Konsten att ljuga utan att blinka

Mark Klamberg heter en doktorand i folkrätt som på sin blogg
argumenterar för att USA/Natos ockupation av Afghanistan är
folkrättsligt korrekt.


Han är ett bra exempel på vad Leo Tolstoj skrev 1897:

"De mest invecklade saker kan förklaras för den mest
trögtänkta människa om han inte har bildat sig någon
föreställning om dem; men inte ens för den mest intelligenta
människa kan man förklara de enklaste saker och han är fast
övertygat om att han vet och därtill utan skuggan av tvivel
vet vad som förmedlas honom."

Igår tillät jag mig påpeka för Mark att den tidigare
s-regeringen gjorde bedömningen att USA:s militära närvaro
är folkrättstridig.

I proposition 2003/04:71, s. 8 slogs fast att FN:s
resolutioner enligt svensk uppfattning inte utgjorde en
tillräcklig folkrättslig grund för koalitionen att agera i
Afghanistan.

Jag påpekade också att det omdömet självfallet måste utsträckas
till Nato-Isaf som är en auxillär styrka till OEF och aldrig
skulle ha sett dagens ljus utan USA:s invasion.

På detta svarade Mark:

"Referensen till proposition 2003/04:71 intressant. Det står
dock inte att Sverige anser att OEFs närvaro i Afghanistan
är folkrättsstridig. Det står att resolutionerna 1368, 1373
och 1378 inte utgör tillräcklig grund. Det utesluter inte
att det finns annan folkrättslig grund för OEFs närvaro,
t.ex. inbjudan av den afghanska regeringen."

Här famlar doktoranden efter ett halmstrå som inte finns.

Hur ska en regering som tillsatts EFTER USA:s invasion kunna
utfärda en inbjudan till densamma?

Det är en fysisk omöjlighet!

Mark Klamberg skriver:

"Sådant samtycke har Afghanistan lämnat, läs t.ex. vad
Karzai säger i sitt tal från juli 2010: 'To this end, we
welcome our partnership with NATO and the other nations.'"

En artighetsfras av Karzai från juli 2010 ska alltså
legitimera en främmande ockupation av Afghanistan som då
redan hade varat i nära nio år.

Ser inte doktoranden det orimliga i ståndpunkten?

Av Sovjetunionen krävdes att sådana inbjudningar skulle
registreras i FN och vara i enlighet med tidigare ingångna
och likaså FN-registrerade avtal mellan länderna.

För USA:s del skulle det alltså räcka att nio år senare
komma dragande med en "inbjudan" från regim man själv
installerat.

Om Mark Klamberg på fullt allvar hävdar det, har han det som
krävs för att ha en åsikt, som den svenska Försvarsmakten
uttrycker det. Han kan konsten att ljuga utan att blinka.

Att Klamberg stöder sig på Carl Bildts skrivningar
(sid 13 i Prop. 2009/10:38: "Koalitionen grundar sin närvaro
på en inbjudan av den afghanska regeringen samt på de
resolutioner som FN:s säkerhetsråd antog efter terrordåden i
USA den 11 september 2001. Genom inbjudan från den afghanska
regeringen har koalitionen en tydlig folkrättslig grund för
sin närvaro. FN:s säkerhetsråd har flera gånger välkomnat
koalitionens insatser.") gör inte saken bättre.

Koalitionens "närvaro" i Afghanistan inleddes innan den
afghanska regeringen tagit form, varför argumentationen
saknar logik.

Att FN:s resolutioner skulle ge USA fullmakt att ockupera
Afghanistan är ytterst tvivelaktigt. Flertalet
folkrättsexperter är av uppfattningen att FN:s resolutioner
INTE gav USA godkännande att invadera Afghanistan. Om de
godkände något överhuvudtaget var det möjligen en kortvarig
vedergällningsaktion.

Att FN:s säkerhetsråd flera gånger haft den dåliga smaken
att "välkomna koalitionens insatser" är inget Klamberg kan
bygga ett försvar av ockupationen på.

Det är FN:s skyldighet att göra det bästa möjliga av varje
situation, även när ett land olagligt ockuperats.

Varje resolution säkerhetsrådet tagit om Afghanistan har
inletts med frasen att rådet "bekräftar sitt starka
engagemang för Afghanistans suveränitet, oberoende,
territoriella integritet och nationella enhet".

Det är en punkt som systematiskt negligerats i tillämpningen
av FN:s beslut. OK, både Klamberg och jag vet varför - de
rådande maktförhållandena i världen.

Men alla som är anhängare av FN-tanken bör ta fasta på de
övergripande principerna istället för att försöka vältra
över skulden för det pågående kriget i Afghanistan på FN.

Stefan Lindgren

Lilleputtstatens Napoleon

Sveriges överbefälhavare Sverker Göransson är på besök i Afghanistan och
förklarar där, enligt Dagens Nyheter idag:
– Folket här i byn kan lita på att vi kommer att stanna här...
Än en gång visar Göransson att hans demokratisyn har stora svarta hål
där materia som grundlagen och riksdagsbeslut tenderar att försvinna
spårlöst.

– Jag är här för att visa hur stark uppbackning vår insats har hemma i Sverige,
säger ÖB.

Ja hur stark då? SIFO säger att de flesta vill ta hem trupperna och en
majoritet av svenska folket har röstat på partier som menar detsamma.
Har generaler rätt att skapa sig egna folkmeningar?

Hade detta varit USA hade Göransson avsatts under förnedrande former.

Nu är Sverige istället en lilleputtstat med en komplexfylld självbild
och ett förflutet som militär stormakt som spökar långt utanför Karl
XII-sällskapets fyra väggar.

Här kan generaler uppträda som Napoleon (en roll som han fyller
de yttre rekvisiten för) och tala om för de folkvalda
var skåpet ska stå.

Genom sin tystnad hjälper såväl regering som riksdag Göransson att
degradera demokratin.

Den som läser vidare i texten finner att Göransson nu tillsammans med de
ungdomar han värvat till att mörda afghaner håller på att fila på en
dolkstötslegend. Soldaterna är "upprörda" över att ett tillbakadragande
ens diskuteras och förklarar att det är liktydigt med att "överge"
afghanerna.

Sverige är en av de få småstater som inte "ser skriften på väggen",
säger SAK:s chef Anders Fänge i en DN-artikel. Han är den svensk som
sysslat mest med Afghanistan, i praktiken på heltid i 30 år.

Stefan Lindgren

"Hyggliga pojkar förvandlade till djur?"

En vanlig kommentar till den danska filmen om
Afghanistankriget "Armadillo" är att den visar hur vanliga
hyggliga danska pojkar förvandlas till djur. Stämmer det?

I själva verket går sådana skrivningar tillbaka på en
föreställning att människan i krig av miljön tvingas bli
någon annan än hon är.

Den mekaniska uppfattningen kallas "behaviourism" inom
psykologin och det finns flera berömda forskare (Milgram i
början av 60-talet) och Zimbardo (på 70-talet) som föresatte
sig att experimentellt bevisa att de kunde förvandla
människor till mördare.

I Milgrams experiment deltog 40 studenter, varav 32
förmåddes att trycka på knappar som normalt skulle ha utlöst
dödande elchocker mot någon annan försöksperson.

I Zimbardos experiment konstruerades ett låtsasfängelse där
vakter och interner efter en tid uppvisade sadistiska resp.
undergivna beteenden som ingen hade trott dem om.

Vad dessa båda forskare inte hade räknat med var Erich
Fromms skoningslösa kritik. Denne marxistiskt och
freudianskt skolade filosof och socialpsykolog gick
grundligt igenom experimenten (se "The Anatomy of Human
Destructiveness" s 68-90) och underkände dem. Människors
beteende i verkligheten låter sig inte så lätt simuleras in
vitro.

Invändningen mot Milgrams experiment var att andelen
sadister från början inte varit noll. De som tryckt på en
"dödande" knapp hade i vissa fall kunnat göra det även i
verkligheten - utan Milgrams instruktioner.

Fromm fann det mer förvånande att en tredjedel av
studenterna vägrade lyda instruktionerna i ett experiment
som presenterats som oerhört viktigt för vetenskapen - och
vetenskapen är ju högsta auktoritet för den moderna
människan.

Kritiken av det falska fängelset i Stanfordunivertsitetets
källare följde liknande banor. En av de få saker Fromm fann
bevisat var att två tredjedelar av "vakterna" inte var
beredda att begå sadistiska handlingar i utbyte mot
personliga förmåner.

Med stöd av vittnesmål från nazisternas koncentrationsläger
visade Fromm att behavioristernas huvudtes - att "personliga
värderingar, etik och övertygelse inte gör någon skillnad
under miljöns tvingande inflytande" - är felaktig.

Bruno Bettelheim hade i en studie (1960) visat att "gamla
fångar" inte utsattes för sadism även när det kunde ske
ostraffat.

Fromm bedömer att någonstans mellan 10 och 90 procent av
vakterna i tyska koncentrationsläger uppvisade sadistiska
beteenden, där de politiska fångarna ofta står för de lägre
bedömningarna.

Bettelheim hade också påvisat vilken enorm betydelse
bakgrunden hade för fångarnas beteende i
koncentrationslägren. Opolitiska medelklassfångar
degraderade oftare (deras självaktning var ofta förknippad
med den egendom som de hade berövats) och utvecklade sina
dåliga drag (grälsjuka, småstölder, självömkan) medan de
religiösa och politiska fångarna klarade sig mycket bättre.

Ett framstående exempel är Jehovas vittnen som gick med högt
burna huvuden genom hela den fruktansvärda lägertiden:
exemplartiska kamrater, hjälpsamma, korrekta och pålitliga.

Fromm hade även kunnat nämna den sovjetiske löjtnanten Sasja
Petjerskij som 14 oktober 1943 ledde det enda organiserade
försöket till massflykt från Auschwitz.

                                             * * *

För att återvända till "Armadillo" ger filmen, även om jag
är starkt kritisk mot dess alltför vällustiga och
regisserade våldsskildringar, viktiga ledtrådar till varför
de danska pojkarna visar sig beredda att skjuta på måfå mot
afghaner.

Huvudpersonen vi får följa kommer från ett hem där man inte
talar politik - man talar inte alls. Mamman i familjen säger
inte ett ord om vad sonen riskerar, hon tycks ta
knektuppdraget som sänt av ödet. Pappan tiger.

Även flickvännen tiger - och tycks tydligen acceptera att
pojken roar sig med att slicka på en inhyrd strippa på sin
avskedsfest.

En tigande, dysfunktionell familj.

Dessutom tror jag den inhyrda strippan, förnedringen av
flickvännen, konsumtionen av amerikansk hårdporr i
militärlägret osv. hänger ihop.

Vi har idag en generation unga män med en fullständigt
förvriden uppfattning om sexualitet. När norska soldater
finner större tillfredsställelse i att döda än i sex är det
inte bara ett provocerande uttalande.

Det är vad de tycker. Berövade jämlika relationer med
kvinnor, berövade den sexualitet som befäster livslånga band och
försätter berg i vardagslivet, ter sig det samhällsbeställda
dödandet som högsta njutning.

Oundvikligen inställer sig frågan hur dessa tjugoåriga
pojkar från dysfunktionella familjer, oförmögna till verklig kärlek
och sexualitet och begivna på de surrogat som elektroniken
och krigsleksakerna erbjuder, skulle kunna befria den
afghanska kvinnan?

Det är en absurd tanke, som först lanserades av generalmajor
Tony Stigson, senare dömd till tre månaders fängelse för
hustrumisshandel. Han var då ansvarig för rekryteringen till
den svenska Isaf-styrkan.

Naturligtvis inser jag att de flesta svenska soldater i Isaf
antagligen är vanliga hederliga och snälla personer. Men, handen
på hjärtat, är det kanske inte bara av en slump som de hamnat
i riktigt dåligt sällskap?

Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

Vänta på mig

Konstantin Simonov (1941):
Vänta mig


Vänta mig och jag kommer tillbaka
men vänta mig hett,
vänta mig, när sorgen kommer
med de gula regnen
Vänta mig, när snön yr
Vänta mig i sommarhettan
Vänta mig, när andra redan glömt
och slutat vänta.
Vänta mig, när breven från fjärran
slutat komma.
Vänta, när alla som väntat
tillsammans redan tröttnat.

Vänta mig och jag kommer tillbaka
Vänd inte ryggen till dem
som redan lärt sig
att det är dags att sluta vänta.
Låt både son och mor tro
att jag inte längre finns.
Låt vännerna tröttna på att vänta,
sätta sig vid brasan
och dricka bittert vin
till mitt minne...
Vänta. Och ha inte bråttom
att dricka med dem.

Vänta mig och jag kommer tillbaka,
trots alla som dött.
De som inte väntat mig kan säga:
- Han hade tur.
De som inte väntade
kan inte förstå hur du
med din väntans eld
räddade mig.
Hur jag klarade mig
kommer bara du och jag att veta.
Att du kunde vänta
som ingen annan.

1941

I min egen brutala tolkning från rimmad ryska. SL.

Afghanernas självförsvarsrätt

Någon som kallar sig "Student i FN" skriver på Svenska Dagbladets
hemsida i svaromål mot en kort artikel av undertecknad. Är den
skribenten verkligen folkrättsstudent och anställd i FN är det illa ställt
med undervisningen.

"Det finns en rättslig grund för den svenska insatsen i Afghanistan
Egentligen har jag inte tid att kommentera detta just nu då jag har en rapport
att skriva. Men detta får inte gå oemotsagt. En person vid namn Stefan
Lindgren, en tyckare vars ända kända kvalifikation för att uttala sig i
Afghanistan-frågan är att denne äger domänen Afghanistan.nu. Han hävdar
i dagens SvD att det inte finns någon rättslig grund för "kriget" i
Aghanistan. Det är dagens halvaste sanning. Kriget, Operation Enduring
Freedom är baserat på en diskutabel juridisk grund, det är sant. Sverige
deltar dock inte i Operation Enduring Freedom.

Därefter försöker sig Lindgren på ett argument kring en inbjudan
från Afghanistans regering. Jag har inte heller sett denna inbjudan och
målsättningen är att alla internationella insatser skall genomföras på
inbjudan av 'värdlandet'. Nu är det emellertid så att FNs säkerhetsråd
har givit sitt medgivande till insatsen. Enligt FN-stadgan har
säkerhetsrådet, som ändå internationella enhet rätten att bestämma lag.
Dvs, säkerhetsrådets resolutioner är internationell rätt. Detta fastslås
i FN-stadgans kapitel 7, artikel 41.

Säkerhetsrådet godkände senast i förra veckan en förlängning av ISAFs
mandat i resolution 1943. Så det råder ingen tvekan om att det finns en
folkrättslig grund Sveriges insats. För den som tycker det låter
intressant med folkrätt rekomenderar jag verkligen Försvarshögskolans
30-poängs kurs med namnet 'folkrätt i kris och konflikt'. Den ger en
väldigt bra grund folkrätt och det är i särklass den kurs jag haft mest
praktisk nytta av under min tid i FN.

Det är viktigt att debatten handlar om rätt saker, ämnet är väldigt hett
just nu det är förståeligt att alla vill 'vinna'. Motivet borde inte
vara att besegra den andra sidans argument utan att söka sanningen.
Frågan om Sverige ska stanna är inte av juridisk karaktär, den handlar
om en myriad av olika problem, den handlar om mycket svåra politiska och
militära bedömningar och den handlar om grundläggande värden som ställs
mot varandra.

Låt debatten återgå till den verkliga substansen i frågan!"

Om personen bakom den här bloggen verkligen är en "student i FN" så är
det beklämmande. Det är tydligt att den utbildning som ges i folkrätt
idag är så ytlig att studenterna saknar elementär förmåga skilja på
krigsretorik och folkrätt.

Jag nöjer mig med några påpekanden:

1) "Studenten" har "inte sett denna inbjudan" från Afghanistan att
skicka trupp - av det enkla skälet att den inte existerar!

Det kan inte uppvägas av säkerhetsrådets resolution om ISAF som antogs
efter att Sverige tackat ja till britternas inbjudan.

Studentens formulering att "målsättningen är att alla internationella
insatser skall genomföras på inbjudan av 'värdlandet'" låter som en
brasklapp värdig Tyskland 1938.

2) "Nu är det emellertid så att FNs säkerhetsråd har givit sitt
medgivande till insatsen", skriver "studenten". Han bör gå tillbaka till
rådets resolutioner, så ska han se att det godkänner såväl ISAF:s som
OEF:s närvaro ur vissa angivna aspekter. FN har aldrig gett USA/Nato
fullmakt att anställa massmord på landets befolkning.

Man bör komma ihåg att FN:s jobb är att göra det bästa möjliga av
varje situation. När USA väl olagligt invaderat Irak gick FN i alla fall
in och försökte påverka situationen. Det betyder inte att FN godkänt
USA:s invasion eller ockupation.

Med rätta kan man kritisera FN:s eftergivenhet för USA/Nato. Men man
kan inte i något avseende övervältra ansvaret för USA/Nato:s krigföring
på FN. (Här använder jag Nato som synonymt med Isaf. I
Nato-nomenklatur heter Isaf Nato-Isaf. Det är bara i Sverige som vi
envist beskriver Isaf som något fristående).

3) "Student i FN" tycks inte alls ha begrundat vad aggressionsförbudet i
FN-stadgan betyder för bedömningen av detta krig eller all den folkrätt
som stadgar staternas rätt till suveränitet och nationell integritet.

Den "självförsvarsrätt" som USA åberopade i krigets inledning kan nu i full
utsträckning åberopas av talibanerna. De har folkrättens stöd när de
dödar svenska soldater.

Stefan Lindgren

USA:s massaker i Dachau

"Med rätt att mörda" hette rubriken i en artikel i ryska "Argumenty i
Fakty" nr 39/2010 som min blick fastnade på.

Det är ovanligt dessa dagar att man kritiserar USA i Ryssland men här
rapporterar en Georgij Zotov som satt sig in i vad som hände när
amerikanerna gick in i Dachau 29 april 1945.


Det var naturligtvis en fruktansvärd syn som mötte amerikanerna. Men den
tyska garnisonen (förutom kommendanten som omkom i skottväxling) överlämnade
sig frivilligt - vilket de inte hade mycket för.

Kl 11.30 radades 122 SS-soldater upp vid en mur och sköts ned, en och en.

Kl 12.05 sköt en kulspruteskytt som gick under öknamnet "Birdeye"
ytterligare 12 fångar

kl 14.45 Resterande tyskar, inklusive tonårspojkar ur Folkstormen och
sjukhuspersonalen sköts med kulsprutor vid block C i Dachau. Ingen
undkom.

Den som förde befälet vid avrättningen, löjtnant Howard Buechner,
rapporterade själv antalet offer - 560 personer.

Men det dokumentet som finns i USA:s arkiv har systematiskt kringgåtts.
I Dachau heter det en skylt att "50 SS-soldater dog".

Liknande fall förekom på Sicilien (74 fångar dödade) och Frankrike (64
fångar på ett ställe).

Sedan handlingar frisläppts ur USA-arkiv 2002-07 har bl a Der Spiegels
expoert på andra världskriget Klaus Wiegref uppmärksammat fallen.

Vad som särskilt upprör den ryske reportern är att Anthony Beevor i sin
bok "Berlins fall 1945" kunde påstå att sovjetsoldater våldtagit i stort
sett alla tyska kvinnor mellan 8 och 80 år. När den ryska ambassaden i
london protesterade, slöt media upp som en man runt Beevor.

Hans "upplysningar är vetenskapligt oklanderliga" förklarade "Independent".

Zotov påpekar en väsentlig skillnad. Januari - augusti 1945 åtalades
4 148 sovjetiska soldater och officerare för övergrepp mot tyskar.
För amerikanernas förbrytelser i bl a Dachau har ingen någonsin
rannsakats.
Stefan Lindgren

Bilden ovan visar cirka 60 döda eller sårade tyska vakter som ligger vid
foten av en lång vägg.
Endast omkring en fjärdedel av den totala längden av muren är synlig. En
kulspruteskytt hukar över en modell 1919 A4 kulspruta, i centrum av förgrunden.
Fyra tyska soldater står ännu och tre eller fyra av deras deras kamrater
som fallit till vänster sköts bara några sekunder efter att bilden togs.
(Foto av Arland B. Musser, U. S. Signal Corps. )

14:53 kikade löjtnant Kimsey över muren och såg att avrättningen av
lägergarnisonen slutförts. Alla tyska soldater är antingen döda eller
döende. Ingen amerikansk medicinsk personal, inklusive dr Buechner,
försökte behandla sårade. Varje tysk sköts individuellt.

Om blodspengar

Per Gudmundson heter en ledarskribent på SvD som aldrig
missar en chans att sparka på en kommunist.

I en krönika häromsistens spinner han vidare på tråden att
svebnska kommunister finansierats med "sovjetiska
blodspengar".

Han citerar bl a SOU 2002:93 där det heter:

"Historikern Lars Björlin har visat att SKP fick del av detta stöd
mellan åren 1951 och 1964. Partiets andel av utbetalningarna
uppgick till cirka 1 % av hela bidragssumman.
Det största beloppet var 150 000 dollar (1963/64). I
övrigt varierade bidragen till SKP från 20 000 (1951) till 70 000 dollar
(flera år mellan 1956 och 1962)."

Innan jag fortsätter vill jag redovisa min bias - jag var
medlem av Vänsterpartiet några år på 60-talet, fram till
Sovjets invasion av Tjeckoslovakien.

På 90-talet hade jag möjlighet att undersöka frågan i den
sovjetiska politbyråns då öppnade arkiv. Jag fann inget
anmärkningsvärt, mer än några obetydliga handsträckningar
åt APK. Absolut inga subventioner av Vpk under den tid som
arkivet täckte (från Chrusjtjov och framåt).

Vad gäller Lars Björlins forskning har den mest utförligt
redovisats i en bok på danska "Guldet fra Moskva" (Forum
2001) där Björlin har en uppsats på 86 sidor.

I själva verket visar det sig att de ekonomiska relationerna
mellan SKP/VPK och Moskva var ett rätt intrikat nät av
tjänster och gentjänster. Att partiet fick betalt för att
trycka officiella sovjetiska skrifter är väl knappast
inkriminerande.

Inte heller att svenskar bosatta i Moskva
samlade in pengar till partiet (åren 1957-1965 totalt 130
027 rubler, motsvarande 265 644 Skr i dåtidens penningvärde).

När det kommer till slutsatserna är Lars Björlin extremt
försiktig

"Man kan forestille sig at det svenske parti i årene
1951-1964 bar haft en konto i Moskva, som har kunnet
udnyttes. De mindre belöb der er gjort rede for i teksten,
er efter alt at dömme blevet vekslet til svensk valuta og
overfort til Sverige. Kontanterne er senere blevet overfört
til Sverige. Tryksagsbestillinger betalt med overpris har
ogsa givet mulighed for at overföre större belöb til
partikasserne. I mine samtaler med personer, som har vaeret
involverede i virksomheden, har man ogsa tilkendegivet at
Forbundet Sverige-Sovjetunionen kunne opnå betydelig vinding
af den kulturudveksling, der fandt sted. Gik dette udbytte
til partiets politiske virksomhed? Men man kan heller ikke
udelukke at der kunne hentes penge i den sovjetiske
ambassaden i Stockholm. Vi ved at medlemmer af SKP
regelmässigt besögte Villagatan 13 i Stockholm." (s 124).

Lars Björlins hårda data försvinner som dimma i solsken och
kvar finns bara en samling konjunktiv och konditionalis samt
hans egna politiska spekulationer.

Om man begrundar hans material skulle man lika gärna
kunna konstruera en helt annan bild, där de svenska
kommunisterna av lojalitet mot Sovjetunionen utförde en
mängd direkta tjänster åt sovjetstaten som bara delvis
kunde kompenseras ekonomiskt på grund av gällande lagstiftning.
Från 1940 var det ju förbjudet för svenska politiska partier att
motta penningsbidrag från utlandet.

Och när vi nu ändå är inne på partibidragen kan kanske Per
Gudmundson förklara varför Sverige som ett av de få länderna
i den civiliserade världen saknar lagstiftning som
förpliktar partierna att redovisa sina bidrag.

Kan det ha att göra med att moderaterna - till betydande del
finansieras av svenska storföretag och går deras intressen?
Med pengar som svenska arbetare arbetat ihop med svett och
blod.
Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

Hitler som konstnär

Futurismen var som bekant en konstnärlig rörelse som gick åt
två håll. Ena hälften blev bolsjeviker, den andra fascister.
När Majakovskij och Marinetti träffades i Paris 1925 visste
de inte vad de skulle prata om. Men fascisten Marinetti
prisade Lenin som "gjort futurismen till officiell rysk
konst" (vilket inte varade så länge).

På 1960-talet hände det sig att den ryske poeten Jevgenij
Jevtusjenko (en av de där ryska giganterna som aldrig kan få
Nobelpris för att han inte spottat på sitt land) träffade
Salvador Dali i Paris.

"Jag anser att den störste surrealistiske konstnären av alla
var Adolf Hitler", sa Dali.

"Hur kan ni säga något sådant!" svarade Jevtusjenko. "Ni har
inte känt krigets och totalitarismens fasor, men det har vi.
Jag kan inte sitta kvar vid samma bord som er".

Jevtusjenko gick sin väg med som vanligt mycket högt buret
huvud.

En amerikansk konstvetare som satt vid samma bord reste sig
också och sa:

"Som ett bevis på min solidaritet med mister Jevtusjenko
spottar jag i ert kaffe".

Vilket han också gjorde.

Salvador Dali höjde sin kaffekopp och sa:

"Jag yhar tvingats dricka kaffe med grädde, konjak, likör
men det är första gången jag dricker det med en spottloska
från en framstående konstvetare".

Precis som Marinetti hade visat sig förmögen att estetisera
en granatskärv som trängde in i ett oskyldigt krigsoffer
kunde Dali estetisera en spottloska.

Vem avgick med segern, tycker du?

Stefan Lindgren

Svensk soldat dödad

En svensk Nato-soldat dödades 40 km väster om Mazar idag och två sårades.

"Upprorsmakare" ligger bakom, säger Roger Magnergård, som är

presschef för Försvarsmakten.

Ordet upprepar han tre gånger i en minutkort intervju. "Dom tycker inte om att

myndigheterna tar kontroll över deras områden".

Nåja, att kalla beväpnade utländska inkräktare för "myndigheter" är kanske väl

magstarkt. Sveriges soldater är som bekant i Afghanistan inte på inbjudan av

landets regering utan på (ännu hemligstämplad) inbjudan av afghanernas
ärkefiender britterna.

Att den svenska truppen attackerades med såväl finkalibrig eld som "raketvapen"
tyder på att gerillan blir allt starkare. Det är lovande.

Det afghanska folket går inte att besegra. Alla folk kan hämta inspiration från de
stolta afghanerna i kampen för frihet och rätten till ett eget liv.

Stefan Lindgren

Politiken bakom Nobelpriset

Vem sa att Nobelpris inte är politiska?
Det är självklart att Eduardo Galeano aldrig kommer att få Nobelpriset
i litteratur medan Vargas Llosa hade de "liberala" åsikter
som krävdes.

Lika inbäddat i en politisk miljö är priset i medicin till provrörsbefruktning.
I ett västerland som inte reproducerar sig själv, där 50
procent av paren i USA är infertila och där kulturbetingad
homosexualitet främjas i alla kanaler, behövs massinvandring
från fattiga länder och det behövs konstbefruktning.

Men det är mera som behövs. I Sverige siktar nu Alliansens strateger
in sig på att avskaffa A-kassan. Dels för att rikta ett
dråpslag mot facket. Dels för att sänka
arbetslöshetsersättningen, som måste bli följden.

(Expressenrubrik före valet: Så mycket sänks din avgift. -
Inte ett ord om hur ersättningen kommer att sänkas).

Därför är det ett utslag av mycket god tajming mellan
vetenskapsakademi och regeringskansli när nobelpriset i
ekonomi (som inte är något nobelpris utan Riksbankens pris)
går till tre professorer - Diamond, Mortensen och
Pissarides - som i en artikel 1977 hävdade att alltför
generösa arbetslöshetsunderstöd orsakar lägre
sysselsättningsgrad i ekonomin.

Man behöver inte vara professor för att räkna ut att många
skulle tvingas ta skitjobb om arbetslöshetsersättningen
generellt sänks till 200 kr och A-kassan försvinner.

En hel del av de 800 000 arbetslösa skulle tvingas ta
jobb som pigor, bärare, fönsterputsare, betjänter, städare
etc till ska vi säga polska löner.

Moderaterna är ju det nya arbetarpartiet. Alla moderater drömmer
om att ha en egen arbetare.
 
Efter att ha gett några priser till skickliga ekonomer som
Amartya Sen och Joseph Stiglitz är nu vetenskapsakademin
tillbaka på det nylibeberala spåret som bl a renderade
Milton Friedman ett nobelpris.

Mest herostratiskt ryktbart av alla ekonomipris var
priset till Myron Scholes och Robert Merton 1997, två
räknenissar som var experter på optioner.

Bara några månader senare orsakade deras algoritmer en
internationell finanskris. Som anställda på Long-Term
Capital Managment var de ansvariga för felaktiga beslut i
biljondollarklassen som orsakade hedgefondens fall..

Det är uppenbart att den analys som nu belönas går stick i
stäv med grundläggande keynesiansk analys.
Professor Joseph Stiglitz, även han ekonomipristagare,
påpekar i sin nya bok "Fritt fall" (kommer på Leopard
förlag):

"Ökat arbetslöshetsunderstöd har en hög multiplikator
eftersom de som plötsligt inte får inkomsterna att räcka
till kommer att använda varje dollar de kommer över till
konsumtion."

Med andra ord ingår sänkt arbetslöshetsersättning i en
strategi för permanent hög arbetslöshet.

Detta har varit elementärt i ekonomivetenskapen och i
svensk politik sedan sommaren 1933. Nu är det ingen som
säger det självklara.

Horderna av välavlönade intellektuella i rörelsen - typ Per
Wirtén med vanligtvis smatttrande munläder - tiger.

Mona säger som vanligt pass. Jag undrar när rörelsen
ska mobiliseras om inte när fienden öppet och fräckt planerar
dess begravning?

Anders Borgs budget visar för övrigt att han vet vad han gör.
Han räknar inte med minskad arbetslöshet.

Stefan Lindgren

Liten stavningsreform

1 oktober stängdes Föreningen Afghanistansolidaritets Internetuppkoppling
brutalt av. Från operatören "Tre" förklarade man att det hade kommit
klagomål på att SPAM utgått från FAS dator.

Tyvärr hade Tres personal gått för helgen, så ingen kunde sätta på kontot igen.
Senare sattes kontot på men följdes av skriftligt klagomål
i ett icke undertecknat brev från Tres kundtjänst.

"Tre" ger inga besked om vad det är för klagomål och från vem, men jag
kan mycket väl föreställa mig att "någon" eller "några" inte tyckt om
att bli påminda om kriget i Afghanistan i något utskick inför
Afghanistanveckan.

Det räcker alltså att ska vi säga någon riksdagsman ringer upp till "Tre"
och klagar för att kund brutalt ska stängas av.

Så löst hänger det fria ordet på Internet. Ett meddelande om freden
stängs av med hänvisning till frekventa Viagra-erbjudanden!

Med tanke på "Tres" agerande kommer jag i fortsättningen att övergå till
stavningen "Trä".

Stefan Lindgren

Den enes terrorist...

I dagens Svenska Dagbladet finns en notis om under rubriken "Terrorn
har trappats upp". Vad tror ni den handlar om? Om att USA/Natos bombterror
av Afghanistan går in på 10:e året? Om drönarattackerna mot pashtunska byar i
Pakistan? Nej om människor som har fräckheten att försvara sig!


"Försörjningsläget för Nato-styrkorna i Afghanistan
blir alltmer besvärande", heter det. "Igår sattes ytterligare 20 lastbilar i
brand i Pakistan och det var den fjärde attacken på sex
dagar.Totalt har därmed 70 lastbilar förstörts och därtill
kommer att Pakistans regering, för sjätte dagen
i rad, har stoppat alla leveranser genom Khyber-passet,
som normalt är den mest använda
transportvägen till Afghanistan. Samtidigt som
talibangerillan i Pakistan framgångsrikt
trappat upp sin terrorverksamhet växer USA:s
missnöje med att Pakistan inte gör mer för att komma
åt de militanta islamisterna i landet. "

När ska det gå hem hos svenska journalister att "terroristerna"
faktiskt är frihetskämpar som försvarar sitt land mot ett brutalt och
meningslöst övergrepp från den rika världen...

Det är ju USA/Nato som med sina drönarbombare
terroriserar befolkningen och kränker Pakistans territorium
(för att inte tala om Afghanistans) och väckt detta sjudande
hat i Pakistan.

När bensinen börjar sina för ockupanterna är det kört. Då
kan USA packa och fara - i bästa fall gå - hem.

Yankee Go Home!

Lördag 13.30 Norra Bantorget.

Märklig partikultur

Östra Småland (s) skriver på ledarsidan:

Valnederlag av den storleksordning som Socialdemokraterna i söndags
fick inkassera på drygt fyra procentenheter brukar inte bara leda till
partiledarens fall utan dessutom till att en stor del av toppgarnityret
i partiet byts ut.

Men kraven på Mona Sahlins avgång är ännu få - gamle LO-basen Stig Malm
undantagen - och än mindre verkar någon palatsrevolution stå för dörren.

Frågan som nu måste ställas är om Mona Sahlin är den person som har
störst förutsättningar att leda den nödvändiga omstöpningen av partiet.

Normalt sett efter ett nederlag av det här formatet brukar ansvaret
utkrävas av dem som haft mest att säga till om i misslyckandet. Minns
den massaker som följde på moderaternas katastrofval 2002,
centerrensningen efter valsmällen 1998 och kuppen mot Fälldin efter
valnederlaget 1985.

Men när Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på 96 år så händer
ingenting. Ledningen sitter kvar som om ingenting har hänt. Det är en
märklig partikultur.

Man tillsätter några partigängare som kanske inte vill stöta sig med
toppen och de får skriva ihop några luddiga förklaringar till
valnederlaget som de kallar kriskommission, vilket partistyrelsen
bestämde sig för i går.

"Jag duktig prata politik"

Om Gottfrid Swartholm Wargs (Piratpartiet) tilltag att
lägga ut Sverigedemokraternas register på 5 800 kontakter
till allmän beskådan (www.sverigedemokrater.se) kan man ha
synpunkter.

Men bortsett från att djungeltelegrafen får mycket att göra
så kan offentliggörandet märkligt nog gynna
Sverigedemokraterna.


En snabb genomgång av registret visar nämligen att omkring
en tiondel av namnen är "ickesvenska", med ett markant
inslag av östeuropeiska namn.

En del är naturligtvis fejk. När Bin Saleen Ahbar Achmed Ali
Mo skriver från Alby att han vill bli SD-are med
motiveringen "Jag duktig prata politik" avslöjar åtminstone
epostadressen att det är ett skämt: hizbolla_terror@hotmail.com.

Men Sverigedemokraternas framgångar kan delvis återspegla
stora skillnader inom gruppen "invandrare". Med den ökade
invandringen har vi inte bara fått in muslimer utan också synsätt
från Östeuropa och det forna Sovjet som är främmande för den
lutheranska kyrkan och i synnerhet för den "modernisering"
som t ex innebär välsignelse av enkönade "äktenskap", vilket
uppfattas som ryggradslöshet inför tidens ogudaktighet.

Biskop Wadensjös artikel i dagens SvD där han lanserar ett
sammanslaget "Guds Hus" med sambyggd moské och kyrka
är ett utmärkt uttryck för en smula naiv tro på möjligheter
till utjämning mellan religionerna.

Här finns en dold kultur- och troskonflikt som kan spela lika
stor roll som invandringens omfattning som sådan.
Att stämpla SD som rasistiskt tror jag hindrar en rationell analys.

Det finns förvisso underlag för en rasistisk reaktion på
invandringen i Sverige. Delar av de problem som svenskheten
idag möter i Sverige (t ex. att svenska språket trängs ut av
engelskan i en massa sammanhang), att nivån på
svenskkunskaperna i skolorna är stadigt sjunkande och att
den svenska litteraturen i rask takt banaliseras och därmed
trängs ut i konkurrensen med importerad underhållning - allt
detta är ju ett slags problem som alla aborigenkulturer
möter.

Lägger vi därtill en analys av födelsetalen i
ursprungsbefolkningen kontra den invandrade befolkningen så
vore det inte förvånande om de blåögde och svenske förr
eller senare organiserade sig till försvar. I delar av den
svenska landsorten finns det redan embryon till
"svenskreservat".

Sverigedemokraterna har inte tagit upp dessa frågor. Min
analys säger att det beror på att de är moderaternas baby.
Sex av de 20 nya SD-riksdagsmännen är f d moderater, tio har
bakgrund i alliansen. Moderaterna är näringslivets parti,
näringslivets linje har länge varit fri invandring.

Kort sagt: Fenomenet Sverigedemokraterna måste analyseras
med öppna ögon. Det är lika grannlaga uppgifter som den
gigantiska börda som nu lagts på Morgan Johanssons och Kajsa
Borgnäs axlar att utreda orsakerna till socialdemokratins
kräftgång.

Stefan Lindgren

Skarp Rossana Dinamarca

Vänsterpartiets Rossana Dinamarca imponerade i gårdagens
Debatt på TV2. Hon höll huvudet kallt, återkom gång på gång till de
växande klassklyftorna och visade sig mycket bättre påläst
än Lotta Gröning (s).
Dinamarca hävdade att hennes parti felaktigt anklagats för att
"inte ta debatten" med Sverigedemokraterna. Själv hade hon
tagit många debatter ute på skolor och torg.

Det är bra. Den debatten måste tas, även om det inte innebär
någon skylduighet att lägga sig platt för SD:s villkor.

Men vänsterns pedagogik är ändå bristfällig om inte
kontraproduktiv för närvarande. Att som
Dinamarca säga att "vi samarbetar inte med
Sverigedemokraterna i någon fråga", dvs att postulera detta
som princip är fel.

Det påminner om Kominterns "Klass mot klass"-linje och
parollen att "slå fascisten där du ser honom". Under en kort
period förekom det att kommunister drev den idiotiska linjen att
nazister inte skulle få vara med i facket.

Så här ser jag på det. Ny Demokrati är en moderat baby, 16
av 20 riksdagsmän ungefär är f d moderater. Men de ger sig
liksom moderpartiet ut för att att vara ett folkligt parti
och har de facto gjort inbrytningar i arbetarklassen.

Om man ska lyckas besegra dem måste man konkret visa att
deras tal om att t ex förbättra för fattigpensionärer inte
håller när det kommer till kritan.

Man måste pröva deras paroller och löften. Det gäller också
deras vallöfte att agera för ett stegvis tillbakadragande
från Afghanistan, vilket kolliderar med regeringens linje stegvis
upptrappning i Afghanistan.

Det vore oerhört tragiskt om vänstern schabblade bort
chansen att nita Alliansen i denna fråga. Man bör agera så
att väljarnas uppfattning - att nedtrappning ska ske - får
utslag i praktiska beslut.

Folkviljan och de faktiska besluten står över
partiintressena.

Motviljan mot Sverigedemokraterna måste framför allt ta sig
uttryck i att v och s skärper sin politik så att deras
lösningar kan mobilisera den klass som nu är djupt splittrad.

Stefan Lindgren