 |
i förra valet.
För femtio år sedan hade (s) egen majoritet.
Var gick det snett?
Det unikt långa socialdemokratiska regeringsinnehavet i Sverige har
byggt på handfasta reformer som miljonprogrammet (en miljon bostäder
1965-75), fyra veckors semester 1963, lediga lördagar infördes gradvis
och utbyggnaden av barntillsyn var ledande i Norden, täckte 1976 43 % av
barnen, 1982 75 % och 1986 91 %.
Men där någonstans började det gå snett. Under trycket av kapitalismens
återkommande kriser började viktiga reformer att rullas tillbaka. Det
gäller:
* Sjukförsäkringen som inte längre upplevs som rättssäker. Numera står
tjänstemän över läkarnas medicinska bedömningar. Under hotfullt tal om
höga sjuktal och fusk har antalet sjukdagar pressats ner till 1952 års
nivå och kostnaderna för sjukförsäkringen har hela tiden understigit
intäkterna. (Se solrosuppropet.se)
* Pensionerna som sjunkit från 80 procent av lönen ner mot 60-40 procent
efter den s k pensionsreformen 1999.
* Bostäderna som inte alls är för alla längre. När jag kom till
Stockholm 1972 köpte jag en lägenhet för 12 000 kr. Säljaren fick inte
ta mer än han gett plus indexreglering. Något år senare öppnade HSB för
bostadsspekulation, allmännyttan började så småningom säljas ut och idag
sitter vi där vi sitter. Tre av mina fem barn är bostadslösa, kan inte
få bostad i den kommun där de vuxit upp, gått i skola och börjat arbeta.
* Folkbildningen som försummats, försumpats. Tror någon att
socialdemokratins brist på ledare - personer som kan tala ren och tydlig
svenska, föra välgrundade resonemang och analysera mångfacetterade
problem - är en tillfällighet? Det beror i de flesta fall på att det
saknas personer med inte bara rätt bakgrund från arbetslivet utan också
rätt bildning. Idag står arbetarrörelsen utan dagstidningar och i stort
sett utan tidskrifter och förlag. (Det gäller även vänsterpartiet).
* Alliansfrihet, neutralitet, folkförsvar ska vi bara inte tala om - tre ord
som socialdemokratin begravt.
Nu kan förstås säga att socialdemokratin bara är ett offer för den
nyliberala våg som gått fram över hela västvärlden och lett till
omfattande privatiseringar och växande klassklyftor. Men i Sverige är
det till stor del socialdemokratin som administrerat denna utveckling
och för det betalar den nu priset.
Ytterst är det förstås den arbetande människan som får betala allt,
inklusive alla politiska missgrepp oavsett vem som begår dem. Vid en
jämförelse kan dock de borgerligas "mer i plånboken" segra över allt
fluffigare löften om försvar av välfärden.
Om svensk socialdemokrati ska överleva - eller gå samma väg utför som i
de flesta andra europeiska länder - avgörs om inte i detta val så de
närmaste åren.
Ett vänsterprogram i höstens val borde vara enkelt - Återställ välfärden
- och det bör innehålla konkreta utfästelser om hur detta stora arbete ska
påbörjas.
Efter valet - en kulturrevolution!
Stefan Lindgren
Bilden: Michelangelo.
Du har rätt. Och borde vara en som ledningen i S skulle lyssna till. Men som du och jag nu vet är ledningen inte för alliansfrihet, neutralitet och folkförsvar. Det upplevde vi ju klart i åren med Föreningen Afghanistansolidaritet. Skolan och vidare utbildning fick jag klarhet i när Göran Persson genomförde kommunaliseringen. Då mutades det ena lärarfacket med höjda löner för att tycka som S att det viktiga var att lära barnen läsa och skriva. Sen räckte det. Och lika hopplöst är det nog att vrida rätt bostadspolitik och sjukvård. De som leder partiet är indoktrinerade i att det är så det ska se ut. Och Då kommer SAP att gå samma öde till mötes som sina broderpartier (fin benämning) SPD som liksom SAP levt längst ser ut att tappa rollen som näst största parti i Tyskland till AfD. Deras namne i Sverige AfS har många unga och energiska medlemmar som det är värt att satsa på.
SvaraRaderaSixten Andréasson
I Dagens Industri idag framträder näringslivets toppar bl.a. Antonia Ax:son-Johnson och bekänner sin oro för vad som ska hända om/när svensk socialdemokrati pulveriseras. Vad kommer att ersätta bruksandan som i viss mån fortfarande präglar Sverige? Arbetarklassen har minst lika stora skäl att oro sig... I valet mellan att sitta still i båten och hoppa på AfS eller något liknande är det väl rätt klart vad de föredrar. Vänsterpartiet är inte heller något alternativ (multi-kulti, identitetspolitiken, imperialism under vänsterfraser etc.) Det ser dystert ut, både du och jag har ju väntat på det där ögonblicket som gruvarbetaren Harry Isacsson utlovade 1969 när han sa att "det tar 40 år för en svensk arbetare att bli förbannad". Kanske menade han 50 år?
SvaraRadera