 |
| En affisch från 1946. |
Men bostadsfrågan, som i högsta grad berör de unga lyste med sin frånvaro. Varför abdikera, varför överlämna den politiska makten till borgarna, inklusive SD, på silverfat? undrar Stefan Lindgren.
När jag sökt igenom protokollet från gårdagen hottar jag bara några förströdda omnämnande av bostadspolitiken.
Annie Lööf (c) passade på att markera att hon vill avskaffa många byggregler (baracker!) och införa fri hyressättning (gammalt moderatkrav).
Per Åsling (c) oroade sig för att ny skattelagstiftning (föranledd av ett EU-direktiv om ränteavdragsbegränsningar och regler mot skatteflykt, och en OECD-rekommendation gällande skattebaserodering och vinstförflyttning) skulle kunna drabba bostadsbyggandet.
Även Larry Söder (kd) ägnade sig åt perifera teknikaliteter, oroade sig för att sänkningen av bolagsskatten på något outgrundligt sätt skulle kunna drabba bostadsbyggandet.
Den stora frågan, att bostadsbyggandet just nu kollapsar samtidigt som det behövs 440 000 nya bostäder till 2020 enligt Boverket, var det ingen som tog upp.
"I år påbörjas byggnation av över 70 000 bostäder, nivåer som inte setts sedan miljonprogrammets dagar.", heter det på regeringens hemsida.
Verkligheten är att 48 227 bostäder i flerfamiljshus färdigställdes i fjol.
Dessutom förutspår byggindustrin att bostadsbyggandet kommer att sjunka med 20 procent under 2018-2019. Då skulle vi komma ner i ca 39 000/år.
De senaste opinionsmätningarna visar med eftertryck att för (s) räcker det inte att efterlikna SDs invandrings-. och kriminalpolitik. Vad som behövs är en helgjuten social reformpolitik. Att lösa bostadsfrågan står högt.
Stockholmspolitikern Karin Wanngård (s) är inne på rätt spår med sin bostadsgaranti för unga, men den måste man informera om och göra trovärdig.
Problemet är ju att väljarna inte längre litar på politikernas löften. Jag bor i ett område som i 20 år utlovats ett badhus (för ca 10 000 invånare) före val, men blivit lika lurade varje gång. Så varför ska man tro Wanngård?
Det behövs också liknande landsomfattande alternativ för att visa att samhället inte tänker döma en hel generation unga att för alltid bo hos föräldrarna. Det behövs en kraftfull plan för bostadsbyggande, inte särbyggande för sämre ställda, utan ett lyft över hela linjen som miljonprogrammet var. Flyttkedjorna måste smörjas genom att inom vissa belopp medge uppskjuten reavinstsskatt när vinsten går till en ny bostad.
Åren 1945 till 1960 fick Sverige ett nettotillskott på cirka 570 000 lägenheter.
Men det räckte inte. En utredningen påvisade ett bostadsbyggnadsbehov på 1,5 miljoner lägenheter 1960–1975. Baserat på slutbetänkandet Höjd bostadsstandard (SOU 1965:32) beslöt riksdagen varje år mellan 1965 och 1974 att lån till runt 100 000 bostäder skulle beviljas - och lånen var förknippade med ett lånetak.
De borgerliga röstade för och försökte även bjuda över socialdemokraternas miljonprogram. Efter Förstakammarvalet 1966, som socialdemokraterna förlorade, ökades stödet till nya bostäder så att produktionen ökade med 20 procent, från 100 000 till 120 000 årligen.
Under den här perioden hade regeringen ett helhetsgrepp om bostadspolitiken och den övergripande målsättningen formulerades (prop. 1967:100): "Hela befolkningen skall beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt utrustade bostäder av god kvalitet till skälig kostnad."
Tekniken att få fart på byggande finns där, bl.a. det s k lånetaket.
1968 kom socialdemokraterna igen med besked och vann egen majoritet. Så varför abdikera, Stefan Löfven? I synnerhet som de borgerliga sällan varit mer splittrade och regeringsodugliga.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.