Petro Parosjenkos invigningstal

Porosjenkos tal var ett tal för galleriet. Kampen i öst ska fortsätta. Ingen federalisering, ingen förändring av ryskans ställning, fortsatt inriktning på EU-medlemskap.

Verkligheten är att Prorosjenko måste  göra upp med Ryssland. Annars hotar fritt fall.


Porosjenkos tal var i alla avseenden en fortsättning på politiken sedan 1991 som går ut på att betona skillnaderna mot Ryssland och det gemensamma med Europa, som uppfattas som en enhet väster om både Ryssland och Ukraina.

Men att skapa en ny nationell ukrainsk myt är sannerligen inget man gör i en handvändning.

Han svor presidenteden med ena handen på en författning som redan förvandlats till makulatur och andra handen på en 1500-talsbibel, skriven på ett språk som i Moskva kallas gammalryska, i Minsk gammalvitryska och i Kiev gammalukrainska.

Redan Ukrainas "förfäder och profeter" sades ha valt Europa. Porosjenko hänvisade till grundarfäderna Ivan Franko och Michail Dragomanov.

Den förre översatte Marx Kapitalet och skrev mest på ryska.

Den senare betraktas som den ukrainska socialismens fader. När han manade ukrainarna att "hålla huvudet i Europa", menade han konkret att diskussionerna i ryssen Alksandr Herzens tidskrift "Klockan", som utgavs i London, och Nekrasovs "Sovremennik" (utgiven i S:t Petersburg) representerade Europa i förhållande till de provinsiella ukrainska tidskrifterna.

För den tidens ukrainska radikaler var alltså Ryssland Europa! Det är ett evigt problem för dagens ukrainska nationalister att de nästan inte har några förfäder att hänvisa till som varit lika inskränkta som de


Den "fredsplan" han lade fram tyder inte heller på några vidare perspektiv. Han fördömde ledarna för upproret i öst - och nämnde pseudonymerna för tre som påstås ha kommit från Ryssland - och sa att med sådan "orenhet", sådana "djävlar" kan man inte tala.

Han klargjorde på förhand att resultatet av samtal med öst inte kan innefatta federalisering. Däremot nya lokalval. (Det är oklar hur han ställer sig till nyval av Verchovna Rada, som Majdan krävde på ett "folkmöte", narodonje vetje idag).

Det kan inte heller bli någon förändring av ryska språkets ställning. Nej, menade han, viktigare är att det finns arbete. Ukrainas resurser räcker till levnadsstandard på europeisk nivå, lovade han. Men innan man delar rättvist på resurserna "måste man mångfaldiga dem", vilket är den nyliberala "trickle"-teorin, dvs att medan ekonomin växer ska något droppa ner på den fattiges bord.

Porosojenko lovade "utrota korruptionen", kanske mindre trovärdigt löfte från en som till och med Vita huset karakteriserat som korrupt oligark - innan han blev nyttig idiot. I en besvärjelse mot korruptionen sa han att "Vissa röstade och höll möten för pengar". Passar in rätt bra på hans egen finansiering av Majdan...

Så lovade han att skriva på associationsavtalet med EU, vars kontroversiella ekonomiska delar ingen i juntan vågat skriva på fast det gått sju månader sedan Janukovitj vägrade detta.

Rysslands president Putin klargjorde på presskonferens i Normandie (för vilken gång i ordningen?), att ett sådant avtal med EU med nödvändighet innebär att Ukraina förlorar mest gynnad nationsställning i handeln med Ryssland. Dess varor kommer att förlora konkurrenskraft på den ryska marknaden - och det är knappast varor som EU vill ha. Eftersom handeln Ukraina-EU blir tullfri, måste Ryssland införa tullmurar mot Ukraina för att skydda sig mot EU:s varor.

Dessutom kommer Ukrainas privilegierade villkor för inresa i Ryska federationen (till och med liberalare än de som beviljats unionsbröderna Kazakstan och Vitryssland) att behöva omprövas.

Idag arbetar 5-6 miljoner ukrainare - av en arbetskraft på 18 miljoner - i Ryssland. Deras penningremitteringar hem svarar för en betydande del av Ukrainas BNP. Nu hotas de.

Kort sagt kan associationsavtalet med EU blir droppen som försätter Ukrainas ekonomi i fritt fall. Valutareserverna är redan nere i 15 miljarder dollar (40 miljarder som mest under Janukovitj).

Målet är fullt medlemskap i EU, sade Porosjenko.

Hans skyldighet hade varit att informera det ukrainska folket att den vägen är stängd för överskådlig framtid. Turkiet ansökte om medlemskap i EEC 1987 och har efter 27 år inte kommit närmare.

Enligt Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius var Porosjenkos invigningstal kanske mer pro-europeiskt "än man önskar i EU".

Flertalet medlemsländer stöder inte en ukrainsk anslutning, sa Fabius, och ingen av hans "västerländska kolleger vill att Ukraina ska komma med i Nato." "Inte ens amerikanerna vill det", sade han. (http://russian.rt.com/article/35650 # ixzz343eu2rrc)

Så varför slå blå dunster i ögonen på folk?

De ryska officiella kommentarerna till Porosjenkos tal har varit försiktigt positiva, på gränsen till naiva. Jag tror att Moskva vill vänta och se hur Porosjenko tänkt göra upp - han är tillräckligt klok för att inse att Ukraina inte kan leva i fiendskap med Ryssland.

När Porosjenko satt i Jusjtjenkos regering sågs han rentav som "Rysslands man" - född i Odessa, med ryska som modersmål (vilket han inte skyltar med idag) och medlem i den rysk-ortodoxa kyrkan, inte i den unierade kyrkan (grekisk-katolsk till sina dogmer) som samlar c:a 15 procent av befolkningen, främst kring Lvov.

När Porosjenko i ett uttalande kräver att den ryska duman ska upphäva sitt medgivande att hålla ryska trupper på ukrainskt territorium, innebär det att han de facto accepterat Krims återförening med Ryssland, trots att han officiellt säger motsatsen.

Men skulle Porosjenko visa sig vara lika inskränkt nationalist som han låter, och framför allt om han fortsätter det meningslösa dödandet av civila i öst, kan det bli nödvändigt för Ryssland att ingripa militärt.

Det är något som Ryssland i det längsta vill undvika, men säkert inte till vilket pris som helst. Motståndet i öst rapporterar att 600 tuberkulospatienter i Donets hemförlovats för att bereda plats för de sårade som man räknar med den närmaste tiden.

Stefan Lindgren