Bert Sundström och tomten

Bert Sundström, Rapport, tror att gårdagens demonstrationer i Ryssland inträffade "av en slump". Tror han på tomten också?

Det är klart att det finns ett samband mellan demonstrationerna i Ryssland, i Vitryssland, händelserna i Ukraina, Syrien och situationen i USA.

Det är projektet Orangerevolutioner som rullar vidare. Målet för de grupper och intressen som ligger bakom är att aldrig lämna en lugn stund åt konsolidering i dessa länder. Förhoppningen är att alla de problem man skapat med blockader och sanktioner i slutänden ska leda till regimskiften. Ju sämre, ju bättre är strategin. Kommer det att lyckas?

Nej, säger Finian Cunningham som skriver 24 mars på webbsidan "Information Clearing House". Han menar att den russofobiska vågen i väst, som skapar stöd för sanktioner och interventioner i öst, inte längre fungerar så som den gjort tidigare – när USA fick ner Sovjet på knä och under några år på 1990-talet  kunde diktera agendan i Moskva.

"Nu är russofobin tecken på svaghet, på en desperat implosion i den amerikanska härskande klassen orsakad av dess egen förruttnelse och inre förfall".

Det var lättare att demonisera den "gudlösa kommunismen" som ett "ondskans imperium" än dagens Ryssland, med valdemokrati, pluralistiska media och ett fritt Internet.

Som Edward Lozansky och Jim Jatras påpekar i Washington Post 22 mars är det ju också en väsentlig skillnad att det den förra gången – under den förra vågen av russofobi, verkligen fanns sovjetanhängare i den amerikanska eliten som ville hjälpa "onkel Joe (Stalin)".

Den här gången är de "mullvadar" som släpas fram i ljuset goda amerikaner som i tjänsten råkat möta en rysk ambassadör eller varit på besök i Moskva. Från tragedi till fars, med andra ord.

Att de gamla mekanismerna inte fungerar så bra längre har förlett den politiska klassen - lagstiftarna i Washington och mainstream media – att trappa upp den desperata retoriken och påstå att Ryssland stört det amerikanska presidentvalet och att Ryssland har någon form av olycksbådande inflytande på ordförandeskapet i Donald Trump.

Förstår de inte att omvärlden i så fall måste dra slutsatsen att USA inte längre kan spela rollen som världsledare? En nation som låter sig manipuleras av ett gäng ryska hackare eller agenter är naturligtvis inget att bygga internationell säkerhet på…

Många i omvärlden måste också förundras över de trosvissa förklaringarna i mainstream media och i kongressen om Rysslands skuld, när ingen hittills har kunnat visa upp någon rykande revolver. Är det den amerikanska religiositeten som spelar in och den generellt rådande analfabetismen vad gäller omvärldens geografi och samhällsförhållanden?

Minsta källkritiska ansats visar att den russofobiska berättelsen knakar i alla fogar. I en artikel på antiwar.com 24 mars visar Justin Raimondo att det IT-företag som anlitades för att undersöka läckan i demokratiska partiets högkvarter, CrowdStrike, saknar trovärdighet. Företaget som till skillnad från FBI inte behöver stå till svars för sina slutsatser har pekat ut Ryssland på grundval av lösa antaganden och analys av olika "mönster", bl.a. vilken tid på dagen hackarna varit aktiva!

När CrowdStrike tidigare anklagade Ryssland för att ligga bakom hackade ukrainska militära datorer och telefoner fick de mothugg av IISS, Internationella institutet för strategiska studier i London, som falskeligen åberopats av CrowdStrike. Varför fick inte FBI undersöka läckan och varför intresserar den inte ens FBI-chefen Comey?

Som de senaste veckornas händelser har klargjort är USA:s valde president, Donald Trump, redan vingklippt och tämligen maktlös mot det militärindustriella komplexet och krigspartiet i kongressen.

Genom att FBI håller en "brottsutredning på tröskeln till Vita huset" kan Trumpadministrationen oskadliggöras och tvingas till efterrättelse. För att göra verkligt motstånd skulle politiker av hel annan kaliber behövas.

Således driver USA på nytt på det orangea scenariet i Ryssland och Vitryssland, på nytt dånar kanonerna mot försvarslösa civila i Donbass. I Syrien har terroristerna gått på ny offensiv mot Damaskus och Hama, medan Pentagon arbetar aktivt på en styckning av Syrien och inrättandet av en kurdisk klientstat som ska kunna användas för att på en och samma gång slå mot Turkiet, Syrien och Irak.

Samtidigt som USA tar dessa aggressiva steg har den politiska makten i Washington imploderat i en hemmagjord härdsmälta, menar Cunnigham. Vilket absolut inte gör situationen mindre farlig.

Söndagens ryska demonstrationer måste självklart kopplas till krigspartiet i USA (Cui bono?). Det är bara ett nytt exempel på en gammal orange agenda. Ledande figurer i oppositionen som Kasianov och Kasparov är stamgäster i USA-kongressen och har aktivt deltagit i utformningen av sanktionerna mot sitt hemland. Navalnyj har fortfarande ett oberoende skimmer.

Men tomheten i söndagens insceneringen vittnar om att somligt varit i säck innan det kom i påse. Att normala ryska ungdomar skulle komma på att hoppa jämfota för att protestera mot korruption är att allvarligt underskatta deras förståndsgåvor. Det följer uppenbarligen ett primitivt manus skrivet någon annanstans.

Den videofilm som "stjärnbloggaren" (DN) Navalnyj lade ut kort före demonstrationerna är en påkostad historia med drönarbilder tagna över alla tänkbara fastigheter i olika länder som kopplats till premiärminister Medvedev.

Kom ihåg hur det gick med Navalnyjs avslöjanden om Putins "slott" vid Svarta havet. Det bidde en tumme. Inte en siffra var rätt i korruptionsbekämparens anklagelser.

Problemet med Navalnyjs avslöjanden är att han inte kunnat påvisa att X eller Y personligen har berikat sig, även om de disponerar fashionabla adresser. Salig Brezjnev hade också en mängd fastigheter – jag har själv övernattat i en av hans datjor, numera omvandlad till fiskecamp – men alltsammans återgick till staten.

Att den privata äganderätten till stora fastigheter har återupprättats i Ryssland är naturligtvis att beklaga, men hur var det nu? Hade vi inte alla – inklusive Navalny – blivit goda liberaler som svär på Bibeln att respektera den heliga ägandeätten?

Att samtidigt hylla införandet av västkapitalism och uppröras över att en del blir rika är ståndpunkter som är svåra att förena. Eller menar Navalny & Co att fel personer blivit oligarker?

Det finns ingen som hänger ihop i det korruptionsbekämpningsprogrammet. Därmed inte sagt att Ryssland inte behöver korruptionsbekämpning. Det gör det. Minst lika mycket som våra lyckoriken i väst där ägarna till halva världens samlade förmögenhet ryms i två bussar.

USA ställer nu krav på hur demonstranterna i Ryssland ska behandlas. Tänk er bara vilket ramaskri det skulle ha blivit om Kreml så mycket som hade knystat under "Occupy Wall Street" och den stundom hårdhänta behandling som demonstranterna fick där.

Stefan Lindgren