Den här julhelgen kommer att gå till historien som en vecka då alla lite vettiga män över femtio begravde sig i Leif G W:s senaste deckare "Den sanna historien om Pinocchios näsa".
Boken är nästan lika tjock som Kapitalet del I. Slår på hundra sidor. Den kommer tveklöst att ge begreppet "bladvändare" ett nytt ansikte. Det går nämligen bra att bläddra två blad åt gången. Inte mycket går förlorat.
Om bokens hjälte Evert Bäckström kan man väl säga att han är lika sannolik i sin roll som Göran Lambertz i rollen som rättssäkerhetens överstepräst. Bäckström är "gul som en brevlåda", dvs. genomkorrupt. Han ser igenom allt och alla. Han har en rad sexistiska, rasistiska och andra fördomsfulla uppfattningar som ingen vettig människa skulle yppa offentligt.
Dessutom är han begåvad med samma fullständigt mirakulösa förmåga att locka kvinnor att rida på hans "supersalami" som Rolf Lassgårds filmgestalter brukar ha. Ett enkelt sätt att få in sex som smörjmedel i handlingen. Rent statistiskt går det inte ihop. Med Bäckströms levnadsvanor skulle minsta sexuella upphetsning med stor sannolikhet utlösa en infarkt.
Klart att här kunde jag också påpeka en del fel. Fabergé jobbade inte i "vitguld" utan platina. 12 briljanter på 32 karat på en liten nyckel till en speldosa är en klar överdrift.
Det ryska namnet Nadjezjda kan möjligen skrivas Nedezjda men inte Nadesta.
Någon rysk konstnär vid namn Versjagin kan inte finnas. Veresjtjagin finns det flera av. Osv.
Men vad gör det? Jag förstår att G W haft bråttom. Jag förlåter honom. Ingen skada skedd. Boken har en intrig och man kan faktiskt inte släppa taget. GW kan polisrotvälskan och nån enstaka gång förfaller han själv till nån sorts protokollsvenska ("intaga sin nattvila").
Den bjuder på en hel del garv - och saknar svenska deckares annars plågsamt obligatoriska seriemord och rituella styckningar.
Den som läste GW på diagonalen fick dock tid över till julhelgens bästa film - Carnage, Roman Polanskis film efter Jasmina Rezas geniala pjäs.
Visst är det ett ödets ironi att denne begåvade regissör rönt exakt samma öde som Charlie Chaplin, att tvingas lämna USA för gott på grund av ett gammalt pedofiliåtal som plötsligt blåsts liv i när den misstänkte befann sig utomlands.
I Polanskis fall var det en händelse 1977 som plötsligt 2009 användes för att rensa Hollywood från en obekväm.
Stefan Lindgren
Om man ska ge sig på att kritisera sakfel i en roman i allmänhet så gäller det att göra det rätt. Och i synnerhet om man ska ge så på att kritisera allas vår Leif GW Persson för sakfel..
SvaraRaderaI det här fallet handlar det om ett sakfel i Boken "Den sanna historien om Pinocchios näsa". Stefan Lindgren hävdade med bestämdhet att Faberge arbetade Platina och inte vitguld, punkt. Du behöver inte söka speciellt länge för att bli klar över att Faberge arbetade både med vitguld och platina, men även andra ädla metaller beroende på vad det var som han skulle framställa. Enligt en uppgift så använde han endast platina vid vissa väldigt speciella beställningar. Jag hänvisar i allmänhet till Wikipedia. Dock finns en studie/sammanställning som beskriver Faberges olika materialval. Det står att finna i ett Journalarkiv där jag rakt av översatt Studien/Artikeln samt visst innehåll till Svenska. Sök själv under: https://www.technology.matthey.com/article/37/3/159-164/
Där står i ett stycke bl.a. följande:
"Det var vanligt att Fabergés skapelser var i guld, monterade med en legering av guld och andra metaller. Arbetade huvudsakligen i 56 zolotniksguld - vilket motsvarar 14 karat - tillsatte han silver, koppar och palladium för att producera önskad färg. Hans inställning till andra metaller bestämdes av det visuella intrycket de kunde ge. Platina användes sparsamt för speciella fall."
Källa:
Platinum Metals Rev. , 1993, 37 , (3), 159Användningen av platina av Carl FabergéNytt bevis från Holmströms designböckerAv Stephen R. DaleWartski Limited, Grafton Street, London
Det är inte den enda källan som styrker mina uppgifter, men det räcker för ändamålet. Jag är synnerligen säker på att Leif GW Persson visste vad han skrev om och inte gjorde något hastverk, alls icke. Inte för att han är "ofelbar" i alla lägen, utan för att han är synnerligen noggrann när det gäller källor av olika slag. Det finns väl dokumenterat för att inte säga nästintill oomtvistat. Ska man leta sakfel i Leif GW:s "alster" bör man ha lite mer på fötterna, vilket inte var fallet i den tidigare kommentaren/ recensionen från 2013. Och just det faktum att den fått stå oemotsagd i nästan fem år är skäl nog att kritisera den nu eftersom den inte bygger på oemotstridliga fakta. Bättre sent än aldrig alltså. / Per Åkesson 2019-09-22
Ps. Befinner mig för närvarande inne i en "Leffe"-läsperiod med 8-9 lästa/lyssnade romaner under några månader. Ds.
så använde han endast platina vid vissa väldigt speciella beställningar. Jag hänvisar till något så grundläggande som Wikipedia och inte till någon speciell källa. Dock så finns en bok som beskriver hans olika materialval. Sök själv och finn. Det framgår rätt snart om man googlar på exempelvis Faberge att dessa uppgifter jag skriver om ofta återkommer. Jag synnerligen säker på att Leif GW visste vad han skrev om och inte gjorde något hastverk. Inte för att han är "ofelbar" utan för att han är synnerligen noggrann när det gäller källor av olika slag, det finns väl dokumenterat.. Ska man leta sakfel i Leif GW:s "alster" bör man ha lite mer på fötterna, vilket inte var fallet i den tidigare kommentaren/ recensionen från 2013... Och just det faktum att den fått stå oemotsagd i nästan fem år är skäl nog att kritisera den eftersom den inte bygger på välgrundade fakta. Bättre sent än aldrig, Ska man kritisera Leif GW Person för "faktafel", så får man allt se till att veta vad man talar om, så inte i det här fallet. /Per Åkesson
Det som var lite speciellt med Fabergé var väl platinan, inte att han blandade guld med andra metaller, vilket alla gör. Hur guldet får olika nyanser av legering har jag sett som barn - i min fars guldsmedsverkstad. Rent guld är f.a. för mjukt.
SvaraRaderaHur som helst ville jag inte bråka om detta. Jag var bara så glad att kunna påvisa att GW inte är ofelbar, vilket många, kanske också han själv, tycks tro.