En röst i öknen

Jag vet inte vem Katarina Barrling är. Men hennes krönika i söndagens "Godmorgon världen" var en röst i öknen.

Det var enormt uppmuntrande att höra att det finns ännu icke tystade människor som förmår resonera rationellt om det svenska språket och den oerhört starka trenden att bryta ned allt som är traditionsbundet (läs: prövat och funnet hållbart).

Så här öppnade Barrling:

"Tjänsteman. Det är ett av svenskans vackraste ord. Det väcker förstås inga associationer till blomsteräng eller solnedgång, men det är ändå vackert. Tjänsteman.

Men tjänstemannen lever farligt numera. Inte minst i Sveriges kommuner. Där det vimlar av tjänstemän. På många håll vill man byta ut ordet – eller har redan gjort det. Till tjänsteperson. Det man vill bli av med är tjänstemannens andra del: MAN. MAN är inte könsneutralt heter det.

Det finns bara en hake med det argumentet. Det stämmer inte riktigt. Faktum är att ordet MAN sedan äldsta tid har kunnat användas neutralt. MAN kan visserligen betyda just vuxen person av hankön. Men det kan också betyda människa. Svenska Akademiens ordbok anger till och med människa som själva grundbetydelsen för man."

Och så här slutade hon:

"Med tanke på hur många människor som finns i ett samhälle kommer det alltid att finnas några som tycker att vissa ord inte 'känns bra'. Bör vi anpassa oss till det? Eller …? Kan vi litet oftare tänka: har nu det här ordet överlevt så här länge, vilken rätt har just vår tid att sudda ut det? Är det nödvändigt? Måste vi alltid haka upp oss på allt som går att haka upp sig på? Det är också litet märkligt att vi svenskar, som tror oss om att vara så toleranta, ibland är så begränsade. Vi som vill vara öppna mot världen och bejaka andra människor och deras kulturer. Hur skall vi klara av det, om vi inte ens står ut med våra egna ord? Inte ens de allra vackraste."

Inspirerad av en klar och vacker röst fattar jag det djärva beslutet att aldrig mer skriva taleskvinna, talesperson eller liknande eftergifter för PK-vandalernas sammansvärjning.

red