med stor majoritet antog i början av juli? Därom förtäljer tidningarna
föga eller intet.
Den finländske kärnvapenexperten Mikael Böök reflekterar över situationen i
Sverige sedan vår försvarsminister plötsligt angripits av tvivel nyttan av
kärnvapenförbud.
Politiker och media i hela västvärlden föredrar att
himla sig över Nordkoreas eventuella vätebomb och Rysslands
militärövningar. Så även i Ryssland, för den delen, ty den officiella
ryska åsikten om kärnvapenförbudet är ju identisk med den "västliga"!
I åtminstone ett land rasar dock en häftig offentlig debatt om huruvida
avtalet bör eller inte bör undertecknas. Jag avser grannlandet Sverige,
som från att under 1950- och 1960-talet ha strävat efter att bygga en
egen nukleär slagstyrka beslöt att frångå den optionen och som alltsedan
dess har föregått med gott exempel i kampen för ett globalt avskaffande
av kärnvapnen.
Den 25 augusti skrev Sveriges utrikesminister Margot Wallström i Svenska
Dagbladet: "Kärnvapen är det enskilt största hotet mot mänskligheten och
vapnets fortsatta existens måste ses som ett internationellt
misslyckande... Därför var det viktigt för regeringen att rösta ja till
den konvention om ett kärnvapenförbud som lades fram i FN i somras.
Historien har visat att det inte finns någon annan väg att gå".
Frågan är bara om Sveriges statsledning kommer att hålla ut på den
modiga och självständiga linje, som Olof Palme en gång drog och som
landet hittills har följt i FN. Pressen på Sverige för att inte
underteckna avtalet är mycket hård.
Sålunda betonade t ex USA:s förvarsminister James Mattis nyligen i ett
brev till sin svenska kollega att ett undertecknande inte är kompatibelt
med ländernas nuvarande förvarssamarbete.
Och den svenska regeringsoppositionen—moderaterna, centerpartisterna,
kristdemokraterna, folkpartisterna—har gått till häftigt angrepp mot
Margot Wallströms och den socialdemokratiska regeringens avsikt att
underteckna avtalet. Deras huvudargument består i påståendet, att
avtalet strider mot Sveriges "säkerhetspolitiska intresse".
Hur dessa politiker, som ställer sitt lands (läs: sitt eget partis,
eller kort och gott: sitt eget) intresse framför allas intresse och
behov av säkerhet (läs: som hotas av kärnvapnens själva existens)
resonerar må var en själv bedöma. För min del finner jag deras
resonemang lika fegt och föraktligt som den finländska isoleringen (från
FN-förhandlingarna), likgiltigheten och stumheten.
Det är förvisso sant att FN-avtalet om ett kärnvapenförbud står i strid
med gängse tolkningar (läs: förfärliga missbruk av ordet säkerhet) av
"säkerhetspolitikens" innebörd.
Låt mig bara nämna en speciell och för både Sverige och Finland
politiskt aktuell sida av saken, som sammanhänger med Finlands och
Sveriges sk. värdlandsavtal med NATO. Som jag nämnde i min föregående
artikel om FN-avtalet (Hbl 5.6) förbinder sig nämligen avtalsstaterna
att inte transferera kärnvapen till eller ta emot dem från andra stater.
Värdlandsavtalet med NATO innehåller däremot inget förbud mot
transferering eller mottagande av kärnvapen från andra länder. Och USA
ger inte heller ut någon information om huruvida deras fartyg, flygplan
eller trupper medför kärnvapen.
Få se om också Margot Wallström och Sverige låter anpassa sig till den
allmänna europeiska hundpolitiken, dvs "säkerheten" under sin nukleära
husbondes beskydd.
En klar majoritet av såväl Finlands som Sveriges folk skulle i alla fall
säkert godkänna att deras länder undertecknar FN-förbudet mot kärnvapen.
Mikael Böök
Kärnvapenexpert
Läs mer av Mikael Böök här:
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.