Krig och fred - romanen som aldrig dör

Anita Ekberg spelade furstinnan Hélène Kuragina i en filmatisering av Tolstojs "Krig och fred" 1956.
Här  på omslaget till LIFE Magazine.

Leo Tolstojs ”Krig och fred” har kommit i den första kompletta utgåvan på svenska, översatt av Barbara Lönnqvist, professor emerita i slaviska språk vid Åbo Akademi.

Att läsa de fyra banden och därmed förflytta sig till en rysk värld för 200 år sedan ser jag som ett idealiskt sommarprojekt, skriver Stefan Lindgren.

Det är en stor satsning av Lind & Co och översättaren Barbara Lönnqvist är värd all respekt.

Förlaget har inte som Bonniers gjorde 2006 fallit för frestelsen att ge ut den ”ursprungsversion” av Krig och fred som Tolstoj låtit publicera 1865-66, som i grund och botten bara utgör halva verket, utan har valt att ge ut hela verket i huvudsak enligt 1868-69 års utgåva.

Det utkom även en upplaga 1873, redigerad - med Tolstojs godkännande - av Nikolaj Strachov. Strachov ersatte merparten av de franska inslagen med motsvarande ryska och han utelämnade också en stor del av epilogen. När Hjalmar Dahl, finlandssvensk liksom Lönnqvist, översatte Krig och fred 1926 utgick han från 1873 års utgåva. I den saknas epilogens andra del (utkom i separat volym på svenska 1959) och förlaget lät även göra en del mindre strykningar (dock inte mer än att Dahls översättning är betydligt längre än makarna Maudes hyllade översättning till engelska).

Ett mer vågat beslut av Lönnqvist är att återställa franskan i texten från 1868 års upplaga, som Tolstoj gått med på att översätta i 1873 års upplaga. 1886 års ryska upplaga återställde franskan men Tolstoj tillförde sina egna översättningar som förklaringar. Lönnqvist ger oss franskan men inte översättningarna. Det kan göra den icke-franskkunnige läsaren olycklig comme les pierres (som stenarna), för att nu ta ett av de uttryck Lönnqvist lämnar oöversatt.

Vad jag däremot på inga villkor kan förstå är varför Lönnqvist bestämt sig att göra uppror mot vedertagna svenska transkriberingsregler och översätta ryskans X med H istället för CH. Lönnqvists tilltag är självsvåldigt. Det är lika fel som när Bra Böckers förlag på 90-talet ville införa engelsk transkribering av samma bokstav, nämligen KH.

Om den främsta förbättringen i Lönnqvists översättning är att den är mer komplett, vad kan man då säga om stilen och läsupplevelsen som sådan?

Lönnqvists text flyter bra. Hennes språk är modernare än Dahls, men inte för modernt. Hon håller sig alltid inom ramen för ett språk som kan ha talats då.

Och stilen är ju strängt taget en smakfråga. Är det ”inte mycket bevänt” med baron Funcke (Lönnqvist) eller är han en ”odåga” (Dahl), ”a poor creature” (Louise and Aylmer Maude) eller kanske en ”nolla” (ничтожество i Strachovs av Tolstoj godkända tolkning)? Det kan gå på ett ut.

När Tolstoj skriver ”röd betjänt” skriver Lönnqvist ”rödklädd” medan Dahls ”i röd livré” ger en liten extra förklaring. Andra gånger är det Lönnqvist som ger extra förklaringar. När furst Vasilij bugade sig för hovdamen Anna Scherer gjorde han det så att flinten ”nästan rörde vid hennes bröst”, en formulering som inte finns i vare sig originalet eller hos Dahl. Men sådant är naturligtvis tillåtet för att återge vad man uppfattar som en undertext.

Det skulle vara fel att försöka betygssätta stilistiken. Snarare bör vi som engelsmännen låta läsarna välja. Engelsmännen har tio kompletta översättningar att välja på.

                                                                         * * *

I sin bokhylla hade Leo Tolstoj Brockhaus och Efrons ryska encyklopedi. I artikeln om Karl Marx hade han strukit för ett citat: ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.”

Tolstoj sökte sig fram i riktning mot en materialistisk historieuppfattning som skulle förvandla synen på krig och stora politiska händelser från en simpel kavalkad av hjältemodiga härförare och ädla kejsare till ett sökande bland en mängd bakgrundsfaktorer som satte miljontals människor i rörelse mot varandra, ungefär som bin på hösten ibland mördar varandra, säger Tolstoj.

Kejsarna och generalerna var bara ångvisslor på de stora tåg som var folkmassornas rörelser, skriver han i epilogen. Inte helt befriad från determinism representerade Tolstojs historiesyn ett framsteg, som var allt annat än okontroversiellt då och säkert än idag när media stärker fokuseringen på "stora män"..

Skälet till att Tolstoj aldrig fick något Nobelpris var ju också att Svenska akademien ogillade hans historieskrivning. Alfred Jensen, ledande slavist och medlem av Svenska Akademiens Nobelinstitut, sågade Tolstoj fullständigt i sina hemliga expertutlåtanden. ”Krig och fred” avfärdade han 1902 som en ”på verkligt historiskt förstående totalt blottad framställning”. Jensen hänvisade bl.a till ”den löjligt småaktiga och vrånga bilden af Napoleon” och till att Tolstoj skulle förneka kristendomen  att moralen skildes från religionen, stelnade ock moralen i Tolstojs hand, så att till slut "intet af kristendomen blef kvar”. Den ortodoxa kyrkan hade exkommunicerat Tolstoj 1901 och Akademien stod naturligtvis solidarisk med tsarismens stöttepelare.

När det första Nobelpriset inte gick till Tolstoj protesterade ledande svenska författare och konstnärer som August Strindberg, Verner von Heidenstam, Albert Engström, Selma Lagerlöf, Anders Zorn, Carl Larsson och Bruno Liljefors i en hyllningsadress i Svenska Dagbladet.

                                                                          * * *

Att reaktionärer i alla tider varit motståndare till Tolstoj är en sak men man kan förstås ändå diskutera hur lyckad ”Krig och fred” var som konstnärligt verk?

Som skildring av ett stort krig, som uppslukade hela kontinenten 1805-12 är det ett mästerverk. Läsaren kan i viss mån följa de stora politiska och militära skeendena, samtidigt som de ca 550 personer (varav ca 160 är historiska personer) som förekommer i texten ger skildringen kött och blod.

Jag vet inget litterärt verk om andra världskriget som ens tillnärmelsevis lyckas med detta som Tolstoj lyckas med sitt krig.

 Med små, mycket små medel återger han krigets fasor som bara den kan som själv varit med. Jag tänker till exempel på scenen när furst Bolkonskij får meddelandet om sonens troliga död.

Å andra sidan var förstås även Tolstoj ett barn av sin tid. Han romantiserade den ryska bonden, och därför även den ryske bondesoldaten. Jag är inte ens säker på att han nämner att de ryska värnpliktiga måste tjänstgöra i 25 år om de inte stupat dessförinnan. I en kommentar till verket försvarar han sig med att det i vart fall inte var sämre 1805-12 än under tidigare epoker.

Men det spelar inte så stor roll. Genom att ”Krig och fred” är så otroligt mångfacetterad ser varje läsare det han eller hon vill se. En del nöjer sig med att se de banala kärlekshistorierna och får så att säga den historiska bildningen på köpet.

Själv ansåg Tolstoj att Anatolij Kuragins förförelse av Natasja var romanens kärnpunkt, en åsikt det är svårt att dela. Själv vill jag mena att det är den scen där det ryska folket träder fram på scenen som subjekt och fattar beslutet att inte låta Napoleon lyckas, som är kärnpunkten.

Bönderna gick med i partisanförband och Moskvas fattiga beväpnade sig men lämnade när fienden visade sig övermäktig. Även om de inte var fysiskt hotade ville de inte leva under Napoleon. Till och med den frankofona aristokratin vägrade bli undersåtar till Napoleon, som många tidigare vurmat för.

Den ryska arméns befälhavare, Kutuzov, gick bara och väntade och talade i gåtor som Peter Sellers Mr Chance (”Äpplena mognar om hösten”). Han väntade på att motståndet i folkdjupet skulle uppnå kritisk massa, och då…

Där har vi den ryska gåtan, varför Ryssland, när hela Europa lagt sig för Napoleons fötter, inte gav upp.

                                                                     * * *

Rusig av läsupplevelsen kallade Virginia Woolf en gång ”Krig och fred” för ”livets stora bok”, ja rentav ”livet självt”. Bara i Ryssland har ”Krig och fred” tryckts i över 36 miljoner exemplar och i resten av världen säkert i många miljoner och den var legat till grund för otaliga filmatiseringar. Ska den aldrig dö? Eller förvandlas ”Krig och fred” långsamt till romanen alla känner till och talar om, men ytterst få läser?

För en idealisk läsare tar det trettiotre timmar att ta sig genom denna monsterroman. Var ska människor i vår pipande, tvittrande, bullrande samtid hitta den ron? Sådana romaner kanske tillhör en svunnen tid, en närmast förborgerlig, aristokratisk tid?

Sergej Tretiakov utropade i de ryska vänsterförfattarnas tidskrift Novyj Lef 1927: ”Vi har inget skäl att vänta på en Tolstoj, för vi har redan vårt epos. Vårt epos är tidningen…. den ytterst förbluffande roman som bär vår samtids namn”.

Tretiakov fick fel. Tidningarna blev inget samtidsepos och nu är även de på avskrivning. Sökandet efter nya författare som i Tolstojs ande vill skapa djupare förståelse för samtidsskeendena lär alltså fortsätta.

Stefan Lindgren

Krig och fred i fyra volymer i Barbara Lönnqvists översättning (ISBN:9789174619287) finns att köpa för ca 400 kr.