Rädda världen med kreditkort

Min vana trogen läser jag inte en ny bok i ordning - från pärm till pärm, skriver Sixten Andréasson i denna anmälan av Christian Baron: Proleten Pöbel Parasiten (Das neue Berlin 2016).

Först läste och översatte jag baksidestexten till . Därefter hamnade jag på sid.149, kapitel 5, som angriper de gröna eller rättare sagt deras tänk."

Rubriken är "Rädda världen med kreditkort" med underrubrik "De bättre människornas goda liv".

När Rainald Grebe från Berlins stadsdel Prenzlauer Berg sjunger, då inmutar han soundet av text och musik ännu mer bitande än i många andra kabarévisor. Den besjungna trakt, i vilken Grebe själv bor, befolkas nästan fullständigt av människor, som räknar sig själva till den grön-alternativa miljön. Därvid handlar det inte alltid om medlemmar eller fans till partiet Bündnis 90/Die Grünen, utan också om sådana som önskar det nästa samhälleliga utvecklingssteget bortom kapitalismen. 

Sympati med partiet de gröna finns där ibland som en reminiscens av ursprunget från 80-talet, när vänstern ville institutionalisera sitt engagemang mot upprustning och kärnkraft.

Den goda och onda kapitalismen

Faktiskt är konsumentkritiken av de grön-alternativa det avgörande uttrycket av deras individualistiska kärna. De utgår ifrån att det finns den genom bio- och fair trade- produkter symboliserade goda kapitalismen och den genom coca-cola och Nestlé företrädda onda kapitalismen. 

Det behövs nu verkligen ingen stor intellektuell ansträngning för att avslöja detta som falskt. Kapitalismens princip består i syftet att av tillgängliga pengar skapa ännu mer pengar. Karl Marx har det åskådliggjort i sin berömda formel "G-W-G´" Och han påvisade också plausibelt att var och en måste underkasta sig denna lag. Gör någon inte det, kan han inte överleva i konkurrensen utan gör konkurs, ifall det inte just kommer en skattefinansierad räddning. När alltså politiker talar om att bestämda företag ska av socialt ansvar skapa arbetsplatser har de inte rätt  - vad framför allt Sigmar Gabriel (SPD) och Cem Özdemir (Allians 90/De gröna) gör i denna värld -  då är det antingen förljuget eller visar på den politiska elitens naivitet.

Kapitalismen och dess aktörer skapar inte arbetsplatser för att ge dem till människor som ska kunna föra ett gott liv, utan för att företagen måste ur betalt arbete pressa ut så mycket obetalt arbete som möjligt, för att kunna överleva på marknaden. Arbetsplatser existerar bara där det lönar sig affärsmässigt, och just alltid exakt så många som passar in i den trimmade företagskalkylen inriktad på profitmaximering. Gränserna utsträckts framför allt av transnationella så långt att de gör smaklösheten misstänkt. Ondskefullt eller kontraproduktivt är de ändå inte. 

När Deutsche Bank 2005 trots miljardvinster företar tusentals avskedanden eller Nokia år 2008 stänger sitt verk i Bochum, då sker det inte för att elakt folk sitter i chefsvåningarna med osynliga djävulshorn i pannan, utan på grund av att systemet helt tvingande dikterar dem med straff av undergång genom jämförelse med konkurrenters högre lönsamhet.

Ett socialt ansvar förutser de fria företagarnas koncept helt medvetet inte. 

Så gott som ingen framgångsrik arbetsgivare i denna värld ser sig som ansvarig. 

Kapitel 5 fortsätter ända till sid. 177. Hoppas att något svenskt förlag vill ge ut denna bok.

Sixten Andréasson, Everöd

Fortsättning följer....