Maj Wechslemann i mammas fotspår

I går visades Maj Wechselmanns (t v) film om sin judiska mor på
tempofestivalen i Stockholm.

Reina Korinman föddes i den ukrainska delen av Tsarryssland 1902.
Familjen överlevde pogromerna under det första decenniet, fick fly 14
gånger under revolutionsåren innan familjen 1921 höll på att utplånas av
svält och fläcktyfus.


1923 lämnade Regina Sovjet utan varken papper eller pass och anträdde en
lång färd genom det pre-nazistiska Europa till Kanada. När
världsdepressionen slog till reser hon och hennes livskamrat Bruno
Wechselmann till hans hemland Danmark.

Mycket mer ska jag inte avslöja. Wechselmann har drivits av en vilja att
förstå sin mor, som mot slutet blev förvirrad och övertygad om att hon
och hennes man skulle hamna i elektriska stolen för sina kommunistiska
aktiviteter.

Maj har haft en enorm forskningsuppgift att försöka kartlägga moderns
rörelser och miljöer. Det är för övrigt typiskt för ryska familjer som
upplevt Hitlertysklands försök att utplåna de slaviska folken, deras
primära måltavla, under slagord mot judebolsjeviker.

Man talar inte mycket om vad man upplevde. Det finns nästan inga romaner
som skildrar krigets fasor. Först långt om länge kom Anatolij Kuznetsovs roman
"Babij Jar" (publicerades avkortad 1966), Jevtusjenkos dikt med samma namn
"Babij Jar"(låg till grund för Sjostakovitjs 13:e symfoni),
 filmer som Elem Klimovs "Gå och se" (1985) som skildrar förintelsen av ryssar.

Jag skulle vilja säga att de 27 miljonerna offren för Hitlernazismen
fortfarande är det stora onämnbara i Ryssland, den osynliga fond mot
vilken man fortfarande läser västs intentioner och häpnadsväckande
revisionism.

SS marscherar ju redan på särskild högtidsdagar i hela Baltikum. I det
EU-associerade Ukraina hyllas de som under andra världskriget utplånade
alla rester av Maj Wechslemanns släkt som hjältar. Man reser statyer och
trycker frimärken för att hylla antisemitiska bödlar som Stepan Bandera.
För detta belönas man med rikligt svenskt bistånd.

När Maj försöker leta upp deras namn på den judiska gravplatsen där de
kan vara begravda visar det sig att gravplatsen förvandlats till
soptipp. Det är säkert inte av en slump.

Eftersom Israel efter kriget har tömt hela det forna Sovjetunionen på
judar är de kvarvarande alldeles för få för att kunna kräva någon sorts
rättvisa. Men man får också förstå dem som lämnat. Lemberg-Lvov-Lviv-regionen är
inte en plats som judar frivilligt flyttar tillbaka till (Stanislav Lem
som lyckades överleva och bosätta sig i Warszawa satte aldrig sin fot i
Lvov igen).

Men reaktionerna på Majs film förvånar mig en smula. Väldigt många tycks
vilja se den som främst ett porträtt av en stark kvinna. Men innebär inte den
feministiska läsarten en Verharmlosung av tidernas största förbrytelse?

Jag ser filmen främst som en anklagelsakt mot ett Europa som för vilken
gång i ordningen driver en krigspolitik mot Ryssland. Russofobin är
dagens antisemitism.

Redan bombar man - i östra Ukraina - städer och byar där invånarnas
enda brott ät att ha ryskan som modersmål. Vad gör Europa? Anställer en
skådeprocess mot Ryssland i Haag. Landets som förlorat mer än alla andra
i 2000-talets terroristvåg (Dubrovka, Beslan, Volgadonsk, Tjetjenien)
och som leder kampen mot terrorismens främsta skapelse, Islamska staten,
står vid Europas skampåle.

Gå och se Maj Wechselmanns film!

Stefan Lindgren