Alla, alla, alla säger att Macron vann

Alla, alla, alla i fria franska media säger att Macron vann.

Enligt samstämmiga internationella media vann Emannuel Macron gårdagens två timmar långa debatt med Marine Le Pen. Enigheten är avslöjande.

Precis som före USA-valet negligerar analytikerna varningssignalerna. Le Pen nämndes betydligt oftare på sociala media under debatten än Macron.

Vanliga fransmän utan finansintressen kan säkert ha svårt att stå ut med Emmanuel Macrons stålblick och hans hejdlösa ordsvall. Vad vet han, som kan bli den yngste franske presidenten någonsin, som är miljonär, bankir och den franska elitens självklara frontfigur om de fransmän som tjänar 1 500 euro - och mindre - i månaden?

Jag tror att den härskarstil han ådagalade mot trebarnsmamman, den två gånger frånskilda Marine Le Pen – kvinnan som skulle kunna vara grannfru till vem som helst, kan ha sänt ut negativa vibrationer bland de franska tittarna. När han kallade henne "parasit" och "lögnare" – som om hon missat en amortering till banken – gick han säkert för långt för ett elektorat som brukar värdesätta stil och anständighet.

Från första stund gick han in för att mala ner Le Pen med tekniska finter.

Nej, behållningen av att lämna EU skulle inte vara 9 miljarder euro, började han. Utan bara 6 miljarder. Och förresten, sa han, skulle det följas av en räkning på 60-80 miljarder euro som Bryssel påpassligt hotat Storbritannien med i veckan.

Han spelar helt öppet i lag med Brysselkamarillan och har vallfärdat till Berlin för att få Merkels stöd. Frankrike kommer att styras av en kvinna, av mig eller Angela Merkel, inflikade Le Pen.

När Macron i veckan besökte de franska arbetarna på Whirlpoolfabriken blev han utbuad, medan många passade på att ta selfies tillsammans med Marine.

Le Pen konstaterade i debatten kallt att Macron tillhör den sorts bankmän som skulle tillåta högre arbetslöshetsnivåer för att finanssektorn bättre ska kunna plundra ekonomin. Hon anklagade honom i förbigående att ha pengar undanstoppade i skatteparadis, vilket han förnekar.

Hennes kanske starkaste kort gällde Macrons trivialisering av islamistisk fundamentalism och gatuvåldet i Frankrike. Polismordet på Champs Elysses härförleden utfördes av en islamist född 1977 i Livry-Gargan, en förort nordöst om Paris, fängslad fyra gånger mellan 2001 och 2014 för mordförsök, rån och våld.

"Att sätta alla i fängelse eller skicka dem utomlands låter inte meningsfullt för mig", kommenterade  Macron och anklagade Le Pen för att sprida fruktan. Hans business-as-usual-attityd kan slå tillbaka.

Le Pen kallade Ryssland en "stor nation" och sade att det "inte finns någon anledning att utkämpa det kalla kriget" igen men hon underströk också att Frankrike måste hålla "vårt avstånd från både Ryssland och USA". Gammaldags gaullism mot Macrons tro på EU och den transatlantiska länken (minus Trump).

Till skillnad från Le Pen vill Macron inte samarbeta med Ryssland för att lösa konflikten i Syrien. USA kallade han "en samarbetspartner i ett antal regionala frågor".

Under de senaste veckorna har Le Pen gjort flera skickliga drag för att vinna de konservativa väljare som Francois Fillon lämnade efter sig. Hon utsåg Nicolas Dupont-Aignan, borgmästare i Villepinte, till sin blivande premiärminister. Det är en person som bl.a. hyllats för sin trovärdighet av vänstersociologen Emmanuel Todd.

Dessutom kopierade hon skickligt ett avsnitt ur ett tal av Fillon. Macronlägret gick genast i fällan och skrek om plagiat. Men missade poängen att ett långt stycke ur Fillons tal faktiskt sömlöst kunde lyftas in i ett Le Pen-tal, en blinkning till Fillons anhängare.

Jag tror att mediasituationen är så förljugen i Europa att de ständiga försäkringarna om  Macrons 10- eller 20-procentiga försprång kan vara starkt missvisande.

Och även om Macron tar hem spelet kommer Frankrike – och Europa – inte att bli sig likt igen. Jag kan förstå att många har svårt att förlika sig med Le Pens retorik i invandrarfrågor. Men att detta nu resulterat i att en av Europas största nationer kommer att ledas av en nyliberal makroekonom med höjd pensionsålder, förlängd arbetsvecka och sänkt förmögenhetsskatt på programmet kommer att skärpa alla motsättningar mellan dem som har och dem som inte har i Europa.

 

Oppositionen mot det nyliberala "gränslösa" globaliseringsprojektet kommer – oberoende av vår vilja, av helt objektiva orsaker - att växa över hela linjen och förr eller senare kommer EU antingen att demonteras land för land eller tvingas till en radikal inre omprövning i riktning bort från överstatligheten.

Tvärtemot vad förståsigpåarna ständigt upprepar är inte EU ett fredsprojekt. Historiskt tillkom det som ett projekt för att förlänga livet på europeisk kolonialism och idag är det ett instrument för att säkra den transatlantiska kapitalets grepp om Europa och Europas medverkan i kommande krig mot Ryssland, Kina och andra länder som hävdar sin suveränitet.

Stefan Lindgren