2 januari 2013

Palmefilmens felvända kurva

Kristina Lindström och Maud Nycanders tretimmarsdokumentär om Olof Palme
var till stora delar ett intressant och i viss mån sanningsenligt dokument.

Storsint som jag är bortser jag från att den utomparlamentariska vänster
som jag själv tillhörde skildrades grovt karikerad som hojtande om Stalin och
Mao.

Våra debatter med Palme handlade om helt andra och konkreta saker.


1972 kom jag i samspråk med Palme i foajén på Folkets hus under
SSU-kongressen. Som ung reporter från Gnistan ville jag kräva honom på
besked varför PRR, Sydvietnams provisoriska revolutionära regering, inte
fått den svenska regeringens erkännande. Som den skickliga debattör han
var försökte Palme ta ifrån mig problemformuleringsprivilegiet, vilket
väckte min djupaste harm.

Vi var meningsmotståndare i synen på "blandekonomins" välsignelser
och t ex löntagarfonderna som sannerligen inte var något
arbetarprojekt utan ett funktionärsprojekt.

Men vad som stör mig i Lindström/Nycanders film är hela den kurva filmen
beskriver. Med tiden beskrivs missnöjet med Palme - liksom det rena
hatet - som växande.

Palmes "försvinnande" kan då - trots det oförutsägbara i illdådet -
framstå som en logisk slutpunkt i en nedåtgående kurva.


Mot den bilden skulle jag vilja hävda den rakt motsatta. Att Palme
hade blivit mer och mer accepterad som s-ledare och att hans
internationella betydelse bara växte. Han stod bara i början av en
möjlig karriär, som mördarna till varje pris ville förhindra.

Om vi för en sekund ägnar oss åt kontrafaktisk historieskrivning, tror
jag att Centraleuropas överlämnande på silverbricka åt krigsgalningarna
i Nato hade blivit något svårare med en alltjämt levande Palmekommission.

Palmekommissionens huvudfråga, att skapa en kärnvapenfri zon mellan
blocken i Europa, fick nu sin tragiska lösning i Reykjavik 12 oktober
1986 (knappt åtta månader efter mordet på Palme), genom att Gorbatjov
skrev på ett papper om militär utrymning av östra Europa, som senare
visade sig - trots muntliga garantier - var en kapitulation för Nato.

Om nu den politiska analysen saknades i dokumentären var den stora
behållningen mötet med hans familj, i synnerhet de tre pojkarna, var och
en på sitt sätt en Olof genom kalejdoskop.

Stefan Lindgren

5 kommentarer :

  1. Men det var (mest sannolikt - jag var ju inte på plats när han sköts) Palmes arbete inom Palme-kommissionen som ledde fram till att han röjdes bort. Inom samma politiska agerande var hans - även för Sveriges vidkommande - farliga linje när det gäller konflikten med Danmark om Hesselö.
    Enligt Jan Myrdal var konflikten med Danmark om Hesselö ett sätt för Olof Palme att (i Sovjetunionens intresse) kunna kompromissa om de gotländska vattnen. Efter sitt regeringstillträde, år 1982, var Palme beredd att tillmötesgå Sovjetunionens krav på att Gotland inte skulle tas med i beräkningen av den vita zonen öster om Gotland. Genom att blåsa upp konflikten med Danmark om Hesselö ”/…/ blev det möjligt för honom att formulera de ryska kraven på Gotland som svenska krav på Hesselö.”
    (se Jan Myrdal, skriftställning 14!, s. 76 ff).)
    När det gäller Palmekommissionen så var det bland annat med förslaget om en kärnvapenfri zon som gjorde att Palme – av ledande personer inom CIA/NATO och dess underorganisationer; bland andra SOPS/ITAC och Stay behind-grupper (med de svenska kollaboratörerna) – blev sedd antingen som en direkt agent (eller en agent of influence/inflytelseagent) för Sovjetunionen och därmed – i västalliansens synsätt – sågs som ett hot.
    Läs mer om va jag har skrivit om detta:
    http://temp.kiruna-nytt.se/?p=753
    Författaren Anders Jallai har ju beskrivit ett liknande scenario i sin roman Landsförrädaren. Han har ju även tagit upp det på sin blogg:
    http://www.jallai.se/2012/12/palme-stoppade-nato-nato-stoppade-palme/

    SvaraRadera
  2. Den här vurmen för tidigare ledare visar väl att S verkligen är i kris. Den kommer att leda till en valförlust 2014. Retöriken från 68 kommer inte att fungera 2014. Det är rena rama utförsbacken. S bloggar i sin helhet är nu en retrospektiv film i svart/vitt.
    Vad gäller Olof Palme så var han en man i sin tid. I vår tid har han inget att säga som ger röster 2014.

    SvaraRadera
  3. Intressant som vanligt! Har bara sett filmen, inte TV-serien. Palmekommissionen var vi (bl a du och jag) mycket kritiska mot då det begav sig. Jag har svårt att få ihop det där idag. Skriv om det tack.

    SvaraRadera
  4. Det fanns en misstro mot att sitta i kommission med sovjetiska toppar eftersom vi var så engagerade i solidaritetsarbetet med Afghanistan. I efterhand skulle jag ändå säga att Palmes linje var den rätta. Vi var i någon mån vilseförda av den intensiva västliga (och kinesiska!) propaganda som framställde Sovjet ensamt som "ondskans imperium". Idag vet vi att detta imperium redan knakade i fogarna och att USA bara utnyttjade situationen i Afghanistan till att gå på ny offensiv för världsherravälde.

    SvaraRadera
  5. Palmekommissionen var öppningen till de nya höjderna som Palme var på väg när han mördares. Han mördades för att stoppa den nya världsordningen. Det ville Gorbi, men bara i ord, bättre kunde han inte.
    Men det var inte lfickornas fel eftersom de gick efter två källor SVT:s arkiv och familjen. Båda saknar alla spår av Palmekommissionen. Den ända filmen som tar upp detta gjordes på 1990-talet i Ryssland och finns på Nyhetsbanken.se

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.