gerundium

24 maj 2021

Arne Ruth recenserar André Simone

Ett montage av John Heartfield i bildtidningen Arbeiter-Illustrierte Zeitung. "Korset var ännu inte
tungt nog" lyder texten, med anledning av att katoliken Adolf Hitler organiserat den
evangeliska tyska statskyrkan och utsett en "riksbiskop".

 Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Arne Ruth recenserar i senast FiB/Kulturfront boken "Männen som förrådde Frankrike" av André Simone.

Det är en utmärkt recension, men några mindre fel har insmugit sig i texten. Och det finns saker att diskutera.

Så här skriver Arne Ruth:

I romanen Strändernas svall kopplar Eyvind Johnson antika berättelser till nutiden. I upptakten hamnar Odysseus i ett samtal om tolkningen av tillvaron med guden Hermes på Kalypsos ö. Med smicker och manipulation försöker Hermes förmå honom att hålla sig till ”samtalets estetiska eller logiska linje” Men Odysseus revolterar mot gudens definition av det förflutna:

”Historien säger ingenting annat än att den eller den personen som har gjort den eller den inskriften på den eller den stenen har blivit tillsagd att göra inskriften på befallning av den eller den härskaren - historien säger ingenting annat än att den som fatt befallning att sjunga den eller den hjältedikten eller krigarvisan faktiskt har sjungit så högt att hans efterkommande och lyssnarna och lyssnarnas barn lärde sig sången utantill och förde den vidare!”

När Johnson beskrev sin syn på tolkningen av det förflutna hade motståndet mot nazismen, det som han skildrade i Krilontrilogin, minskat i politisk relevans. Jag påminns om hans formulering om den manipulerade historiebilden när jag läser boken “Männen som förrådde Frankrike” Författaren André Simone ger läsaren ett titthål rakt ner i Europas trettiotal. Han sjunger inga krigarvisor, och han reciterar inga hjältedikter. Han talar klarspråk om fascismen.

Simone hette ursprungligen Otto Katz. Han tillhörde en flerspråkig tjeckisk-judisk familj i det habsburgska imperiet. Han präglades som ung i Kafkas Prag. 1 början av Weimartiden flyttar han till Berlin. Där blir han medlem i kommunistpartiet och börjar medarbeta i partiets huvudorgan Arbeiter-Illustrierte Zeitung. Han blir korrespondent i Moskva. När partiets medieansvarige Willy Münsterberg flyr till Paris 1933 följer Simone efter. Han ansluter sig till det franska kommunistpartiet och börjar medarbeta i franska tidningar under namnet André Simone. Han lyckas fly till USA när tyska trupper erövrar Paris sommaren 1940.

Simones skildring av sin tillvaro under de sju åren efter Hitlers makterövring har historisk räckvidd. Han är en internationalist som försöker påverka det historiska förloppet. Han ser den ryska revolutionen som ett avgörande steg mot framtiden.! hans tolkning av 1918 ingår Lenins löfte om ett slut på antisemitismen.

Den 11 juni 1940, när den tyska armén närmar sig Paris, flyr Simone med fyra följeslagare i en skrotfärdig Citroën. De färdas i snigelfart i en ändlös rad av flyktfordon. Till sist når han hamnstaden Bordeaux. Den 24 juni lämnar han slutgiltigt Frankrike. Via London tar han sig till Kalifornien. Där förblir han under kriget. Hans skildring av förräderiet trycks i USA snart efter hans ankomst.

Bakom det franska sönderfallet som han skildrar pågår ett storpolitiskt maktspel. Regeringen i Paris sluter upp bakom Storbritanniens krigsförklaring när Hitler anfaller Polen i september 1939. Den så kallade Maginotlinjen, en betongstruktur som löper längs den östra gränslinjen, ska utgöra en garanti mot ett tyskt anfall. Skyddsvallen fungerar i åtta månader. Då ändrar Tyskland strategi och angriper via Belgien. Den militära segern kommer efter tre veckor.

Den22 juni ger den franska regeringen upp motståndet och undertecknar en vapenvila. Tre femtedelar av Frankrike, med Paris och kusten mellan Belgien och Spanien, blir ockuperat område. Där härskar Hitler oinskränkt, kurorten Yichy blir säte för den franska regeringen. Gränserna för politiska beslut avgörs av erövrarmakten. Den franska revolutionens motto om frihet- jämlikhet och broderskap byts ut mot en paroll om fäderneslandet, arbetet och familjen.

Ett centralt parti i boken är Simones skildring av den franska folkfrontens två år vid makten. Kommunistpartiet förenades 1936 med socialister och radikalsocialister i en progressiv allians som vann valet. Treenigheten sprack efter några år vid makten. Den progressiva drömmen skingrades. Vänstern splittrades och borgerligheten infekterades av tyskbeundran och antisemitism. Politiker med maktambitioner bildar växlande fraktioner som vinner post- er i tillfälliga allianser. Simone kommenterar regeringsskiftena med sardoniska kommentarer om maktspelarnas ordval och minspel.

Philippe Pétain, krigshjälten från första världskriget, blir president 1940. Han avbildas i profil på bokens omslag med ordet förrädare klottrat över sin vänstra kind. Via Vichyregeringen behåller han sin position fram till krigsslutet. Formellt placerad under honom, men med större verkställande makt, fungerar en stenhård antikommunist, Pierre Laval, som statsminister. Han blir pådrivande i anpassningen till Tyskland. 1942 upprättar han koncentrationsläger och börjar deportera judar och kommunister. Han försvinner efter krigsslutet men spåras upp och avrättas 1945.

Jag läser Simones skildring av förräderiet som hans varning till eftervärlden. Den har relevans. I högerpopulismens Europa utnyttjar valda representanter politisk makt för att urholka demokratiska principer. Ett parti som kallar sig liberaler blir partner till ett parti som har sitt ursprung i krigsårens rasism.

Den engelska titeln på Simones bok - “J'Accuse - The men who betrayed France” - rymmer ett ord som saknas i den svenska versionen: Emile Zolas paroll i Dreyfusaftaren: J’Accuse, jag anklagar. Hans anspelning på Dreyfus ger en extra kraft åt anklagelserna om landsförräderi. Han var hotad både som jude och som kommunist.

Efter kriget återvände han till Prag. Han fick en underordnad administrativ placering. I november 1952 anklagades han och tretton andra medlemmar av kommunistpartiet för ”titoism" och ”sionism”. Elva av de dömda avrättades 1953. Tio av dem hade judisk bakgrund. En av dessa bar namnet André Simone.

                                                                       * * *

Stefan Lindgrens kommentar: Arbeiter-Illustrierte Zeitung var inte det tyska kommunistpartiets huvudorgan (det var Rote Fahne). AIZ var en antifascistisk bildtidning som publicerades mellan 1924 och mars 1933 i Berlin och därefter i Prag och slutligen Paris fram till 1938.

Den föregicks av tidningen Sowjet-Russland im Bild som var organ för Internationella arbetarhjälpen ledd av Willi Münzenberg (stavning!).

AIZ:s upplaga var 250 000 1927 och  350 000 in 1930. Bland medarbetarna fanns några av Tysklands mest namnkunniga författare som Anna Seghers, Erich Kästner and Kurt Tucholsky.


I reklam från 19028 heter det att AIZ
 

- publicerar hela tiden de senaste bilderna från Sovjetunionen 

- är den stora aktuella veckotidningen för alla arbetande människor...

- har sina egna fotografer och specialreporter på alla kontinenter och i alla större länder

-
informerar dig på ett tillförlitligt sätt om de senaste politiska, ekonomiska och kulturella processerna i bild och ord

- ger dig kunskap 
och underhållning

-
finns överallt och kostar endast 20 Pfg. Provnummer gratis från utgivaren. Den som har läst AIZ en gång väntar på nästa nummer!

Min andra anmärkning gäller beskrivningen av Slansky-rättegångarna i Tjeckoslovakien 1952. Om man tror att antisemitism var drivkraften bakom dessa gör man det alltför enkelt för sig.

Uppenbarligen förekom det hemliga västliga försök att undergräva den nya folkdemokratiska ordningen. I dessa försök utnyttjades bl.a. judiska organisationer som World Jewish Congress. Det var logiskt eftersom många judar från Tjeckoslovakien levt i exil i väst och kunde värvas för särskilda uppdrag av typen "stay behind" i Östeuropa.

Med tanke på att mycket arkivmaterial blivit tillgängligt i både väst och öst borde detta tragiska kapitel i kalla krigets historia förtjäna ny belysning.

The jury is still out!

Stefan Lindgren


2 kommentarer :

  1. På trettiotalet var den franska politiken splittrad och eftersom många såg Sovjetunionen som det stora hotet och Hitler som en ordningens man försummade man den chans som fanns; att stoppa nazismens framfart i sin linda genom allians med Sovjetunionen. På köpet lät man Hitler förnedra den franska nationen.

    Arne Ruth missar komplett lärdomen för vår tid, vilken inte består i det potentiella men svaga hotet från högerpopulismen utan i det redan inträffade hotet från den allians som Europas mittenkrafter verkställt med USA-imperialismen. Istället för att skapa fred i Europa genom att öppna för samarbete med Ryssland har den sistnämnda åter blivit demonen som man rustar emot. Vad värre är, har Europa hjälpt USA att slå sönder Mellanöstern med början från 1991. En intressant detalj i sammanhanget är att just Moskva 1991, då ännu som Sovjetunionen, hade förhandlat fram en fredlig upplösning på Kuwait-krisen. Ryssland har fortsatt med en konstruktiv Mellanösternpolitik syftande till fredliga lösningar medan västalliansen inlett det ena kriget efter det andra. Hitler småler i sin grav.

    Dessutom förtjänar det att påpekas att Simones bok är skriven utan facit i hand 1940 och att mycket av det han säger från åren innan kriget vittnar om sällsynt skarpsinne och förutseende. En pärla bland översatta historieskildringar.

    SvaraRadera
  2. "1942 upprättar {Pierre Laval} koncentrationsläger och börjar deportera judar och kommunister."

    Man bör komma ihåg att kommunistpartiet förbjöds redan den 26 september 1939, och att de kommunistiska riksdagsmänen (kvinnorna hade inte rösträtt i Frankrike då) arresterades den 8 october 1939.
    Förföljelsen började alltså långt före Pétain/Lavals tillträdde.
    Jfr.
    https://fr.wikipedia.org/wiki/Parti_communiste_fran%C3%A7ais#Attitude_lors_de_la_Seconde_Guerre_mondiale_(1939-1945)

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.