EU:s 29: medlemsland

 Vad kommentarerna till omvalet av Donald Tusk till EU:s "president" förbigår är att valet innebär ytterligare ett steg i överstatlig riktning.

En EU-president behöver inte ha sitt land bakom sig. Han behöver ha EU-byråkratin bakom sig. I praktiken är det EU:s 29:e medlemsstat med alla trumf på hand.

EU:s förste president var Herrman von Rumpuy, en grå byråkrat, som dock hade hemlandets stöd.

Fler kandidater som föreslagits bl.a. Tony Blair föll på att de saknade hemlandets stöd.

Nu frångår EU den principen och omväljer Tusk, trots att hans hemland ogillar det.

Man kan föreställa sig hur det skulle se ut om sällskapet valde Carl Bildt till EU-president sedan de svenska väljarna förvisat honom till att vara typ lustigkurre i radio och affischgosse för Lundin Oil.

Vad skulle vi svenskar tycka om det?

I Warszawa uppfattar man beslutet som ett sätt för Tyskland att öka sin makt. Den tyskkunnige Tusks främsta merit är att vara lyhörd mot Merkel. Sitt eget land skiter han i - och baktalar.

Det är också typiskt att se hur EU hanterar kravet på enhälliga beslut. Inte nog med att Polen körs över och hånas. Ungerns Viktor Orban gick in i förhandlingar med ett löfte att inte stödja Tusk.

Gud vet vilka tumskruvar man satte på honom, för när allt var över hade även han röstat på Tusk.

Olycksbådande nog var beslutet om Tusk och beslutet att börja bygga en EU-armé de första beslut som fattades i EU:s nya högkvarter som har en prislapp på 3,2 miljarder svenska kronor.

Efterkrigstidens europeiska Behemot, en efterbörd av kolonialepoken, framstår alltmer som en orimlighet och ett hot mot Europas fria och demokratiska utveckling.

Stefan Lindgren