Innan dess hade det varje år varit minst lika mycket, ända sedan det nya pensionssystemet sjösattes 1999, skriver statistikern Jan Hagberg.
Självfallet kommer alltså denna fråga inte att behandlas i valrörelsen – lika lite som alla andra för landet väsentliga frågor. Sveriges allt närmare öppna anknytning till Nato, för att ta ett annat exempel ur högen, kommer sålunda inte heller att luftas offentligt. De etablerade medierna vet sin plats – för att inte hota etablissemangets särintressen!
Om sverigedemokraterna vore ett populistiskt parti på riktigt – och inte bara ett enfrågeparti, som fiskar LO-röster åt moderaterna – skulle man där ta ett rejält tag i pensionsfrågan. Men nu får inget hota ett tänkt framtida samarbete mellan dessa (trots allt framtida) vänner – berörda blir nog tillräckligt mjuka efter valet.
Det är därför inget väsentlig sägs om de orättfärdiga pensionerna från den kanten. Kristersson har ju tydligt sagt, att det allmänna pensionssystemet är vad det är. Där finns inga löften om framtida pensionsnivåer. Med det kan alla intensivt satsa sin eld på detta icke-systemhotande parti – och därmed hålla många andra stora samhällsproblem borta från dagordningen.
Ett fullständigt, nationellt pensionssystem handlar ur makroekonomisk synpunkt om konsumtion. Därför måste det i landet finnas en tillräckligt stor produktion, inte bara för att täcka de producerandes behov – utan, i någon ordning, alla medborgares.
Kort sagt, pensioner handlar väldigt mycket om fördelning – om omfördelning! Eller annorlunda uttryckt, heltäckande pensionssystem måste vara fördelningssystem! Det är därför det nuvarande så kallade premiepensionssystemet (tidigare PPM-systemet) är alldeles bisarrt – medan ATP-systemet i sina huvuddrag var så klokt, om än i behov av vissa modifieringar, utifrån den samhällsekonomiska utvecklingen!
Frys därför omedelbart det nuvarande premiepensionssystemet (som del av det allmänna pensionssystemet). För över dess framtida inbetalningar för att förstärka inkomstpensionen – som i och för sig också behöver omarbetas för att kunna hantera denna nya överföring på ett meningsfullt sätt.
Den som vill kolla pensionssystemets årsredovisning för 2017 från Pensionsmyndigheten, kallad Orange Rapport 2017, kan på dess sida 11 finna resultaträkningen för premiepensionen. Därur hämtas följande uppgifter:
Pensionsavgifter (dvs. inbetalt till systemet) 40 881 miljoner kronor
Pensionsutbetalningar 8 585 miljoner kronor
Differensen under detta enda år 2017 blir drygt 32 miljarder kronor – som dragits undan från pensionsutbetalningarna. Räkna sedan på samma sätt tillbaka från den tidpunkt, när systemet startade – och man inser att dagens pensionärer blivit blåsta på oerhört stora belopp.
Som jämförelse – de totala pensionsutbetalningarna 2017 var drygt 304 miljarder kronor. En förstärkning med tio procent här skulle inte sitta illa!
De i redovisningen synliga driftskostnaderna för premiepensionen är också betydande – lägg därtill de administrativa kostnaderna (förstås de redovisade men dessutom de mer osynliga) hos fondförvaltarna och man inser att ytterligare någon annan skor sig på pensionärerna – tänk på hur pensionsbolaget Allra kollapsade.
I ATP-systemet var driftskostnaderna däremot mycket låga, under en halv procent!
En sak är reala investeringar i produktion och bostäder mm., som de gamla AP-fonderna användes till (deras bidrag till försörjningen). Men det som kallas finansiella investeringar i det nuvarande offentliga pensionssystemet handlar om ren och skär spekulation, som (i bästa fall) kan ge utdelning någon gång långt fram i framtiden – förutsatt att det finansiella systemet med alla dagens bubblor skulle hålla till dess!
Här skulle de nuvarande AP-fonderna, bolaget Innisfree med sin finansiering av Nya Karolinska Sjukhuset vara värt en egen mässa – tillsammans med en jämförelse av hur de gamla AP-fonderna användes, utan att någon kunde skära mellan!
Jan Hagberg
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.