Rösträtten 100 år?

När Lenin beträdde de där kullerstenarna på Kungsgatan som nu finns utställda utanför Moderna muséet i Stockholms första Leninmonument, så hade bara 19 % av svenskarna rösträtt.


I Ryssland hade februarirevolutionen sprängt alla skrankor. Sverige var ett av Europas mest odemokratiska länder. Vi fick allmän rösträtt ungefär 60 år efter Danmark, 30 år efter Norge för att inte tala om Tyskland, Schweiz, England, USA, Frankrike…

Situationen i Sverige var den här. 1909 hade i stort sett allmän rösträtt för män i andrakammarval införts. Men den kommunala rösträtten var fortfarande graderad i en 40-gradig skala efter inkomst vilket skapade många märkliga konsekvenser:

I Saxons veckotidningen skämtade man bittert om en bonde som förlorat sin gris - och därmed sin kommunala rösträtt. "Var det grisen eller jag som hade rösträtt?" sa bonden konfunderad när han nobbats i vallokalen.

I maj 1917 bildade man "1917 års arbetarkommitté" med direkt uppgift att genomföra rösträtten och i juni ägde det rum blodiga kravaller på Gustav Adolfs torg i Stockholm.

30 oktober 1918 sammanträdde en urtima riksdag för att behandla statstjänstemännens löner.

31 oktober inträffade revolutionen i Ungern. Kejsar Wilhelm abdikerade i Tyskland.
Revolutionen i Tyskland 9 november ställde utvecklingen på sin spets.

Vänstersocialdemokrater som Zeth Höglund ville ha proletariatets diktatur och Per-Albin Hansson (då Socialdemokratens chefredaktör) talade om att rasera storkapitalismen.

14 november, fem dar efter den tyska revolutionen, meddelade statsminister Edén i en kommuniké att regeringen föreslog en rösträttsreform. Jämkningar skedde dock i konservativ anda: rösträttsåldern vid kommunala val höjdes från 21 till 23 samt 27 i de större städerna.

För valbarhet krävdes 35 års ålder (till 1953)  och inkomst på 3 000 eller fast egendom på 50 000 (gällde till 1933).

Rösträtt infördes för alla män och kvinnor som fyllt 23 året före. Skattestrecket avskaffades vid val till 2:a kammaren. Det s k utskyldstrecket avskaffades och fattigvårdsstrecket mildrades (endast "varaktigt försörjda av fattigvården" undantogs). Värnpliktsstrecket togs bort först 1923.

Genom reformerna 1918 fick 54 % av folket rösträtt mot bara 19 procent vid 1911 års val.

Värner Rydén, ecklesiastikminister i Edénministären, berättar i sina dagböcker att framför allt den ententeorienterade kronprins Gustaf Adolf agerade för att högern skulle böja sig. Kungen avbröt sin vistelse i Skåne 6 november.

"En starkt pådrivande kraft" var vänstersocialisternas revolutionära propaganda.

12 november sammanträdde kungen med regeringen:

"Kungen var uppenbarligen mycket uppriven av underrättelserna från Tyskland och drottningens öde om vilket intet avhörts. (den tyskfödda Viktoria befann sig i Karlsruhe). Han återkom gång på gång till bolsjevikfaran från Ryssland och påyrkade energiska åtgärder häremot." (s 106)

Rydén svarade: "Jag älskar bolsjevikerna ungefär lika varmt som Ers majestät, men jag vill att man ska förfara med förstånd - och ännu har jag inte haft att ta ställning till ett positivt förslag".

"Svaret utlöste hos kungen och regeringskamraterna en glad stämning".

Torsdag 14/11: "En revolution (som kan avvändas genom ett klokt och beslutsamt uppträdande) får ej framkallas".

Det finns många andra vittnesmål om hur den "ryska smittan" bidrog till att skrämma upp Sveriges styrande elit och påskynda rösträtten.

Nej, någon revolution framkallades inte, däremot en något urholkad rösträtt. Värner Rydén tvingades senare lämna sina uppdrag då det visade sig att han försökt berika sig på varubristen under kriget med s k gulaschaffärer.

Branting satt förstås kvar, hövdingen själv -  "anses vara härskare, men är undersåte" (August Strindberg i "En blå bok III", avsnittet "Självbedrägerier").

Stefan Lindgren