Det är mycket svårt att säga. Visserligen är den militära uppladdningen längs en front tvärs igenom Europa långt ifrån vad den var under kalla kriget 1:0.
Men samtidigt måste man konstatera att en enda supermakten USA, i en värld som oundvikligt håller på att bli multipolär, är oförutsägbar, desperat och ständigt beredd på nya krig, förutom de som den har startat i Syrien, Ukraina, Afghanistan m fl.
Den ryske fysikerna Andrej Sacharov (1921-1989) fick fredspriset 1975 för sitt försvar av oliktänkande i Sovjetunionen.
Vad få visste var att han i sin andra kapacitet, kärnfysiker, hade utarbetat en originell plan för hur Sovjetunionen skulle svara på en amerikansk preventiv kärnvapenattack.
Han var ju faktiskt fadern till den av Pablo Neruda besjungna sovjetiska vätebomben och hade fullständigt klart för sig vilket hot USA:s strävan efter förstaslagsförmåga utgjorde.
Han tänkte sig att Sovjet skulle svara med att skicka kärnvapenbestyckade torpeder på vardera 100 megaton till USA:s kuster. De skulle detonera i vattnet och utlösa en jättevåg som skulle spola bort stora delar av USA, inte minst maktens centra.
Det hemliga sovjetprojektet kallades T-15
Sacharov själv beskrev sin idé så här:
"Jag kom fram till att en sådan vapenbärare skulle kunna vara en stor torped som avfyrades från en ubåt. Jag fantiserade om att det var möjligt att konstruera en atomdriven torped. Målet skulle vara att från några hundra kilometers avstånd angripa fiendens hamnar. Torpedens kropp skulle kunna göras så massiv att inga minor eller skyddsnät bet på den."
Självklart var han medveten om att många människoliv skulle gå till spillo, ty en 40-60 meter hög våg skulle dränka landets väst- och östkust.
Den gången realiserades inte T-15-projektet, för man klarade ännu inte att bygga atomdrivna torpeder. Nu har de ryska konstruktörerna, om man får tro de senaste rapporterna, löst denna uppgift.
Det är naturligtvis skrämmande att tänka sig att sådana torpeder skulle komma till användning, men man får förstå ryssarna också: vad de begär är att USA ska återgå till förhandlingsbordet istället för sin nuvarande politik som är inriktad på att steg för steg montera ned tidigare kärnvapenavtal och överhuvudtaget det tidigare förtroendet mellan stormakterna.
Chefen för USA:s kustförsvar klagade nyligen över att USA:s marinbaser ligger vidöppna för ryska anfall i händelse av konflikt. Pentagon och Vita huset har all anledning till eftertanke.
Just nu rusar de istället, fartblinda, mot skärpt konflikt i bl.a. Ukraina och Syrien. Nato-flyg har i dagarna börjat patrullera Svarta havet, i Syrien har USA byggt upp en armé på 50 000 man för att föra krig mot den lagliga ryskstödda regimen och ytterligare en pansardivision förläggs till den ryska gränsen i Östeuropa.
Samtidigt brottas USA med enorma problem. Det sägs att man har svårighet att rekrytera stridspiloter och inte ens det ofarliga jobbet att styra drönare på tusentals mils avstånd lockar USA:s unga. Försvarsanslagen är svåra att höja ytterligare, men räcker inte för att hålla jämna steg med de länder som USA gjort till sina motståndare.
Låt oss alltså, denna söndag hoppas på att hela den mardröm som utspelats de senaste tjugo åren med oupphörliga USA-krig, ska bringas till ett slut.
Om det lyckas är det en historisk ironi att Andrej Sacharov gjorde sig förtjänt av sitt fredspris, långt mycket mer än de norska stortingspolitikerna någonsin kunde ana.
Stefan Lindgren
Enligt kollagen på The Economist verkar illusionisterna vara eniga om spridandet av panik, samt ständig konventionell konflikt, som utgör inkomst för det militärindustriella komplexet.
SvaraRadera