FiB

11 maj 2021

Liedmans banaliteter


Läser Sven-Erik Liedman idag. Stor artikel i DN. Mycket kan jag sympatisera med. Han beskriver de snabbt ökade klassklyftorna som ytterst motiveras med "naturen", att somliga är smartare än andra.

Ett argument som motsägs av att en allt större del av förmögenhetsklyftorna är ärvd förmögenhet, inte förvärvad.
Men när seniorprofessorn i idé- och lärdomshistoria sedan kommer in på den politiska situationen blir han påfallande enögd.

Han ser klart SD:s upphängning på invandrarfrågan och deras fientlighet mot media- men inte finanseliterna. Han upprörs av att en SD:are motsatt sig gällande narrativ om tumultet på Kapitolium och säger att SD vill styra lärarna bort från alla "rimliga bedömningar".

Men är det verkligen så enkelt att motsättningen i svensk politik går mellan SD och "rimliga bedömningar".

Finns inte de förnuftsvidriga ståndpunkterna också i mittfåran, inte minst i den nyliberala extremismen, som även till stor del  genomsyrat socialdemokratin?

Ett skolsystem som kopierats efter Pinochets Chile. Ett pensionssystem som i stillhet sjunkit som en soufflet till ersättningsnivåer på 40 procent. En justitieminister som på anmodan av några FN-tjänstemän är beredd att skrota tryckfrihetsförordningen.

Ett kulturklimat med totalitära drag som brännmärker alla som ifrågasätter kampen för olika konstruerade minoritetsintressen och som i motsvarande grad föraktar majoriteten, folket.

En industri-, energi- och miljöpolitik utan långsiktighet som dikterar den ena tagelskjortan efter den andra.

En försvarspolitik som innebär kraftig upprustning mot en krigsfara som man själv skapar genom att pumpa upp kalla krigsspöket Nato. (Har inte Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan betytt minst lika mycket för islamofobin som SD:s skäligen blygsamma propaganda?)

Direkt sabotage av relationer med Kina och Ryssland som byggts upp under många årtionden, och där Sverige som alliansfritt haft många fördelar som landets regering nu medvetet avstår för att komma närmare USA, igår styrt av galne Trump, idag av den goda hegemonen Biden (en metamorfos i Kafkaklass). En diskriminering av Kina och Ryssland som har direkt rasistiska konnotationer.

Det förvånar mig att Liedman inte förmår höja blicken över gängse DN-perspektiv. Kanske är det sådant som gör mig avog mot det mesta som kallas filosofi idag. På det allmänna planet låter det vackert, men så snart det kommer ner till praktisk verklighet blir det ofta banalt och intetsägande.

Påminner mig en filosof som sa att att vad filosoferna hittills sysslat med är att förklara världen, men vad det nu gäller är att förändra den. Och inte bara uttala förhoppningar om framtida mäktiga flöden av ljus.

Just nu leder oss den härskande klassen - från s-aristokratin till huset Wallenberg - rakt in i mörkret. Hur hejdar vi den?

Stefan Lindgren


1 kommentar :

  1. Så är det, den extrema mitten som Tariq Ali konstaterade redan för tio år sedan är mer extrem på flera väsentliga punkter än randpartierna till höger och vänster. Och vad värre är, de besitter makten och har gjort bruk av denna för att starta det ena kriget efter det andra. De betecknar sig själva som "indispensable", oumbärliga och exceptionella medan de övriga ses som packet som kan avvaras. Rena totalitarismen.

    I Tyskland har man dragit slutsatsen att det inte längre finns ett enda parti som företräder folkets vilja och har därför grundat Die Basis som ett nytt parti. Vi får se hur det går. Det lyckades bra i Grekland tills det nya partiet Syriza gjorde som alla andra, svek folket.

    De exceptionella verkar dock ha dragit vissa nya lärdomar. De har börjat inse att hela världen inte tar diktamen av dem och att de måste prioritera. Därav den välkomna nyheten att det planerade sommarkriget i Ukraina blivit inställt efter att USA gjort klart för Kiev att utsikterna är dåliga.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.