När president Trump beslutade att skicka in en svärm Tomahawkmissiler över Syrien och förklarade att det var ett svar på den syriska regeringens gasattack i Khan Shaykhun i Idlibprovinsen blev han för första gången någonsin trodd på sitt ord i "den grå damen", New York Times.
Varför börja tro på honom nu? Och ska man verkligen tro krigförande stater "på sitt ord"? Eller ska man snarare utgå från att de när statsnyttan kräver det ljuger?
Ett par granskningar av fallet Khan Shaykhun talar för att detta kan vara något helt annat än en regeringsattack.
Den alltid lika skarpe Robert Parry konstaterar i Consortium News 5 april att de båda journalister som NYT satte på gashistorien i Khan Shaykhun har ett förflutet.
Michael B Gordon var en av författarna till den famösa historien om Saddam Husseins aluminiumrör, som påstods vara till diktatorns dolda atomcentrifuger. Således höll Saddam på att tillverka kärnvapen, vilket blev bärande argument för invasionen 2003, som kostade över en miljon irakier livet.
Den andra utvalda journalisten var Judith Miller, den enda USA-journalist som veterligen fick sparken för falsk rapportering under Irakkriget.
Gordons namn är också förknippat med den s k vektoranalys som sades binda den syriska regeringen till saringasattacken i östra Ghouta 21 augusti 2013, som var på håret att utlösa ett USA-anfall, vilket dock inställdes sedan brittiska parlamentet sagt nej och USA-kongressens växel ringts ned av ilskna medborgare.
Gordon m fl påstod att sarinmissilerna kom från en regeringsbas 9,5 km bort. Vid närmare granskning visade det sig att sarinmissilerna som träffade östra Ghouta hade en maximal räckvidd på 2,5 km.
Men i krigspropagandan är tydligen ingen journalist för komprometterad för att vid behov inkallas att producera nya casus belli.
Så igår kom en obarmhärtig granskning av USA-regeringens rapport om Khan Shaykhun. Den är skriven av MIT-professorn (emeritus) Theodore A. Postol. Hans specialitet är vetenskap, teknologi och nationell säkerhetspolitik.
Efter att ha granskat fotomaterialet från den påstådda sarinladdade missilen på en väg norr om staden kommer professorn fram till att vapnet "nästan säkert hade placerats på marken med en yttre detonerande spränganordning över sig". Den yttre sprängladdningen "krossade behållaren så att det förmodade sarininnehållet spreds". Röret som visas på bilden har plattats till ned mot kratern och även har en spricka som bara kan förklaras av inverkan av sprängämne uppifrån.
Detta, menar Postol, talar för att det inte handlar om en verklig 122 mm-raket utan om en "improviserad anordning för att sprida sarin" tillverkad av ett rör från en missil (de improviserade sarin-raketerna i Östra Ghouta) hade samma dimension.
MIT-professorns rapport är självfallet inte bindande bevis för någon speciell version av Idlibattacken, men den borde vara tillräckligt oroande för att inte tillmäta USA-regeringens underrättelserapport från 11 april eller "den grå damens" krigspropaganda ska någon större tilltro.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.