näst efter narkotika- och vapensmuggling
Uppskattningsvis 600 000 till 800 000 män, kvinnor och barn
smugglas varje år över gränserna, och handeln ökar (Department
of State. 2004. "Trafficking in Persons Report." Washington, DC,
US Department of State.)
70 procent är kvinnor och 50 procent är barn, de flesta offer för
kommersiell sexhandel.
Så många som 7 000 nepalesiska flickor från 9 år och uppåt säljs
varje år till Indiens red light-distrikt, 200 000 under det senaste
decenniet.
Afghanska kvinnor säljs till prostitution i Pakistan för cirka 600
rupier - mindre än 30 kr, beroende på deras vikt.
Omkring 50 000 kvinnor från Asien, Latinamerika och Östeuropa
smugglas årligen till USA för sexuellt utnyttjande, de kostar mellan
12 000 och 18 000 var.
Tiotusen barn i åldrarna 6 och 14 finns i Sri Lankas bordeller.
Tusentals kvinnor från det forna Sovjetunionen har blivit
prostituerade i Israel i utbyte mot medborgarskap.
Här finns alltså minst ett dussintal länder att sätta in svenska
trupper mot och att bomba på samma sätt som de svenska
trupperna i Afghanistan nu börjat agera i skydd av Nato:s bombplan.
Som Jan Myrdal sagt: vill man komma åt kvinnoförtrycket med
bomber, börja med att bomba Amsterdams och Hamburgs horkvarter!
Man undrar när det ska gå upp för svenska folket hur
missvisande propagandan från Afghanistan är.
Senast på s-kongressen besegrades antimilitaristerna med
falska argument som att "talibanerna attackerar flickskolor
med gas", en skröna som bl.a. tillbakavisats av Svenska
Afghanistankommitténs platschef i Kabul.
Det tusentals gånger upprepade påståendet att talibanerna
förbjöd flickskolor är också oriktigt. Bevisligen drev SAK
flickskolor i Afghanistan även under talibanerna.
Påståendet på s-kongressen att talibanerna hugger fingrarna
av dem som
deltar i valen är osakligt. Att sådant förekommer kan förstås
inte uteslutas. Men enskild kriminalitet kan knappast motivera
ett svenskt militärt krigsdeltagande.
Och vart tog det ursprungliga syftet med kriget vägen, att lagföra
bin Ladin?
Talibanernas attacker har i huvudsak varit riktade mot ockupanterna.
Varje folk har enligt FN-stadgans paragraf 51 rätt till självförsvar.
Fundamentalister och bokstavstroende är de som anser att
masslakten på tusentals civila och oräkneliga illa beväpnade
afghanska motståndsmän är moraliskt korrekt för att FN:s
säkerhetsråd - i USA:s våld - i påstås ha gett sin sanktion.
Stefan Lindgren

Föreningen Sveriges Öga och Öra

Är avslöjandet av Jan Guillou som "KGB-agent" en slump eller
resultatet av en organiserad aktion?
Här måste man antagligen syna "Föreningen Sveriges Öga och
Öra" (FSÖÖ) närmare.
Gunnar Ekberg, Joakim von Braun och Svante Winqvist,
samtliga gamla IB-spioner, spelar en ledande roll i den
föreningen som 4-5 oktober genomförde ett offentligt
seminarium på Armémuseum.


Svante Winqvist skrev boken "IB-affären i vems intresse?" som
tidigt ifrågasatte IB-avslöjarnas motiv.
Gunnar Ekberg är FSÖÖ's ordförande. Ekberg är mest känd i
samband med Jan Guillou och Beter Bratts avslöjande om
IB-affären, där han anklagades för bl a att ha begått
terrordåd på IB:s uppdrag, och han när förstås ett särskilt
hat till IB-avslöjarna.
Som tidigare Säpo-anställd har han tystnadsplikt som dock
inte hindrat honom att ge ut en memoarbok med många detaljer.
Antingen bryter han mot tystnadsplikten eller också har han
fått organisationens medgivande att gå ut som han gör.
Joakim von Braun är FSÖÖ's sekreterare, f d IB-agent men
förflutet på KSI, Kontoret för Särskild Insamling.
Har arbetat som säkerhetsexpert på Symantec och var
anställd på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro
1979-1988, där han bl.a. drev ett projekt för att kartlägga
"SKP:s styrning av FiB/Kulturfront"..
Seminariet på Armémuseum hade rubriker som "Sveriges
kommunistiska parti, Sveriges quislingar?" och "Sovjets
massinformationsinhämtning i och kring Östersjön".
På seminariet lanserades förutom Ekbergs memoarer en liten
illgul pocket om "popvänstern" från Timbro förlag.
Det här är killar som verkligen saknar det kalla kriget. Men
det tycks fortfarande finns fyrk kvar i de gamla kranarna...
Stefan Lindgren

4 november 2009

Ola Rothenborg nedbäddad


Inte bara inbäddad utan rejält nedbäddad och nedsövd får man
väl kalla DN:s Ola Rothenborg som besökt de svenska
trupperna i Mazar-e Sharif.
Allting är så gulligt så.
Han ställer aldrig frågan hur många afghaner som dödats av
de svenska trupperna och hur många som dödats av afghanska
ombud med svensk medverkan.


Han frågar inte om de bombningar som den svenska truppen
börjat beställa fram till sitt område.
Han frågar inte om den totala straffrihet för
krigsförbrytelser som gäller för de utländska soldaterna.
Han frågar inte vad den amerikanska krigsledningen vill och
kräver av svenskarna.
Han frågar inte vad den systematiska sammanblandning av
militärens krigföring och den humanitära hjälpen innebär för
den senare.
Han låter en svensk krigshund påstå att svenskarna "om de
vore mer insatta" skulle bli mer positiva till den svenska
krigföringen.
Det är tydligen inte ens ett problem att de för ett krig i
Sveriges namn som inte svenska folket bett om. På sin höjd
ett "informationsproblem".
Till inbäddade, nej nedbäddade Rothenborg kan man bara säga:
god natt!
Till DN:s redaktionsledning kan man säga: Olycksfall i
arbetet? Hur kan det komma sig att alla grovt tendentiösa
olycksfall i arbetet går i den ena riktningen men aldrig i
den andra?
/Stefan Lindgren
www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

3 november 2009

Huset vid moskén

Abdolah Kaders roman "Huset vid moskén" som nu går som följetong i P1 är
väl värd att lyssna på.

Det är en skildring av vad som händer i en släkt i ett stort hus
vid moskén i staden Senejan i sydvästra Iran (se bilden).

Shahen gifter sig för tredje gången och kvinnorna anlägger Farah
Diba-frisyr medan mullorna knyter näven i smyg åt shahens vita
revolution.

Agha Jan, respekterad mattfabrikant i basaren och huvudman i huset vid
moskén, förfasar sig över sedeslösheten som breder ut sig. I den heliga
staden Qom bereder prästerskapet väg för den landsförvisade ayatollah
Khomeini att återvända till Iran, jaga iväg shahen och hans styre för
att genomföra sin islamiska revolution 1979.

Som flykting från Iran från shahtiden är Kader Abdolah mindre kategorisk
i det som kan uppfattas som kritik av prästerskapets makt. Han har en
distans till shahen, men är den tillräcklig? Ibland tycker jag att ett
nostalgiskt skimmer gör shahregimen väl harmlös, men vi får väl se.

Följetongen är bara i början. Boken finns inte att uppbåda i vare sig
bokhandel eller bibliotek. Men från http://www.sr.se/sida/default.aspx?programid=1111&nyheter=
finns den att ladda ner för dem som tycker om att lyssna med mp3-spelare.

Stefan Lindgren

4 lögner avgjorde s-kongressen

Såvitt jag kan se var det fyra lögner som krigsanhängarna
vann s-kongressen med.
1. Solklart FN-mandat. Detta påstående från Jan Eliasson
vägde tungt, i synnerhet som han framgångsrikt profilerat
sig som Mr FN och Palmeadept. I själva verket är
FN-experternas meningar delade. Sveriges förre FN-ambassadör
Anders Ferm delar inte Eliassons uppfattning. (Se
LO-tidningen 23/10)

Om ISAF vore ett "solklart FN-mandat" är det märkligt
att styrkorna till 97 procent består av Nato-trupp
att de leds av en USA-general
att det är Natos "rules of engagement", stridsregler som
gäller
att trupperna bär Nato:s emblem, inte FN:s blå baskrar.
I själva verket är innebörden av de FN-mandat som getts till
enskilda länders arméer sedan Gulfkriget 1991 mycket
omstridd. I fallet Irak anser de flesta folkrättsexperter
att FN inte hade något som helst ansvar för hur det kriget
fördes. Det var inte FN:s krig, slog den dåvarande
generalsekreteraren Perez de Cuellar fast.
Lika lite är Isaf:s krig i Afghanistan FN:s krig. Det är
Nato:s.
2. Talibanerna attackerar flickskolor med gas. Detta
påstående från Jan Eliasson har bemötts av Svenska
Afghanistankommitténs platschef i Afghanistan-Nytt och torde
få betraktas som en skröna.
Det är ovärdigt av en f d ordförande i FN:s
generalförsamling att sprida sådana uppgifter.
Hans påstående att talibanerna förbjöd flickskolor är också
oriktigt. Bevisligen drev SAK flickskolor i Afghanistan även
under talibanerna.
3. Påståendet att talibanerna hugger fingrarna av dem som
deltar i valen är osakligt. Att sådant förekommer kan inte
uteslutas. Men enskild kriminalitet kan knappast motivera
ett svenskt militärt krigsdeltagande. Det ursprungliga
syftet med kriget som angavs var ett helt annat, nämligen
att lagföra bin Ladin.
Att talibanerna liksom majoriteten av afghanerna är
skeptiska till valen är ju fullkomligt naturligt med tanke
på det omfattande valfusket. Men våldsamheterna i samband
med valet tycks ha varit begränsade. Talibanernas attacker
har i huvudsak varit riktade mot ockupanterna. Varje folk
har enligt FN-stadgans paragraf 51 rätt till självförsvar.
4. Det faktum att Jens Orback inte träffat en enda afghan
som vill att trupperna ska bort, säger kanske mer om vilka
han har träffat och i vilken situation (i militärt sällskap).
Opinionsmätningar som utförts av västliga mediaföretag
visar att en majoritet av afghanerna nu är missnöjda med USA
(IPS 18/2).
Enligt BBC 9/2 är det alltfler, idag 25 procent som säger
att det är rätt att angripa de utländska stykorna, en
makalös siffra med tanke på vad BBC representerar.
Om Orback inte träffat en enda afghan som anser att de
utländska styrkorna ska lämna landet är det hans sak och
inget man kan grunda ett svensk krigsdeltagande på.
Den afghanska senaten har för övrigt krävt att USA ska lägga
fram en tidsplan för sitt tillbakadragande, ett rimligt krav
som Obama dock ännu inet uppfyllt. Det kan kanppast vara ett
svenskt intresse att gå emot det kravet.
Att det finns ett FN-mandat för Nato-styrkan ISAF i
Afghanistan behöver man inte tvista om. Men vad mandatet
innebär är långtifrån solklart. Det är fullt av motsägelser
och oklarheter.
USA gör sin tolkning och andra länder gör sin. De deltagande
länderna är så tveksamma till sitt deltagande att de gått i
krig med ett 70-talt olika "caveats", förbehåll, som retar
gallfeber på de amerikanska generalerna.
Frågan är ju i vilken vågskål Sverige lägger sin tolkning.
Ingenting hindrar oss att se sanningen i vitögat att FN:s
godkännande av Nato:s krig är ett resultat av den
utpressning USA har bedrivit mot FN beträffande Afghanistan
och Irak. Antingen får de FN:s godkännande eller också finns
inte fn.
1994 förklarade USA:s FN-ambassadör John Bolton:
"Det finns inget FN. Det finns bara ett internationellt samfund,
som ibland kan ledas av den enda kvarvarande supermakten,
som är USA, när det passar vårt intresse och vi kan få andra
med oss. Jag tror att det skulle vara ett verkligt misstag att räkna
med Förenta nationerna om det är någon avstyckad enhet där ute
som inte kan fungera på egen hand."
(Citerat efter Phyllis Bennis, Calling the Shots, How
Washington Dominates Today's UN, Olive Branch Press,
2000.)
"Avstyckad enhet" (disembodied entity) syftade på länder som
Afghanistan som vill gå en egen väg. Bolton blev också berömd för
sitt uttalande att ingen skulle märka det om de tio översta våningarna
i FN-skrapan försvann (sagt före 11/9 2001).
Mot USA:s selektiva användning - missbruk - av FN, måste
Sverige ställa en linje som tillvaratar i synnerhet de
små nationernas självbestämmande när detta trampas under
fötterna av de stora.
Stefan Lindgren

1 november 2009

"Peacekeeping is not a picnic". It's not even peacekeeping



Ur en blogg från s-kongressen:

"Gårdagens citat var definitivt Jan Eliassons "Peacekeeping is not a
picnic" Jag tror att Jan och Jens Orback vände diskussionen kring Afghanistan."

Låt mig påpeka att uppdraget i Afghanistan vad det än är inte är
"peacekeeping" utan ett kap 7-uppdrag som beskrivs som "peace
enforcement", dvs fredsframtvingande - eller i klartext krigförande.

Bilden visar Urban Ahlin och Jens Orback på besök i Afghanistan,
omedelbart före s-kongressen, rejält inbäddade i militär trupp.

Stefan Lindgren

Militär mot demonstranter - dags igen?


Läs följande nyhet från Sveriges radio 16 september kl 08:59
--------------------------------
Hemvärnet kritiseras av polisen
I helgen genomfördes militärövningar i Visby och i Halmstad där
hemvärnsmän övades i hantera civila demonstranter. Övningarna får hård
kritik av polisen som anser att sådana uppgifter ska skötas av polis,
eller beredskapspolis i kristid.
I Halmstad hade hemvärnsmän i uppdrag att skydda rådhuset mot
våldsamma demonstranter, och de får nu hård kritik.
Sådan uppgifter ska
skötas av polis eller beredskapspolis i kristid.
– Det är helt uppåt väggarna att sätta in dem mot demonstranter,
vilket för tankarna till Ådalen 1931, säger en beredskapspolis till
tidningen Hallandsposten. Enligt tidningen är också Rikspolisstyrelsen
kritisk till övningen.
I Visby övade hemvärnsmän mot demonstranter som protesterade
mot att en insatsstyrka skulle skeppas iväg till Afghanistan.

Men chefen för hemvärnet på Gotland, Lars-Åke Permerud, avfärdar
kritiken och säger till Gotlands tidningar att de har rätt att bevaka
civila objekt.
----------------------------------
På alla fronter mobiliseras etablissemanget - det politiska och militära
för att driva Sveriges första krig på 200 år till seger. Man manar från
alla håll till uppslutning bakom "våra pojkar och flickor" och de som
tycker annorlunda ska tryckas ner i skoskaften.
Vad vi upplever nu är att Sverige inte går fritt från den mentala
kortslutning som drabbade det amerikanska samhället efter 11 september.
Bush kastade landet ut i två onödiga krig, varav vi nu är med i det ena.
Stefan Lindgren

31 oktober 2009

Bombningarna av Afghanistan ökar


Sent på lördagen får jag tag på socialdemokraternas nye pressekreterare
Peder Palmstierna för att fråga om det finns någon dokumentation av
Afghanistandebatten.
Nej, är svaret, men han försöker summera vilka argument som blev
avgörande för att en tydlig majoritet skulle rösta på partistyrelsens
linje (mot "en tydlig minoritet" som vill dra hem trupperna).
"Avgörande blev betoningen av att det civila biståndet kräver militär
säkerhet", sa Peder.
TV-kändisarna Jan Eliassons (på bilden tillsammans med George Bush) och
Jens Orbacks skrämselpropaganda om kvinnohatande talibaner som alternativ
till Nato:s pågående folkmord tycks ha gått hem.
Ett konkret argument som Palmstierna nämnde var att någon hävdat att general
McChrystals nya strategi skulle innebära slut på bombningar av byar.
Ungefär samtidigt kom detta meddelande från den svenska krigsmakten:
--------------
Flyg understödde i strid
Publicerad: 29 oktober 2009 kl 18.20 Afghanistan
För första gången har attackflyg som tillhör Isaf stöttat den svensk-finska styrkan i strid.
Planen använde vapen mot motståndare som hade öppnat eld mot styrkan. Striden
ägde rum i den västra delen av det svensk-finska ansvarsområdet under
torsdagen. Den svensk-finska styrkan hade i uppdrag att stödja de
afghanska säkerhetsstyrkorna i ett uppdrag i den mycket bergiga
terrängen i den västra delen av ansvarsområdet.
Strax efter 06.30 lokal tid på torsdagsmorgonen blev de utsatta för eldgivning
från bergen. De afghanska säkerhets- och Isaf-styrkan besvarade elden
tillsammans med flygunderstödet.
Ingen ur den svensk-finska eller ur den afghanska styrkan har skadats.
Resultat av striden, inklusive flygunderstödet, har inte kunnat
klarläggas eftersom det är mörkt i området.
----------------
Det innebär att samtidigt som ledande s-politiker står på kongressen och
säger att den nya stretegin innebär att bombningar av byar ska upphöra
så sker dessa bombningar numera också på direkt begäran av svenska
militära enheter.
De amerikanska bombningarna visar ingen tendens att minska. I fjol
utfördes 19 092 sk CAS-uppdrag (Close air support) med 1 170
bombattacker. Under 9 månader 2009 har antalet CAS varit 19 587 och
antalet bombattacker 1 154, vilket motsvarar en ökning med nära en
fjärdedel.
Antalet CAS tycks inte ha minskat, snarare ökat sedan McChrystal
tillträdde i juli.
http://www.centaf.af.mil/news/story.asp?id=123174590
http://www.centaf.af.mil/shared/media/document/AFD-091001-043.pdf
Stefan Lindgren

30 oktober 2009

Maj Britt till statsminister


I går kväll kämpade Maj Britt Theorin heroiskt på den
socialdemokratiska partikongressen för att få den att ställa
sig bakom den uppfattning som av allt att döma är
folkmajoritetens:
Sverige ska inte delta i USA/Nato:s orättfärdiga krig i
Afghanistan!
Hon kördes saklöst över - av Mona Sahlin, som har sina egna
cyniska uttalanden i frågan från invasionen 2001 att
försvara; av Jan Eliasson - denne karriärist som UD under
borgerligt styre en gång prackade på Olof Palme som assistent
på FN-uppdrag; av Urban Ahlin som alltid
strävat efter att bli Ny Ny Moderat; och beklämmande nog
också av en del ungdomar som förstått att stöd åt krig är en
effektiv genväg till maktpositioner.
För mig finns bara en statsminister och det är Maj Britt
Theorin. Alltid lika saklig, alltid lika påläst, alltid lika
outtröttligt engagerad. En ledare som knappast har en
parkeringsbot på sitt samvete.
En ledare som tror på fred. Och som inte står och
filibustrar och talar om Sahara eller nåt när svenska pojkar
och flickor tubbas att mörda afghaner.
Stefan Lindgren

29 oktober 2009

Månen mellan benen


Ett inslag i radioprogrammet "Cirrus" har förföljt mig sedan i somras.
En meteorolog som i för sig ursäktade sig för okunnighet om astronomi
förklarade att månen aldrig kommer närmare eller fjärmar sig från jorden.
Den är alltid lika stor, men vi TYCKER att storleken skiftar beroende på
vad vi ser den i förhållande till.
Han sa dessutom - antagligen avsett som skämt! - att månens
oföränderliga storlek avslöjas lättare om man stoppar huvudet mellan benen
och betraktar den upp och ner.
Är det bara jag som tror på mina egna synintryck - att månen ibland ser
ut att vara större?
En amerikansk astronomisida ger det rätta svaret. Månen rör sig i en
ellips och avståndet till jorden skiftar högst väsentligt. Som mest är
avståndet 405 696 km från närmaste punkt på jorden (apogeum). Som minst
är avståndet 363 104 km (perigeum).
Till den skillnaden på 11 procent kommer att jordens axel lutar 23,45
grader i förhållande till dess bana.
Månens närmaste punkt på jorden kan variera med 29 grader norr resp.
söder om ekvatorn.
Sammantaget kan variationen i avstånd till månen från en viss punkt på
jorden vara nära 13 procent. Som dne alltid lika kloke Sixten Andréasson påpekar
är dessutom ytskalan kvadraten på längdskalan, så 1,13 i kvadrat blir 1,277.
Alltså kan månens synbara storlek variera hela 28 procent!
Själv började jag fundera på månens storlek från en helt annan utgångspunkt.
Jag tror det var Georg Brandes som sa att Ryssland är 1/4 större
än det halva månklot vi ser en månklar natt.
Sedan dess har Ryssland visserligen krymp. Halva månklotet är nu 13
procent större än Ryska federationen. Men det är ändå ett bra mått på
Rysslands väldiga landmassa.

Stefan Lindgren

27 oktober 2009

Säpo läckte till Expressen

Chefen för riksarkivet i Arninge uppger nu att Expressen visste exakt
vad de var ute efter, ett tiotal sidor i en många hundra sidor tjock akt som ingen
hade fått se.Säpo hade tipsat dem.

Förste arkivarien på Riksarkivets enhet i Arninge, Tommy Eriksson,
bekräftar idag i ett brevsvar till mig att Expressens journalister visste precis
vad de frågade efter på ett sätt som de bara kan ha gjort om
de tipsats av Säpo.

"Expressen efterfrågade just den del av akterna som handlade
om Guillou, de visste således att det fanns uppgifter om
honom där i förväg", skriver Tommy Eriksson.

Själva akten, på åtskilliga hundra sidor är ännu inte frisläppt
som helhet och kommer att innehålla en hel del överstrykningar.

Frågan är vad vi har att vänta härnäst? Journalist X mottar julsprit
från Sovjetambassaden? Journalist Y får beställning på en artikel till Uralskij Proletarij?
Röda arméns marschorkester skickar blommor till journalist Z?

I frånvaron av tydliga sekretessregler är det fritt fram för samma typ av företagsamhet
som frodats kring de ryska och de östtyska f d hemliga
arkiven.

Det selektiva avhemligandet måste ersättas av entydiga och generella regler.

Stefan Lindgren

26 oktober 2009

Resning åt IB-avslöjarna

Den 14 mars 1974 dömdes Jan Guillou av Svea Hovrätt till 10
månaders fängelse för spioneri, underförstått för sovjetisk
räkning.
Den 24 oktober 2009 utpekas Jan Guillou av tidningen
Expressen som sovjetisk spion. Materialet visar sig vara en
skröna från en herrtidningsredaktör med noll trovärdighet.
Uppgifterna framkommer sedan Säpo tipsat Expressen om
vad dess reportrar bör begära ut ur en 700 sidor lång ännu inte
helt frisläppt rapport om KGB-aren Gergel på Riksarkivet.
I strid mot gällande praxis avhemligade Riksarkivet först den
del som kunde skada namngivna nu levande svenskar.
Utifrån sett ser det ut som om om "någon" i den svenska
statshierarkrin vill slänga in jästen 35 år efter degen.
Alltså nu försöka rädda något av den trovärdighet den
svenska staten förlorade för 35 år sedan.
En fråga inställer sig. Varför åberopades aldrig
Säpomaterialet i rättegångarna 1974? Kände Synnergen till
det? Palme? Carl-Axel Robèrt?
Och i så fall, varför togs det inte upp?
- För att det inte behövde tas upp, för att rätten
(blink-blink) i alla fall fattade att de här grabbarna var
sovjetspioner?
- För att någon (Palme?) bedömde att materialet var "strunt om
än i gyllne dosor" och knappast skulle öka statens
prestige i rådande opinionsläge.
- För att någon (Palme?) bedömde att det var olyckligt om
processen fick en uttrycklig udd mot Sovjetunionen, som
man då sökte öppningar mot. Enligt Expressens huvudkälla om
KGB, Gordievskij, hade Olof Palme vid den här tidpunkten
regelbundna möten med KGB-agenten Nikolaj Nejland, kontakter
som senare ska ha lett till att Olof Palme tog med en hög
GRU-officer, Michail Milstein, i Palmekommissionen när den bildades 1980.
Jag tror att det enda rimliga svaret är att herrarna kanske
kände till det, men att Lembergs angivarrapport betraktades
som strunt. Säpos utredning hade ju lagts ned med slutsatsen att
"det som Lemberg beskrivit knappast kan anses som
brottsligt".
Men om det kan visas att ÖB Synnergren hade delgivits Lembergskvallret
och tillmätte detta minsta trovärdighet och på något sätt
beaktade det i sin menbedömning i IB-processen, borde det
idag - när materialets existens och huvudsakliga innehåll
blivit känt - vara skäl till resning för IB-avslöjarna.
För oss som följde IB-processen var chefsåklagare Robèrts
konstruktion med "indirekt uppsåt att gå främmande makt
tillhanda" alltid gåtfull.
Om ÖB faktiskt trodde eller trodde sig veta att Guillou var
värvad av KGB blir anklagelsen något begripligare. Men genom
att välja rekvisitet "indirekt uppsåt" behövde ÖB aldrig
visa sina kort.
Nu vet vi vilka värdelösa kort han satt med. 
Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

Expressen ljuger på

Expressen fortsätter att hävda att Jan Gullou är
"sovjetspion" och lämnar inte skuggan av ett tvivel längre.
Flera av uppgifterna som Expressen kommit med är kraftigt
uppförstorade.
Jevgenij Ivanovitj Gergel var tillförordnad KGB-resident i
Stockholm och det under åren 1969-70. Han var aldrig
ordinarie i vare sig Stockholm eller något annat land.
Dessa fakta framgår av Oleg Gordievskijs bok "KGB inifrån".
Det hindrar inte Expressen från att med stöd av "KGB-chefen"
Gordievskij försöka pumpa upp Gergels betydelse och därmed
betydelsen av "rekryteringen" av Jan Guillou.
Gordievskij är och var aldrig "KGB-chef", utan på sin höjd
KGB-resident i London. Sedan avhoppet 1985 har han sysslat
med att anklaga horder av brittiska politiker och andra för
att vara värvade av KGB, bl a labourpolitikern Michael Foot
och förre brittiske försvarsministern och
Nato-generalsekreteraren George Robertson.
Med aldrig svikande regelbundenhet har han kokat ihop nya
scoop om att t ex rysk underrättelsetjänst ska ha försökt
mörda honom 2007. Det får sägas nästan vara ett axiom
att Gordievskij skriver under på spekulativa
kvällstidningsscoop.
Jag tvivlar på att han gör det gratis.
Stefan Lindgren

24 oktober 2009

Gefundenes Fressen

Nu har Expressen äntligen hittat något som ska hålla tryckpressarna
igång i veckor.

Jan Guillou sovjetspion!

Klart verkar vara att Arne Lemberg på Sveriges då minst trovärdiga
tidning, FiB/Aktuellt, 1967 gjorde en angivarrapport mot kollegan Jan Guillou,
för kontakter med KGB, som Guillou nu inte förnekar.

En artikel om socialdemokratins förhållande till Vietnamrörelsen är den
enda konkreta beställning som Guillou sägs ha utfört.
Kanske fick Guillou betalt för den. Det talas om 600 och om 800 kr och
om en "bunt sedlar"...

Kanske skulle detta kunna klassas som olovlig underrättelseverksamhet.
Hade någon skrivit motsvarande artikel för USA-ambassaden hade han
kunnat få en orden.

Sen sägs det att Guillou i fem år höll kontakt med KGB-officeren
Jevgenij Gergel. Än sen? Jag vet journalister som under hela 80-talet
var stamgäster på Sovjetunionens ambassad. Som stup i kvarten gick över
gatan från presshusen i Marieberg till ambassaden.

Möjligen kan man säga att Guillou med de höga ambitioner och den
radikala inriktning han kom att utveckla handlade mycket omoget. Men han
var 22 år och kanske hans agentromantiska läggning bedrog honom.

I FiB/K kritiserades han 1972 för att han kort före IB-avslöjandena hade
kontakter med Pierre Schori... Så att säga med fienden.
Själv förvånades jag över hur Guillou långt senare kunde bli kompis med
Birger Elmér.

En pojkaktig dragning till hemliga möten och dubbelspel kan alltså ha
fått Guillous annars klara omdöme att svika honom.

Eftersom KGB-kontakterna aldrig kom upp under IB-processen trodde väl
Guillou att allt var dött och begravet. Han valde att tiga, när han
kunde ha skrivit en bestseller och gett sin egen version av händelsen
istället för att ge Expressen tolkningsföreträde.

Som Expressen så riktigt skriver kommer avslöjandena om Guillou säkert
att användas för att misstänkliggöra motiven med FiB/Kulturfronts
avslöjanden av IB. Expressen skyndar sig naturligtvis att leda in
resonemanget på just det förrädiska spår man varnar för...

Eftersom jag satt med i IB-kommittén som arbetade för att IB-avslöjarna
skulle friges och frikännas från spionerianklagelserna hade jag viss
inblick i hur man i ledande FiB-kretsar såg på IB-avslöjandena.
Naturligtvis fanns det en fraktion som ansåg att avslöjandena avslöjade
"ihåligheten" i den svenska neutraliteten. Men den dominerande
uppfattningen var att slå vakt om och värna neutraliteten - mot båda supermakter.

Ända sedan starten hade de tongivande figurerna i den svenska
Vietnamrörelsen orienterat sig betydligt mer efter Kina än efter Sovjet.
1968 uttalade sig De förenade FNL-grupperna mot Sovjets invasion av
Tjeckoslovakien. Bakom kulisserna kritiserades DFFG av vietnamesiska
diplomater och till sist även offentligt av Sara Lidman för påstådd anti-
sovjetism. Det kunde inte råda någon tvekan om att vi - inklusive
Jan Guillou - betraktade USA och Sovjet som huvudmotståndare mot fred
och frihet i världen.

Faktiskt var en del av motsättningarna mellan Jan Guillou å ena sidan
och Peter Bratt å de andra den senares lite naiva prosovjetism. Det
framgår också av Bratts memoarbok att han och Håkan Isacsson satte sig
med hela IB-materialet i bagageluckan och körde bil genom hela Östeuropa
kort före IB-avslöjandena. I vilken Warszawapaktstull som helst skulle
man ha kunnat fånga upp IB-materialet - vilket lyckligtvis inte skedde.

Men jag vill ändå utesluta att vare sig Isacsson, Bratt eller Guillou hade någon
dold agenda för IB-avslöjandena. Jag hade ingående samtal med dem alla
och vet hur genuint förbannade de var på brotten mot svensk neutralitetspolitik
och det olagliga spionerandet mot svenska politiska och solidaritetsrörelser.

Guillou hade skäl att tro att den gamla KGB-historien
aldrig skulle komma upp, när den inte ens kom upp som tillhygge i IB-processen.
Men han misstog sig rejält på Säpoledningens hämdlystnad.

Naturligtvis måste oförrätten med IB-avslöjandet återgäldas av den svenska
statsbyråkratin. Och nu kom det, efter 37 år. Ett tack för senast.
Hade Guillou skrivit en rolig bok om KGB- incidenten hade han effektivt
kunnat sänka skandalvärdet på uppgifterna, som väl måste ha cirkulerat
länge i Marieberg innan "jättescoopet" gick i lås.

Den nu intressantaste frågan, 49-dollarsfrågan, är på vilka grunder Säpo
har frisläppt dessa handlingar som Jan Guillou själv tidigare vägrats
att få se, när man utlämnade hans personakt till honom.

Kommer Säpo att lämna ut alla akter om alla journalister som regelbundet träffat
tjänstemän med KGB-anknytning vid sovjetiska ambassaden? Det tvivlar jag
på.

F d överåklagare Sven-Erik Alhem (fp) säger i ett uttalande att det Guillou har
gjort är preskriberat. Ett djävulskt sätt att säga att det finns något att preskribera,
att skänka trovärdighet åt spionerianklagelsen. Alhem är en synnerligen opportunistisk
herre alltid uttalar sig så som makten vill ha det.

Dvs Guillou går fri från det obevisade brottet. Det är inte Guillou som slipper
en prövning av "bevisen". Det är Säpo.

Den selektiva användningen av hemliga polisens arkiv påminner om
FBI-grundaren J. Edgar Hoover och hans "blackmail files". Den strider
mot rättssäkerheten och framkommer det att regeringen gett sitt
godkännande är skandalen ett faktum. En STOR skandal.

Stefan Lindgren

21 oktober 2009

"Vi ska ha respekt för det afghanska valet" (Carl Bildt 2/9)

Ockupationsmakternas beslut att köra en andra valomgång i
Afghanistan "påverkar inte förtroendet för de utländska trupperna",
säger Carl Bildt, alltid lika följsam mot sina herrar i
Pentagon och Bryssel.
Det inträffade tar han till förevändning att slå sig för
bröstet och tala om hur bra det "internationella"
förmyndarskapet för Afghanistan fungerar, eftersom det
"lyckats tvätta bort valfusket". (P1 21 oktober).
Så sent som den 2 september gick samme Bildt ut och
förmanade dem som talade om valfusk:
"Vi ska ha respekt för det afghanska valet", hette det (TT).
"Carl Bildt understryker vikten av att respektera
Afghanistans försök till reformer. – Det är inte vi som väljer
president i Afghanistan – det är det afghanska folket, säger
Bildt till TT i telefon från Kabul."
Nyss talade Sten Tolgfors i uppskruvad ton att Sverige har
trupper i Afghanistan för att se till att valet skulle gå
rätt till.
Det är också ett enormt hyckleri att erkänna valfusket först nu,
när Pentagon och Nato säger att det är valfusk.
I presidentvalet 2004 distribuerade man 2,5 gånger fler
röstkort än det fanns registrerade väljare.
(http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_asia/3600742.stm)
Men då sades inte ett ord om valfusk.
Nej, här handlar det om något annat. Obama behöver en andra
valomgång för att vinna tid att manövrera (försenar det en eskalering är
det förstås bra, men that'll be the day, som amerikanerna säger).

Att en ny valomgång får andra, skadliga effekter är dock klart.
Även Richard Holbrooke har varnat för att
det kan utlösa en djup spricka i den afghanska nationen
efter etniska linjer.
Och vad skulle kunna vara poängen med att nu splittra
Afghanistan efter etniska linjer, mellan två kandidater som
båda tävlar om att vara USA:s man och endast skiljs av sitt etniska
underlag? (Abdullah Abdullah har beslagits med att ordagrant
ha stulit långa formuleringar ur Obamas olika tal.)
Om det följer en plan så är det den plan för att dela Afghanistan som
länge diskuterats i maktens inre korridorer. Oavsett
utgången kommer förkastningsbranten nord-syd att öka. Karzai,
som misstänks spela under täcket med talibanerna, måste
tvingas bort för att uppnå strategiska mål - att pacificera
pashtunerna i både Afghanistan och Pakistan.

Om 3 miljoner röstade i första omgången (i en befolkning på det
tiodubbla, i förra valet var antalet registrerade väljare
10,35 miljoner) lär inte valdeltagandet bli högre den här
gången.

I ökat motstånd mot den utländska ockupationen har
afghanerna möjligheten att på nytt stärka sin nationella
enhet. Det påverkar förtroendet för de utländska trupperna,
Carl.
/Stefan Lindgren

www.nyhetsbanken.se - banken som inte svindlar

20 oktober 2009

Om Mona tänker om...

Jag har fått mig påskrivet för att vara hånfull mot Mona.
Det är jag inte.
Om man i åtta år hävdar att USA:s krig i Afghanistan, inkl
dagliga bombningar är ett bra recept för den nationen, då
tycker jag epitetet "Bomb-" bara är en korrekt VDN-märkning.
Om Mona tänker om ska jag vara den första att hylla henne -
och rösta på henne. Som det nu är kan det kvitta.

Jag har svårt att se någon större skillnad på  Jimmie Åkesson
som vill ge muslimer på käften i Sverige och Sten Tolg fors,
Mona Sahlin etc. som vill föra krig mot muslimer i
Afghanistan, människor som inte begått annat brott än att de
har en annan tro och vill leva efter den i sitt eget land.

Stefan Lindgren

17 oktober 2009

Bomb-Mona står fast

I Ekots lördagsintervju 17 oktober 2009 fick Mona Sahlin frågan hur
hon ställer sig till Obamas beslut att öka trupperna i Afghanistan.
Hon svarade ungefär att "det är väl bra", men USA och EU måste ha en
strategi för området också, för Afghanistan, Pakistan, Irak och Iran.
Det är ett uttalande som vilken apologetisk general som helst skulle
kunna svänga till.
Det är beklämmande att åtta år tycks ha passerat utan att avsätta
minsta spår i Mona Sahlins medvetande om den orättfärdiga våldtäkten på
Afghanistan. Hon distanserar sig från den breda majoritet av det
amerikanska folket som vill ta hem trupperna.
Lördagen 10 november 2001, när USA som intensivast bombade Afghanistan
intervjuades Mona Sahlin i Expressen:
"Fråga: Är det rätt att bomba i Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och
andra oskyldiga?
Svar: Ja, det tycker jag. Det är fruktansvärt att säga så, man jag har inte
hört någon annan som kan tänka ut ett annat sätt att få stopp på det som
har hänt. Hur får man talibanerna att gå med på bombstopp? I alla krig
dör civila, det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att
bomber är något tekniskt."
Bomberna fortsätter att falla över Afghanistan varje dag, och Mona står
uppenbarligen fast vid sin människofientliga ståndpunkt.
Stefan Lindgren

Är islam förenlig med upplysningens ideal?

Egentligen är frågan så korkad att den inte borde ställas.
Islam är lika lite eller lika mycket som kristendomen eller
buddsimen eller annan gudstro förenlig med upplysningens
grundvalar.


Ändå är det islam som ska nagelfaras, redan det ett bevis på
den trånsynthet som nu odlas runt om i Europa, särskilt av
medier och politiker som tycker om att kalla sig liberala.
Frågan debatterades för ett par år
(http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=133)
sedan den brittiske historikern Timothy Garton Ash och
statsvetaren Ayaan Hirsi Ali, bördig från Somalia, men
numera internationellt auktoritet bosatt i Holland.
Timothy Garton Ash gick ut med argumentet att upplysningen
inte var en. Det fanns dels den upplysning som talade för
frihet FRÅN religion (Voltaire) och dels den som talade om
frihet FÖR religion (John Locke).
Idag återspeglas denna skillnad i Frankrikes laicité-modell
som understryker konfessionslösheten medan man i de
anglosaxiska länderna tenderar att tillåta allt.
Är det verkligen rimligt, undrade Aayan Hirsi Ali, att
Europas 20 miljoner muslimer ska sända sina barn till skolor
som lär dem att hata det liberala samhället?
Nej, det är naturligtvis orimligt. Lika orimligt som att
skattebetalarna ska finansiera Livets ords eller
Portsmouthbrödernas indoktrinering av oskyldiga småbarn.
Men då bör man komma ihåg att så här har det blivit till
följd av en av vår generations storea "frihetsreformer",
friskolorna.
När den politiska eliten bestämde sig för att offra den
enhetliga, sekulära medborgarskolan på kvasiliberalismens
altare öppnade vi också för muslimska och kristna friskolor.
För Timothy Garton Ash är påståendet att islam är oförenligt
med upplysningen även orimligt av det skälet att det finns
så många tolkningar av islam, varav många själva hävdar att
de är fullt förenliga med yttrandefrihet och liberala
värderingar.
Den holländske författaren Ian Buruma försöker i sin "Mordet
i Amsterdam" att frilägga hur konflikterna i Europa kring
invandringen, i synnerhet det extrema motståndet mot
muslimsk invandring, vuxit fram. I Holland mördades filmaren
Theo van Gogh för sina provokativa uppfattningar av en ung
muslim. Politikern Pim Fortuyn som framförde liknande
uppfattningar mördades av en holländsk vegan.
Utan att avslöja bokens detaljer kan man väl säga så mycket
att Buruma söker rötter till de extrema motsättningarna i
Holland i det koloniala arvet - den holländske general som
slaktade tusentals muslimer i Aceh står staty i hemlandet
och dyrkas av många. Och arvet från världskriget, där
Holland blev det land som lät nazisterna mörda störst andel
av sina judar, har också skapat komplex som verkar i flera
riktningar.
Buruma hittar inte bara muslimsk fanatism i dagens Holland,
utan också kalvinistisk och katolsk mfl.
Mig slår det hur lite som ändå är undersökt i den här frågan.
Ställer man frågan vilka som inte accepterar de liberala
spelreglerna fullt ut i Europa idag kommer ju svaret att
rymma en rad grupper, inte minst kristna sekter. Man kan ju
inte heller se frågan isolerat från hur överheten faktiskt
hanterar fri- och rättigheterna - är det inte där det stora
hotet finns? (EU är ju t ex överens om att förbjuda fri
historisk forskning i vissa frågor).
Sedan tycks det mig märkligt att Timothy Garton Ash m fl
missat att just upplysningen också stod för en UPPLYST syn
på islam till skillnad från den hatiska syn som Europas
makthavare spred:
I sin Filosofisk ordbok skrev Voltaire under rubriken
"Koranen":
Koranen gäller verkligen fortfarande för att vara den
elegantaste och sublimaste bok som har skrivits på det
språket. Vi har tillskrivit Koranen en mängd idiotiska saker
som den aldrig har innehållit. Det var främst mot turkarna,
som hade blivit muhammedaner, som våra munkar skrev så många
böcker, vid en tidpunkt när inget annat motstånd gjorde
särskilt mycket nytta mot erövrarna av Konstantinopel. Våra
författare, som var mycket mångtaligare än janissarierna,
hade inga större svårigheter att mobilisera våra kvinnor på
sin sida; de övertalade dem att Muhammed såg på dem som
blott intelligenta djur; att de alla enligt Koranens lagar
var slavar som inte ägde någonting i denna världen eller
någon del i paradiset i nästa.
Falskheten i allt detta är uppenbar. Ändå har man trott fullt och
fast på alltsammans."
Janissarierna var kalifens främsta soldater - pojkar från Grekland,
Serbien och södra Ryssland som tvångsrekryterades till den
ottomanska armén.
Som den analytiker Voltaire var såg han drivkrafterna bakom idbilderna
av islam: att stärka Europa i kampen mot det ottomanska
väldet.
Så här skriver den turkiske historikern Faruk Bilici om Voltaire och
islam:
"Efter Voltaires perioder av ärlig fiendskap mot alla former
av uppenbarelser och efter att ha behandlat Moses
trollkarlen, Jesus den fanatiske juden och Muhammed
äventyraren, kom Voltaire som en god sen elev till
Boulainvilliers att tala om Muhammed som en 'entusiast' och
inte längre som en bedragare. Särskilt kom han att visa mer
opartiskhet mot Muhammeds religion som för Voltaire var 'ren
gudadyrkan'.
Han antog Boulainvilliers ledande idé att Muhammeds
religion så vis 'att det räckte med att lyssna till läran
för att lyfta själarna' och så 'så anpassad till
mänsklighetens gemensamma idéer' att den slagit rot i
hjärtana på 'över hälften av människorna på mindre än fyrtio
år'.
Men Voltaire smidde sina idéer om den islamska världen
och i synnerhet ottomanerna medan han som en sann historiker
arbetade med sin bok Karl XII och upptäckte 'turkarnas
tolerans'.
Han konstaterade i sitt arbete att turkarna inte bara mottar de
otrogna i sitt samhälle utan också tillåter dem att vara
politiskt verksamma, vilket Sveriges konung Karl XII var
under åren 1709 - 1712 då han tagit sin tillflykt till
Istanbul, det ottomanska rikets hjärta: 'Det är rätt
överraskande att se en kristen (…) öppet smida ränker vid
Porten'.
[En vänlig läsare påpekar: 1709-1713 var Karl XII i Bender i
dagens Moldavien. Efter kalabaliken i Bender hölls han i
fångenskap i Demotika nära Edirne (Adrianopel), men idag
på grekiska sidan gränsen. Istanbul besökte han överhuvudtaget
aldrig. SL]
Voltaire upptäckte omkring 1740 att
medan västvärlden levde i ett slags 'barbari och okunnighet
som följde på romarrikets nedgång' fick den nästan allt från
araberna: astronomi, kemi, medicin etc och 'att västvärldens
kristna i Muhammeds andra sekel måste informera sig hos
muslimer' [...].
Det är uppenbart att det var toleransen som begrepp som
vägledde Voltairs vilda motstånd mot korsfararnas "barbari"
och hans försvar av "barbaresk"-staterna.
Det var så det kom sig att i slutet av Voltaires roman Candide,
när Pangloss som har hängts, dissekerats och steglats,
Martin som stulits, slagits ned och övergivits, Kunigunda
som stulits, fått buken uppskuren och sålts och Candide som
fått stryk, predikats för och förlåtits till sist alla kan
leva i fred i sin trädgård, i skuggan av en moské i
Konstantinopel. Denna tolerans ser Voltaire som turkarnas
största förtjänst.
Vid tiden för en hel serie affärer som sorgligt påminde
om inkvisitionen fördömde han våldsamt den kristna
intoleransen och ställde den mot turkarnas tolerans.
Bilici följer Voltaires långtifrån konfliktfria förhållande till
islam och visar hur det mognar åren 1768-1772. I sitt sista
omdöme om islam säger han:
"Dess religion är vis, sträng, ren och mänsklig: vis för att den
inte förfaller till vansinnet att ge Gud särskilda
medarbetare och inte rymmer något mysterium; sträng för att
den förbjuder hasardspel, vin och starka drycker och
föreskriver bön fem gånger om dagen; ren för att den
reducerar antalet kvinnor som Orientens furstar kan ha i
sängen till fyra; mänsklig för att den beordrar oss att
skänka allmosor, mycket mer rigoröst än resan till Mekka.'
Hatpropaganda Vad finns det då för intressen idag av att
smäda islam? Är det inte ganska uppenbart att sådan
propaganda medvetet eller omedvetet tjänar det pågående
kriget mellan västvärlden och en hel serie muslimska länder
- Afghanistan, Irak, Somalia och kanske snart Iran… Särskilt
i små fridfulla länder som Danmark och Sverige där
religionshat normalt inte står på dagordningen är det
viktigt att släppa ut anden ur flaskan och få igång
motsättningarna, kriget om människors tänkande. Annars
skulle man aldrig kunna få ut nordiska soldater att dö i
Irak och Afghanistan. Dessutom kan hatpropaganda mot islam
snart bli en förevändning för att inskränka den lagstadgade
tryckfriheten.
Det är bara en tidsfråga.
Stefan Lindgren