Idag, när den kampen är vunnen, finns det inga taktiska skäl att inte tala om detta. Hade det inte varit för Sydafrikas kommunister så hade apartheid än idag härskat i Sydafrika. Det var ingen kamp som avgjordes av Mandela ensam.
Var och en som läst skildringen av hur han lät sig gripas inser att även Mandela var bärare av en hel del av den ödestro som kännetecknar hårt förtryckta folk. Endast slumpen gjorde honom till nationalhelgon. Han kunde lika gärna ha blivit krokodilmat.
Men alla de liberaler som idag hyllar Mandela - och som glömmer att han en gång stod på Vita husets terroristlista - bör också betänka vad Sydafrikas polis hittade i Mandelas gömställe i Liliesleaf sedan de gripit honom.
Bland de handlingar som Mandela inte hann undanröja fanns ett manus på nära 100 sidor med titeln "Hur man blir en bra kommunist".
"En kommunistisk revolutionärs liv är ingen dans på rosor", hade han hade skrivit i det
inledande kapitlet.
"Det består av seriösa studier av marxistisk litteratur, av hårt arbete och ständigt deltagande i mångtaliga och ändlösa masstrider. Han har ingen tid för världsliga nöjen och hela hans liv ägnas åt en sak och bara den, nämligen att krossa det kapitalistiska samhället, undanröja alla former av utsugning och befria mänskligheten ... Kommunismens mål är det största och mest krävande målet i mänsklighetens historia ... Under en kommunistisk regering kommer Sydafrika att bli ett land av mjölk och honung ... Det kommer inte finnas någon arbetslöshet, svält eller några sjukdomar."
Det sägs att Mandela i långa stycken hade hämtat inspiration av den kinesiske kommunisten Li Shao-chi (senare fördömd som revisionist) som höll en serie föreläsningar i Yenan 1939 (utgivna i Sverige på Arbetarkulturs förlag 1952 under titeln "Hur bli en bra kommunist?").
Mandela kallade sig inte kommunist. Men vi som anser att ordet är en hedersbeteckning kan gott säga att han förtjänade det.
Mandela samarbetade mycket nära med Sydafrikas mestadels vita kommunister. De behövde varandra.
Den berömda Freedom Charter från 1955, som sades ha "skrivits" av den folkkongress som hölls samma år, var i själva verket från början till slut ett verk av Rusty Bernstein, ledande kommunist, som naturligtvis hade utgått från kongressens material, men sammansmält det med partiets egna idéer om en folkdemokrati som övergångsfas till socialism.
Många av kraven i Freedom Charter återstår att förverkliga. Men de sydafrikanska kommunisterna, varav många härdats i kampen mot Hitlerfascismen, visste enhetsfrontens betydelse. De förstod att kampen alltid kommer att ske i etapper, som tillsammans kan leda till eller utgöra en revolution.
Det måste vara bittert för allsköns antikommunister - och för intellektuella som idag diskuterar frågor som "vill du ha en kommunist till granne" - att några av mänsklighetens största söner hade ett bultande kommunistiskt hjärta!
Stefan Lindgren
Och låt oss heller inte glömma de kamrater som dog i kampen. En dag som idag kan det vara skäl att lyfta fram Chris Hani, som lönnmördades 1993. Han var - om Wikipedia stämmer - andreman i ANC - och ordf. i Sydafrikanska kommunistpartiet.
SvaraRaderaFidel Castro och Kubas kommunister spelade en avgörande roll också, när de besegrade Sydafrikas legosoldater i Angola. Det var ett militärt nederlag som skakade om apartheidregimen och fick den att tänka om.
SvaraRadera