Tjateffekten

I en SIFO-mätning på uppdrag av Rapport säger 29 procent ja till svensk
Nato-anslutning, 32 nej och övriga vet ej. Svaren visar en betydligt mer
Nato-positiv inställning än tidigare, i en Sifo-undersökning från maj
2011 svarade 22 procent ja och 50 procent nej.

Regeringens, militärens och medias omfattande Nato-reklam har alltså inte gett mer än några få procents förhöjt Nato-intresse hos svenskarna.

Tjatar dom ännu mer riskerar dom Herbert Tingsten-effekten, dvs. att en Nato-kampanj uppifrån snarastkan vaccinera allmänheten mot anslutning.

Mer vetenskapliga undersökningar visar att en mycket stadig och närmast
ökande majoritet av svenska folket säger nej till Nato.


Men om svenska folkets Nej ska kunna bevaras och stärkas kräver det
naturligtvis att Nato-motståndet organiseras. Det viktigaste att få
fram är att Nato innebär stationering av kärnvapen på svensk mark.
Och därmed ökar risken för att Sverige ska bli ett nukleärt slagfält.

Det finns ingen möjlighet för något medlemsland i Nato att
undandra sig kärnvapen, det förbjuder Atlantpakten.

Om Olof Palme hade levat kan vi vara säker på att han tagit ledningen i
motståndet. När Göran Persson satt och applåderade Östeuropas marsch in
i Nato - som byggde på ett rent bedrägeri i förhållande till vad som
överenskommits mellan supermakterna i Rejkyavik 1986 - skulle Palme
ha varnat sina kollegor i öst. Han skulle helt säkert ha agerat för att
förhindra den tragiska utveckling som gjort nästan hela Europa
kärnvapenbestyckat.

Frågar ni mig är det ingen tvekan om vem som tjänade mest på hans död.
USA och Natos militärbyråkrater.

Stefan Lindgren