"Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?" (Strindbergs "Röda
rummet", kapitlet Vita bergen).
En korkad diskussion bidrar nu till att hålla trafiken till
kvällstidningarna webbsajter igång.
Finns det barnfattigdom?
Allting beror förstås på hur det definieras och hur det mäts.
Av dom exempel som nämnt i debatten är en del korkade, en del tvetydiga
och en del irrelevanta.
Det här är vad jag själv kommit fram till genom en fullständigt
ovetenskaplig opinionsundersökning i min familj, där mina två tonåringar
har koll på sina jämnåriga och min hustru har koll på en större
Stockholmsskola.
Drygt hälften av alla barn saknar rejäla vinterskor. Men det beror inte
på att de inte har råd att som jag köpa graningekängor på webben för 300
kr. De föredrar att köpa Converse för 500 spänn och uppåt.
Mina barn vägrar att använda vinterskor. Med stor möda har jag fått på
min artonårig en vattentät variant av Converse.
Converse är en produkt av amerikansk industri från 1900-talets början,
formpressade skor av tyg med gummisula. I Sovjetunionen
licenstillverkades de som "KEDY" och var lika galet populära där på
50-talet som hos oss nu.
Fryser dom om fötterna beror det mer på bristande förstånd än brist
på pengar.
Enligt min dotter finns det ytterst få barn på högstadiet som är
"fattiga" i den meningen att de har dåliga kläder och inte har råd med
en mobil, att gå på bio etc.
Det kan vara någon nyanländ flykting, men de kommer snabbt in i
försörjningsstöd och blir svåra att skilja från andra.
"Men i Sverige är väl fattigdom att inte ha en I-Phone?" säger min
dotter och lägger huvudet på sned. Hon har ingen och vet att hon inte
kommer att få någon när hon fyller år om några månader.
Enligt min hustru finns det alltid något enstaka barn på en stor skola
som t ex kommer till skolan på morgonen utan att ha ätit, för att det
varit bråk hemma eller någon/några av föräldrarna är missbrukare.
På T-Centralen och nattbussarna hittar man barn som rymt hemifrån och
som stjäl och tigger.
Uppenbarligen finns det hundratusentals familjer som lever under
knapphetens kalla stjärna. Där en eller båda föräldrarna är arbetslösa
och periodvis får leva på t ex FAS 3:s nådegåvor på 8 000 kr/mån.
Det finns familjer som är trångbodda, 15,9 procent enligt den nya
hemsidan "Farliga fakta". Om det är snittet i landet kanske man vågar
gissa att det gäller minst var fjärde arbetarfamilj i Stockholm.
Vad man kan säga om Bris, Rädda barnens och tidigare Håkan Juholts
utspel om barnfattigdom är att de haft en tråkig slagsida, en underton
av medlidsam välgörenhet.
För att upprepa vad Kajsa Ekis Ekman nyligen skrev i en recension i
Dagens Nyheter: alla dessa sociala plågor har i huvudsak en lösning -
och den heter starka fackföreningar, som kan försvara vad som en gång
uppnåtts i folkhemmet. Dock måste jag tillägga, att den lösningen verkar
långt borta.
Fackets ledare lever på överklassens nivå och när Vanja Lundby Wedin
inte fick sin vilja igenom att LO-facken ska kunna ha FAS-3-anställda -
dvs. moderna slavar, föll hon i gråt! Tänka sig, vilken social empati!
Jag kan inte låta bli att uppröras över att vi har en sjukförsäkring som
är så till den grad förfalskad att en skolstäderska inte kan vara hemma
med förkylning några dagar av rädsla för att förlora jobbet (detta är en
konsekvens av att det offentliga försäkringsskyddet för de första
veckorna tagits bort och lagts på arbetsgivarna, dvs på blodsugarna).
Tala om klassförtrycket, tala om folkföraktet! Som gör att alla
anställda på Stockholms kommunala skolor är fast kommunalt
anställda, utom städerskorna, som blir utan lön varje gång det är lov.
Denna outsourcing av de mest exploaterade är helt legitim i salongerna,
oavsett vilken knapp som sitter på rockslaget.
Det saknas sannerligen inte social misär och hundratusentals drabbade
familjer.
Men varför likt Strindbergs välgörenhetsdamer på Vita bergen plocka ut
barnen för att fälla en tår och dela ut en allmosa? Sätt sökarljuset på
källan till all misär - den skamlösa ödeläggelsen av människoliv på
åtstramningens och effektiviseringens altare.
Jag vill dock inte gå så långt som mångmiljonären Janne Josefsson och
håna och anklaga dessa välmenande damer för lögn.
Även bättre lottade människor kan göra en faktisk insats, de behöver
inte vara som Strindbergs välgörenhetsdamer. De kan som Svenska kyrkan på
många håll i Sverige gjorde i påskas, samla människor till protest mot
de raserade socialförsäkringarna.
De behöver inte heller utnyttja ROT och RUT och sen gå och rösta med
plånboken. Och sitta och oja sig framför teven över att en arbetslös
trebarnsmamma röker.
Viljan att "förbättra" och "uppfostra" underklassen går som en röd tråd
i borgerlighetens synsätt. En riktig vänster organiserar klasskampen och
tar sig sin rätt. Genom lönekamp och reformer lägger man grund också för
folkhälsan.(Överlöpare från överklassen välkomnas i kampen.)
Stefan Lindgren
Bra! "Barnfattigdomen" skapar gråtmild välgörenhet och rasar välfärden ytterligare.
SvaraRaderaKnut, jag sa inte att barnfattigdomen inte finns. Den finns liksom vuxenfattigdom, åldringsfattigdom osv. Jag försökte också peka ut två viktiga faktorer bakom all fattigdom: arbetslösheten och det raserade försäkringssystemet.
SvaraRaderaDet har jag inte heller sagt. ""-tecknen markerar det som politiskt modebegrepp. Håller helt med dig. Därför skrev jag Bra! Dessutom lästes väsentliga delar upp i SR:s mediekrönika strax före 13 idag. Grattis!
SvaraRaderaGrattis! Citerad på lunchekot !!
SvaraRaderaÄntligen ett inlägg till alla döva
SvaraRaderaoch blinda om klassorättvisorna.
Tommy Sjöberg
Utmärkt analys, jag gåt dirkt på kritiken.
SvaraRadera"Jag vill dock inte gå så långt som mångmiljonären Janne Josefsson och håna och anklaga dessa välmenande damer för lögn."
Nej det är inte lögn av dessa damer på månadslön 60.000 fattiga familjer bland de som tjänar mindra, däremot är det fusk att tala om barnfattigdom. Sämre namn på inkomstklyftorna kan man inte hitta på. Fattiga familjer skyddar speciellt sina barn, så att en mamma minskar kedjerökningen något, så att barn kan resa på klassresa.
Josefsson letade förgäves efter fattiga familjer. Om han hade arbetat bättra hade kunnat konstatera att barnen har en privilegierad ställning i Sverige som skyddar dem från barnfattigdom, speciellt i fattiga familjer.
Barnen först - Intet nytt under solen! Strindberg igen:
SvaraRadera"Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet!"
Har roat mig med att se hur socialförsäkringarna utvecklats. Realt har kostnaderna 1993-2012 minskat 73 % för arbetsskadeförsäkringen, 2 % för sjukförsäkringen, 73 % för arbetslöshetsförsäkringen och 42 % för kommunernas försörjningsstöd. Så ser priset ut för skattesänkningar åt medel- och höginkomsttagare.
Ännu ligger varslen på 10000/månad. Inte långt kvar till den stora krisen 1992-94 då det var 15000/mån. Där brakade bostadsmarknaden.
/Stefan Lindgren
Eller i mer begripliga kronor ser utvecklingen ut så här.
SvaraRaderaFörsäkringskassans utbetalningar på årsbasis för ”ohälsa” – som utgiftsområdet kallas – har från 2006 till 2011 (det är så långt fram i tiden som kassans årsredovisningar nu sträcker sig) minskat med 30 miljarder kronor.
Därutöver. Enligt TCO-utedaren Mats Essemyr hade staten 2010 ett överskott i arbetslöshetsförsäkringen om 23 miljarder kronor. Pengar som inte alls avsätts för att stärka de arbetslösas situation utan går direkt in i statsbudgeten – alltså till andra ändamål, se här http://www.utredarna.nu/matsessemyr/2011/09/01/finansieringen-av-a-kassan-ar-orimlig/ (Det bör sägas att det inte är alldeles lätt att följa den ekonomiska redovisningen för arbetslöshetsområdet). Summa summarum, minst 50 miljarder kronor per år har fullt synligt tagits bort från de sjuka, arbetsskadade och arbetslösa, med änge i stort sett ett oförändrat avgiftsuttag.
Regeringen har dock så småningom mer konkret tagit konsekvenserna av denna välfärdssamhällets nedmontering och minskat arbetsgivaravgifterna för berörda utgiftsområden. Arbetsgivaravgifternas summa har ändock hållits tämligen oförändrad!
Man har i stället flyttat över avgifterna till den ospecificerade posten ”Allmän löneavgift”. Ökningen i denna post från 2006 till 2013 är 5,48 % – eller cirka 70 miljarder kronor, per år. Det är gigantiska belopp som de fackliga organisationerna tidigare beaktat i löneförhandlingarna, eftersom de i stort sett kommit deras egna, utsatta medlemmar till godo, men som den nya regeringen efter 2006 fullt öppet lagt vantarna på, för helt andra ändamål. Eller ska vi säga, att när det regnar på prästen stänker det på klockaren – och så ser medierna till att alla blir glada med det.
Sedan ska tillfogas, att mellan arbetsmarknadens parter finns de kollektivavtalade försäkringarna. Avtalsgruppsjukförsäkringen AGS är en sådan, kopplad till den allmänna sjukförsäkringen. Den utfaller med mellan 10 och 15 % av lönen i ersättning, som en komplettering till försäkringskassans utbetalning av sjukpenning och/eller sjukersättning (tidigare förtidspension). ITP:s sjukpension är en annan försäkring av samma slag, för att fullständiga bilden.
Kollektivavtalsbolaget AFA Sjukförsäkring, som förvaltar AGS, har att följa reglerna för enskild försäkring, alltså försäkringsrörelselagen. Som följd har bolaget att samla in premien i förskott för beräknade kommande sjukfall. När så ett sjukfall inte får någon ersättning – enligt regeringens regler – betalas heller ingen AGS ut, vilket i sin tur har skapat oförutsedda överskott i bolaget.
Premierna för åren 2007 och 2008 har därför som följd betalats tillbaka till arbetsgivarna, under 2012. Det rör sig om cirka 17 miljarder kronor, nästan 12 miljarder till kommuner och landsting och fem miljarder till de privata arbetsgivarna. Som ytterligare konsekvens av sjukneddragningen har i det ömsesidigt verkande AFA Sjukförsäkring, dvs. i ett bolag utan aktieutdelning till bolagets ägare, det oväntade resultatöverskottet framkallat överskottsbeskattning om flera miljarder kronor. Det innebär att Anders Borg i stället fått ta emot ytterligare medel, ursprungligen avsedda för de sjuka!
De nya moderaterna, ej annorlunda till sinnet än de gamla men fräckare, har vetat vad de velat och de allt mindre stödpartierna har bara jamsat med, trots en del helt resultatlöst småsprattel från några enstaka ledamöter. Det som skett efter valet 2006 fram till nu är inget mindre än en kontrarevolution, allt annat i omstöpningen onämnt!
Perioden 2006-2012 är intressant från politiskt synpunkt. Men sossarna hade börjat besparingar redan 2003. Målet var att halvera utbetalning till de sjuka. Det är under 2003-12 som allt större antal sjuka individer har förnekats sjukpenning.
SvaraRaderaJan Hagberg ger en siffra på 30 miljarder, året 2011 besparing jämfört med det som betalades 2006. Om vi går tillbaka till 2003, när de flesta sjuka fick verkligen sjukpenning ökar den årliga besparingen 2012 till ca 50-70 miljader
Däremot 17 miljarder kan vara summan av två års återbetalningar, dvs det som ytterligare togs från sjuka. Summan har ökat kraftig senare, 2008-2012.