Skriet från vildmarken

I kväll var jag och talade för en blandad församling i en källare i Riksdagshuset, inbjuden av riksdagskvinnan Anna Hagwall, f d SD.

Jag talade på temat "Ett fattigare och farligare Sverige" och försökte ta upp en del av den verklighet som de stora medierna inte speglar.


Anna Hagwall, som uteslutits ur SD för ett förslag om att lagstifta mot mediekoncentrationen i Sverige, ett förslag som stämplats som antisemitiskt, har all heder av att hon den tid hon har kvar i riksdagen försöker arbeta som riksdagsledamot och organisera föreläsningar och seminarier i olika samhällsfrågor.

Kanske föll Anna på en dålig formulering. Att begränsa Bonniers makt är nog de flesta med på, men att tala om "etnisk grupp" i sammanhanget tvingade henne att bli "vilde" för resten av mandatperioden.

Men när Anna ringde mig hade jag inte minsta tvekan att ställa upp. Som gammal Vietnamaktivist har jag hållit anföranden i alla politiska partier och sammanhang. Att tacka nej till samtal är att förminska sig själv.

Dessutom är "vildar" ofta intressanta personer. Dr. Johan Brohult, som jag reste i Kampuchea med under Vietnams invasion, blev vilde sedan han lämnat Ny Demokrati. John Takman, satt under några år i riksdagen på ett vpk-mandat, fast han röstade mot partiet i synen på Sovjet och kärnkraften. Vi blev bekanta under hans sista år, förenade av avskyn för det kaos som Jeltsin och jänkarna skapat i Ryssland. Vildar kan göra nytta.

I stora stycken kunde jag i mitt anförande hos Anna Hagwall luta mig mot vad kända socialdemokrater som P-O Edin, Kjell-Olof Feldt och Håkan Juholt sagt om hur illa landet far.

Två killar kom fram efteråt och sa att det var första gången de hört en "vänstersnubbe" och att den gamla sosselinjen som Löfven & Co övergivit nog inte var så dum. En ryska från Ukraina talade utan minsta accent om den riktiga fascismen som nu härjar i hennes land - med stöd av svenska staten.

Publiken hade frågor av olika halt och det var fullt möjligt föra en sansad diskussion.

På väg mot tunnelbanan efteråt berättade en ung SD-are om  vilken press de står under. För att bli medlem måste man lämna in en "vandelsförsäkran" och utdrag ur brottsregistret.

Ändå brister det viktigaste av allt: åsiktskontrollen, menade han, med syftning på härdsmältan på landsdagarna i Norrköping.

Min slutsats av mötet är att icke partipolitiska möten om allvarliga politiska frågor borde ordnas även utanför Riksdagens källare. Att "höger" och "vänster" blivit tämligen missvisande begrepp när det kommer till sakfrågorna verkade de flesta överens om.

Välfärdssamhället, rättssamhället, alliansfriheten och försvar av nationen verkar vara begrepp som slår an en sträng hos de flesta. Mötet blev på sitt sätt ett nödrop efter goda politiska samtal. Ett skri från vildmarken.

Stefan Lindgren