Så många rondeller!

Försvarsministern instruerar våra hjältemodiga vägbyggare i Afghanistan.

Läs den farsartade debatten i riksdagen om Afghanistan.

Frånsett vänsterpartiets Thorbjörn Björlund finns inte en enda tanke på de många tusentals offren för USA:s och Isaf:s krigföring. Inte ett ord av sympati för de oskyldiga civila som träffats av drönare, fosfor- och splittervapen, de fångar som torteras och försmäktar i ockupanternas fängelser, etc. Kort sagt: inte ett ord av medkänsla med det afghanska folket.

Däremot en vidrig tävlan i hyllningar till "våra egna". Som enligt försvarsministern har tillverkat så många rondeller i Afghanistan.

Enligt Trafikverket skulle de 30 miljarder vi har lagt ner på Afghanistankriget ha kunnat räcka till 
60 000 rondeller av helyllestandard.


Karin Enström skulle ju med SD:s stöd kunna smycka dem med Lars Vilks rondellhund (profeten Muhammed som hund idag åter publicerad av de fina religionshetsande liberalerna i Dagens Nyheter! Betala aldrig mer än 47 kr/mån för att få den tidningen hemburen). 

I själva verket är den instinktiva dragning Karin Enströms känner till asfalt en historiskt dokumenterad mental åkomma hos västliga försvarsministrar:

Hos Christopher Hitchens kan man läsa:

...the late John McNaughton (then Assistant Secretary of Defense) returned from the White House one day in 1967 with the message that "We seem to be proceeding on the assumption that the way to eradicate the Vietcong is to destroy all the village structures, defoliate all the jungles, and then cover the entire surface of South Vietnam with asphalt."

Det är sådana fotspår som Enström sannolikt helt omedvetet gör sin ärelösa karriär i.

Hennes resonemang om att RSM-insatsen som ingen utom Nato-högkvarteret vet något om skulle kunna gå som en "förlängd Isaf-insats" hösten 2014 tycker jag är också belysande.

Hon letar efter folkrättsliga argument under gatlyktan. Där syns dom ju bättre!

* * *

Här har jag saxat vad jag själv fann intressant. Här kan du läsa hela debatten. 


Stefan Lindgren

Mikael Jansson (SD):
Målet med allt förändringsarbete i Afghanistan måste vara att gynna folkstyre och modern utbildning för alla, naturligtvis även för kvinnor. Men de stora problemen i Afghanistan är rena systemfel - biståndspengar som fräckt stjäls av regimens egna män, korruption, en icke fungerande polisorganisation och en medeltida syn på kvinnors rättigheter. Att avskaffa dessa systemfel kräver fred, demokrati och ett fungerande utbildningsväsen. Vi får alla hålla våra tummar för att den omfattande internationella insatsen i Afghanistan har gett de goda krafterna tillräckligt bra förutsättningar inför framtiden.


Grundvalen för Sverigedemokraternas inställning till militärt utlandsbistånd är att vi nu måste ta en paus för att i stället stärka vårt nationella försvar. Sverigedemokraterna menar att eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som i fråga om antalet förband innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas.
De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De svenska soldaterna har möjliggjort att vi har kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer.

När Sverige skickar en fredsbevarande eller fredsskapande trupp utomlands är det alltid med ett parlament bakom och välmenande tankar. Andra deltagande länder är inte alltid lika välmenande. Det finns ett flertal länder inom Nato som har syften helt olika Sveriges. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för den sittande regimens egen skull. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för ekonomisk vinning.

Efter en insats från luften som den i Libyen borde nästa steg ha blivit marktrupp, boots on the ground. Avsaknad av boots on the ground gör nu att Libyens utveckling ter sig mycket oviss.

anf.177 Torbjörn Björlund (V):
Vi ser ingen ökad demokrati, ingen ökad jämställdhet - vilket var ett viktigt syfte när det så kallade kriget mot terrorismen inte var gångbart längre - och inte heller övriga utvecklingsinsatser har uppfyllts. Det är därför anmärkningsvärt att alla andra partier här i riksdagen i princip ställer sig bakom en förlängning av den militära operationen. I propositionen konstaterar regeringen att de afghanska säkerhetsstyrkorna har kopplingar till lokala makthavare och kriminella aktörer. Det borde ge en tankeställare inför den fortsatta utvecklingen.

Nato planerar att genomföra en utbildningsinsats som kallas Resolute Support Mission, RSM. Vi menar att även det kan få motsatt verkan. Vänsterpartiet menar att det är mycket tveksamt om det leder till ökad säkerhet för befolkningen i Afghanistan. Det gör ett svenskt deltagande i uppdraget mycket diskutabelt. Att Sverige får ett närmare samarbete med Nato kan vara ett resultat, vilket också är mycket tvivelaktigt för oss. Att vi närmar oss Nato kan dock inte vara syftet med ett eventuellt svenskt deltagande i RSM. Det kan inte heller vara ett mål i sig. I verkligheten kommer det dessutom antagligen bara att ses som en fortsatt utländsk militär närvaro i Afghanistan.

Vänsterpartiet har solidariteten med det afghanska folket som utgångspunkt. Vi ska vara med för att säkerställa ett arbete för fred, demokratisering, jämställdhet och utveckling av det afghanska samhället. Då behövs en i grunden annorlunda strategi, en civil strategi, inte militär. Centrala saker vi då behöver arbeta med är ett ökat civilt bistånd, att stödja en riktig freds- och försoningsprocess och att arbeta med att återintegrera medlemmar av det väpnade motståndet i det afghanska samhället. Dessa saker är centrala för en riktig fredsstrategi.

anf.178 Sofia Arkelsten (M):
Vi har fortfarande en mycket bred politisk majoritet för Sveriges fortsatta engagemang i Afghanistan, och vi har en stor samsyn. Sveriges engagemang är ett långsiktigt engagemang, men hur det tar sig uttryck har förändrats över tid. Den militära närvaron övergår till en mer civil närvaro. Afghanistan blir vårt största biståndsåtagande. Sverige ska fortsätta bidra till det internationella samfundets ansträngningar att stödja utvecklingen av de afghanska säkerhetsstyrkornas förmåga att hantera säkerheten i landet. Det har vi redan gjort. Det gör skillnad, men det kvarstår betydande utmaningar.
Sverige kommer att bidra till Natos utbildningsinsats Resolute Support Mission, RSM. Den insatsen beslutades 2012 av Natoländerna, ISAF-partner och den afghanska regeringen. Det finns alltså en politiskt fastställd ram, och det pågår en militär process för en operationsram. Syftet är utbildning, rådgivning och stöd till de afghanska säkerhetsstyrkorna som ska ta ansvar för säkerheten i landet. RSM är en utbildningsinsats - de har utbildningsuppgifter. Däremot får de försvara sig själva.

Dessutom - och detta är viktigt - har Sverige åtagit sig att mellan 2015 och 2024 stödja Afghanistan med ungefär 8-8 ½ miljard kronor. Här vill vi betona ett par saker, särskilt att det svenska biståndet bygger på ett ömsesidigt ansvarstagande. Då krävs ett starkt afghanskt ägarskap och att Afghanistan lever upp till sina åtaganden.

När Sverige sänder väpnad styrka till ett annat land krävs att riksdagen medger detta. Det är ett ansvarsfullt beslut. Därför är jag glad att sex av åtta partier står bakom beslutet. De män och kvinnor som tjänstgör för oss i Afghanistan ska känna det breda stödet i parlamentet och den stora respekten för deras ofta farliga men alltid viktiga uppdrag. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet. (Applåder)

anf.179 Kenneth G Forslund (S):
Herr talman! Till att börja med yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut. Vi kan nu göra en summering efter ganska många år i Afghanistan. Vi fortsätter på den väg som vi slog in på för några år sedan och som syftar till att fasa ut det svenska militära bidraget och vår militära närvaro och övergå till att fokusera mer och öka det svenska biståndsinslaget i Afghanistan. Att det är möjligt att göra det beror på att situationen i Afghanistan har blivit bättre. Därmed inte sagt att den på långa vägar skulle vara bra.

Det är lite förvånande att höra Torbjörn Björlund från Vänsterpartiet beskriva situationen i Afghanistan. Jag måste nog säga att det som Torbjörn Björlund sade om utvecklingen i Afghanistan saknar stöd i aktuell statistik. Det hade varit begripligt och förståeligt om Torbjörn Björlund utifrån sin ståndpunkt, som jag har all respekt för, hade argumenterat med utgångspunkt i att det inte blivit tillräckligt bra, att framgångarna inte varit tillräckligt stora och att den militära insatsen därför inte är av godo eller användbar. Det hade varit en begriplig och relevant argumentation. Sedan kan man ha olika åsikter om detta. Vi går nu vidare med ett väsentligt ökat svenskt bistånd nästa år.

Mikael Janssons och Sverigedemokraternas argumentation är inte så mycket lättare att förstå än Vänsterpartiets. Den syftar också till att dra ned styrkan, men möjligen något snabbare än vad som föreslås i betänkandet. I stället för 600 personer skulle vi med Sverigedemokraternas förslag ha högst 400 personer. Jag har försökt läsa mig till vad klokskapen i detta skulle bestå i. Min enda slutsats är att det vore oklokt att göra så som Sverigedemokraterna föreslår.

Det enda som det skulle förändra jämfört med det beslut som föreslås av utskottet är att vi skulle ha en sämre kapacitet att evakuera och undsätta vår svenska personal om situationen gick över styr. Om Sverigedemokraterna fick sin vilja igenom skulle vi ha ett utrymme på 200 personer färre att engagera i det arbetet. Jag har svårt att förstå nyttan och meningen med det.

anf.180 Torbjörn Björlund (V):
Det som har burit frukt i Afghanistan har inte varit de militära insatserna. Det är de civila insatserna och biståndet som har gett något slags förbättring på olika ställen i Afghanistan, men väldigt få ställen. Den militära insatsen, som vi kritiserar, har inte gett någonting. Tvärtom har den skapat ett motstånd. Olika motståndsgrupperingar slåss hela tiden emot de styrkor som finns där.

anf.181 Kenneth G Forslund (S):
Herr talman! Till att börja med kan man se på Afghanistans allmänna utveckling. Det handlar om en sådan sak som att bara sedan ett par år tillbaka är Afghanistan ett land som nu har en valuta. Det är en ny situation för Afghanistan att ha det så. Tidigare hade man flera olika valutor inom ett och samma land, vilket kan tyckas något underligt för oss.

Torbjörn Björlund säger att demokratin inte blivit större. Men jag har mött svensk militär personal som under konstant beskjutning tagit sig ut till avlägsna byar och säkrat vallokaler, så att man i de byarna har kunnat genomföra allmänna val där människor kunnat delta utan att bli angripna av olika stridande personer och grupper vare sig under själva omröstningen eller efteråt. Så nog har militären haft en viss inverkan på demokratiseringen.

anf.182 Torbjörn Björlund (V):
Tittar på man Afghanistans utveckling måste jag säga att jag verkligen högaktar de svenska soldaterna. De svenska soldaterna har fått en uppgift att göra en sak, och det gör de på ett bra sätt. Det gör svenska soldater nästan alltid. Men situationen är den att de har fått en uppgift som egentligen inte leder någonstans, eftersom den militära insatsen visat sig vara kontraproduktiv. Man skapar mer motstånd än vad man tar bort.

anf.183 Kenneth G Forslund (S):
Herr talman! Torbjörn Björlund hävdar att uppgiften inte leder någonstans. Jag tycker att verkligheten talar ett annat språk. Jag möter också de afghaner, både vanlig civilbefolkning och valda företrädare, som är väldigt oroade. Hur kommer utvecklingen att bli när de internationella militära insatserna minskar i Afghanistan framför allt under 2014? De vädjar om att vi ska stanna kvar. De är rädda för att situationen helt kommer att implodera och att de förbättringar afghaner upplever för bland annat kvinnors situation och deltagande i samhället kommer att gå totalt om intet när den utländska militära närvaron försvinner eller i varje fall kraftigt minskar.

anf.184 Bodil Ceballos (MP):
Herr talman! När jag kom in i riksdagen år 2006 och fick förmånen att sitta i utrikesutskottet ärvde jag frågan om Afghanistan från mina företrädare. Jag hade först lite svårt att förstå varför Miljöpartiet hade ställt sig bakom Afghanistaninsatsen. Jag fick också förklaringen att den dag när vi fattade det första beslutet handlade det om en väldigt liten styrka. Det var mer tal om någon form av fredsbevarande insats. Det är någonting som Miljöpartiet brukar stötta.

Efter det förändrades insatsen, och den blev mer och mer militär på inte bara den fredsbevarande sidan. När jag kom in hade vi en situation där det gick tre fyra gånger mer resurser till den militära insatsen än till exempel till bistånd. Det var någonting som jag och Peter Rådberg i försvarsutskottet försökte förändra genom att skriva motioner och föreslå att vi åtminstone skulle ha lika mycket i civila insatser som till det militära. Vi ser inte heller att den militära lösningen är den som är långsiktigt hållbar. För att få en fred i Afghanistan måste vi satsa på det civila.

Under valet 2010 gick vi ihop med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och ville att vi skulle lämna Afghanistan 2013, men vi vann inte valet. Det blev i stället en minoritetsregering. Jag tror att minoritetsregeringen även om den varit i majoritet hade velat ha en bred förankring om Afghanistaninsatsen. I läget när vi inte vann valet och kunde dra tillbaka trupperna redan 2013 och öka biståndet valde vi att tacka ja till den inbjudan som vi fick från regeringen att delta i den breda överenskommelsen om den framtida Afghanistaninsatsen. Det gjorde vi och Socialdemokraterna men inte Vänsterpartiet i det här fallet.

För oss är det en självklarhet att försöka vara med och påverka när vi har en möjlighet att göra det. Man kan välja att vara jätteprincipfast och säga: Okej, vi sade 2013, och vi tänker inte avvika från det. Eller så kan man välja att vara pragmatisk och ändå vara med och göra nytta.

Ett avslag på propositionen skulle ju innebära att vi drar oss tillbaka den 31 december. Vänsterpartiet har en annan reservation som innebär att vi ska vara kvar till sommaren och ha en plan för avveckling. Då ansluter man sig egentligen till det som är propositionen - planen för avveckling finns ju redan där, och vi håller på att avveckla. Det som är skillnaden i den reservationen från Vänsterpartiet är att man inte vill ha utbildningsinsatsen därefter. I sådana fall är det kanske det man ska reservera sig mot.

Vi har en överenskommelse med regeringen där en utbildningsinsats skulle kunna fortsätta även efter 2014, och vi står fast vid den överenskommelsen.

Från EU:s polisinsatschef - som för övrigt är svensk och från Gävle - fick vi höra att det är av avgörande vikt att stärka den lokala afghanska polisen. Det är en analys som jag delar till hundra procent.

Slutligen vill jag tacka alla dem som har varit i Afghanistan på uppdrag av Försvarsmakten och den svenska riksdagen under de här åren. De har gjort ett mycket bra arbete. Det ska de ha all heder för. Jag yrkar än en gång bifall till utskottets förslag.

anf.185 Allan Widman (FP):
Som alla har vittnat om här i kväll närmar sig insatsen i dess nuvarande form sitt slut. Då är det naturligtvis hög tid att fundera över den utvärdering som förr eller senare måste göras av den samlade svenska närvaron i Afghanistan. Det rör sig om i vart fall ett tvåsiffrigt antal miljarder som Sverige har spenderat i bistånd och militär närvaro i landet. Det handlar många tusen svenskar som har tjänstgjort kortare eller längre tid. För fem eller sex år sedan var det en mening som jag tror ofta förekom i den här talarstolen. Den löd ungefär: Ingen säkerhet utan utveckling och ingen utveckling utan säkerhet.

Det ägde sin riktighet. När man nu konstaterar att det svenska biståndet till Afghanistan de kommande åren ökas på rejält 2015-2024 till 8-8,5 miljarder och att Afghanistan är största mottagarland, samtidigt som vi drar ned numerären militärt, ställer det lite frågor till oss i den här salen. Det kan tyckas en smula paradoxalt att vi ökar biståndet när vi minskar numerären. Det får en att ställa sig frågan: Hur såg det ut med balansen mellan utveckling och militär närvaro då, för fyra, fem eller sex år sedan?

Var den balans som Sverige hade uppnått optimal med avseende på dessa två storheter - utveckling och säkerhet? Vi kan också konstatera att den svenska representationen i Afghanistan under de här åren har visat på en väldig bredd. Det är inte bara Försvarsmakten som har varit i Afghanistan, utan det är våra polismyndigheter, domare, biståndsarbetare av olika slag och också Utrikesdepartementet med personal. En viktig fråga för den kommande utvärderingen blir: Var alla dessa representanter, alla dessa funktioner, tillräckligt väl samordnade? Fanns det en tillräckligt stark politisk styrning för att hålla ihop detta till det som vi brukade kalla comprehensive approach, eller är det så att vi har saker att lära? För min del, herr talman, kan jag konstatera att idén om en civil ledning av vårt svenska PRT dök upp första gången här i kammaren 2007. Likväl dröjde det till mars månad 2012 innan detta materialiserades. Det finns också skäl att ställa frågor kring insatsens målsättning.

FS har vi alla lärt oss är benämningen på den mission som vi har i Afghanistan, och FS står för "fortsättningsstyrka". Den benämningen ger i sig upphov till frågor: Fortsättning på vad? Fortsättning mot vad? Jag tror att man på ett övergripande plan kan konstatera att det inte skapades förutsättningar för framgång i Afghanistan. Då tänker jag inte i första hand på Sveriges roll, utan jag tänker på den scen som i första hand EU, FN och Nato hade att ställa i ordning. Jag tror mig kunna konstatera att det inte blev någon politisk samsyn i regionen kring vilken agenda som skulle gälla i Afghanistan. Alla länderna runt omkring fortsatte att spela efter sina intressen och sin egen dagordning. De må ha hetat Pakistan, Iran, Kina eller annat - man samlade inte ihop regionen politiskt för att skapa förutsättning för framgång. Man kan också fråga sig, i ett av världens mest språkligt, religiöst och etniskt splittrade länder: Var det rimligt att satsa på en central regim i Kabul som skulle lösa alla problem?

anf.186 Mikael Oscarsson (KD):
Flera av oss här i riksdagen bär en knapp där det står: Stöd våra utlandstrupper. Ni ska känna stödet, och vi önskar att ni får en härlig jul tillsammans. Ni som finns i Afghanistan för Sverige har blivit utskickade av Sveriges riksdag.

anf.187 Försvarsminister Karin Enström (M):
Jag besökte senast Afghanistan - Mazar-e Sharif och Kabul - för en och en halv månad sedan. Jag fick då inte bara möjlighet att ta del av den svenska styrkans arbete på plats utan också utrymme att i Kabul träffa företrädare för den afghanska regeringen. Vid ett besök i insatsområdet blir det tydligt att det svenska militära bidraget till ISAF, och ISAF i sin helhet, har gjort skillnad. I Mazar-e Sharif kan man se mängden rondeller, man kan se den nya järnvägen och man kan se de nya skolorna. Man kan se nya hälsokliniker, där också kvinnor får ta del av vård.

Regeringens inriktning är dock att Sverige även efter maj 2014 ska bidra till det internationella samfundets ansträngningar när det gäller att stödja de afghanska säkerhetsstyrkorna, som nu har uppgiften att hantera säkerheten i landet. Sverige avser därför att bidra till den kommande utbildnings- och rådgivningsinsatsen. Det finns inget bra svenskt namn på den, utan den har nämnts under debatten i dag som RSM - Resolute Support Mission. Tanken finns fortfarande bara på planeringsstadiet, men det är en utbildningsinsats med fokus på utbildning, rådgivning och stöd till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Det gäller stabs- och ledningsnivå, och tanken är att RSM ska kunna sättas upp under hösten 2014 och vara fullt operativt den 1 januari 2015. Sveriges bidrag till RSM planeras bestå av högst 50 personer på plats i Afghanistan, i huvudsak verksamma i de norra delarna av landet. Innan den nya insatsen kan inledas måste det dock finnas en överenskommelse med afghanerna om insatsens innehåll.

Sedan är tanken, herr talman, att det svenska bidraget till RSM ska kunna fasas in i takt med att förberedelserna för insatsen genomförs under hösten 2014. Då kan bidraget komma att verka under ISAF:s mandat under denna period.

Under 2013 har Sverige ökat stödet till Eupol. Inriktningen är att vårt bidrag ska ökas till ca 25 poliser i Mazar-e Sharif och Kabul.

anf.188 Torbjörn Björlund (V):
Vi talar om RSM som en utbildningsinsats. Frågan är vad Sveriges insats ska vara i den utbildningen. Man ska utbilda säkerhetsstyrkor och poliser att klara av någonting som blir kvar efter att de utländska trupperna har försvunnit. Vad är det? Misstanken finns att det kommer att fortsätta som ett krig mot talibanerna. Är det så att afghanska säkerhetsstyrkor ska fortsätta talibankriget? Min andra fråga gäller avtalet som försvarsministern var inne på. Det finns inget avtal om RSM i dag. Vad jag förstår finns det vissa krav från USA:s sida för att det ska ingås. Det talas om att man till exempel vill ha permanenta militärbaser kvar i Afghanistan med bombflyg och specialstyrkor. Dessutom kräver USA åtalsimmunitet för krigsförbrytelser i Afghanistan för att ingå avtalet, enligt uppgift. Är det sådant som vi ska gå in i? Är det så man ska styra upp utbildningsinsatsen RSM? Är det detta som gäller? Jag tycker att det finns många frågetecken för att det här ska vara någonting som fortsätter.

Försvarsministern var också inne på att det inte finns några garantier för att det här kommer att bli av. Det innebär alltså att vi skulle vara kvar under ISAF:s paraply hela år 2014. När försvinner vi då egentligen från Afghanistan, och när försvinner vi i så fall från ISAF? Är vi borta 2015? Finns det garantier för det, eller kommer det att fortsätta? Regeringen har bemyndigat att ha kvar svenska styrkor hela året, ända fram till december 2014. Frågan är vad det här leder till egentligen. Kan vi dra bort alla styrkor och vara borta från ISAF:s paraply i maj 2014? Vad kommer det att bli av det här? De här frågorna är väldigt frapperande, tycker jag, och dessa måste man ha svar på för att gå in i en sådan här insats.

anf.189 Försvarsminister Karin Enström (M):
Herr talman! Vänsterpartiet har ju varit emot allt detta hela tiden. Man har tydligen inte ens tid att vänta på att det här ska avvecklas i god ordning utan har ännu mer bråttom. Det vi vet är att ISAF har haft ett tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd under hela tiden och en inbjudan från Afghanistans regering. Det är utifrån detta som Sverige har skickat sitt bidrag till att delta i ISAF:s olika insatser.

Här måste vi inse både verklighet och fakta, att Sverige inte ensamt kan klara av att göra den här typen av insatser, utan här är vi beroende av att också andra länder är med och ställer upp. Jag sade att det är 48 länder förutom Sverige. När det var som flest tror jag att det var kring 50 länder som bidrog till ISAF. Det visar på bredden i det stöd som har funnits för att försöka få Afghanistan till en någorlunda säker och demokratisk plats där flickor kan få gå i skolan, en plats som inte är en tillflyktsort för kriminalitet och terrorism. Men det är tydligen inte nog. Det som jag har försökt beskriva är just att vi är beroende av andra länder. Därför måste det finnas avtal. Det blir väldigt svårt för Sverige att skriva ett eget avtal tillsammans med 48 andra länder, ett separat avtal med Afghanistans regering. Vi behöver spelregler, självklart, efter december 2014. Men planen är väldigt tydlig, och det är precis det som står i propositionen - jag vet inte vad Vänsterpartiet har för annan uppfattning - nämligen att ISAF ska avvecklas i god ordning under 2014, att det svenska bidraget ska avvecklas under 2014 och att mandatet räcker fram till den 31 december 2014.

anf.190 Torbjörn Björlund (V):
Herr talman! Jag tycker inte att jag fick svar på mina frågor egentligen. Vi i Vänsterpartiet har varit kritiska mot den militära insatsen hela tiden, men inte mot den civila. Det är den civila insatsen som har kunnat skapa allt det som alla har talat så gott om. Det är den som har varit förutsättningen för att det skulle bli någonting av det här över huvud taget. Om inte afghanerna eller FN går med på USA:s krav på att få ha kvar militärbaser i Afghanistan och att få åtalsimmunitet mot krigsförbrytelser, då blir inte RSM-avtalet av. Vad händer då? Kommer RSM att avbrytas bara? Blir det ingenting av det? Tar det stopp? Om man inte får ett sådant beslut och om vi har fattat beslut om att Sverige ska delta i RSM i alla fall, vad händer i sådana fall? Tar allting stopp? Blir vi kvar i Afghanistan under ISAF:s paraply hela 2014? Vad händer efter 2014 om det inte blir av? Frågan är vad syftet är med RSM. Är det att utbilda säkerhetsstyrkor och polis till att hantera säkerhet eller att föra krig? Vad ingår i utbildningsinsatsen egentligen? Det finns naturligtvis ett stort frågetecken kring vad insatsen egentligen kommer att mynna ut i om vi drar oss ur ISAF 2014. Vår inställning har varit att vi måste ha en handlingsplan för att dra oss ur militärt redan före sommaren, och sedan ska ingenting fortsätta. Vi bör inte vara med på det här, för det leder ingenstans. Det är just det som är problemet. Vi vill ha mer civilt bistånd för att klara av det här och inte några militära insatser. Risken är att RSM blir en fortsättning på det som har varit nu, en ISAF-insats som egentligen har ett annat namn. Det är vårt stora dilemma, tycker jag. Om vi inte hanterar det kommer vi att hamna i en sits där vi återigen får titta på om vi ska vara kvar i Afghanistan militärt i alla fall, därför att vi inte kommer ur det.

anf.191 Försvarsminister Karin Enström (M):
Herr talman! När det gäller RSM och planeringen för den har vi, vilket jag också sade i början av mitt anförande, fått stor uppskattning, och nog inte bara Sverige utan hela ISAF, för de insatser som vi har gjort för säkerheten i Afghanistan som gör att bland annat biståndet har kunnat verka. Detta bidrag har vi fått ett tack för. Det får vi när vi träffar olika afghanska företrädare och företrädare både för politiken och för frivilligorganisationer, NGO:er. När vi träffar företrädare, både politiker och från alla håll, säger de: Vi behöver ha fortsatt hjälp och stöd. Då menar man inte bara i form av biståndsinsatser, utan man behöver fortsatt hjälp för att kunna upprätthålla förmågan när det gäller de säkerhetsstrukturer som finns i Afghanistan. Det gäller både den afghanska armén och afghanernas egen polis, lokal och nationell. Man bönar och ber om att olika länder ska vara kvar för att stödja. Det handlar om rådgivning, utbildning och stöd. Det är uppenbart att detta kommer att bli Resolute Support Missions uppgift. För att inte alla länder först ska åka hem och sedan komma tillbaka nästa dygn med en helt ny mission är tanken att det ska bli en smidig övergång och att denna mission ska kunna vara i gång redan från den första januari 2015. För svensk del är det solklart; det är bara att läsa propositionen. Vår insats i ISAF kommer att avslutas. Vi har ett ansvar för att ta hem saker från Afghanistan; vi ska inte lämna sådant kvar. Vi ska också ha en möjlighet att fortsätta stödja Afghanistans utveckling genom RSM.