Nils Bejerot åter förtalad i Aftonbladet

Nils Bejerot 1968. Nu åter föremål för grovt förtal.

I fredags skrev Carl-Mikael Edenborg i Aftonbladet om den ”livsfarliga svenska narkotikapolitiken och debattören Nils Bejerot”. Artikeln vill vara”ett försök att teckna bakgrunden och pröva ett svar”.

Det är nu 100 år sedan Bejerot föddes och snart 33 år sedan han dog. Men även om det gått ett tag sedan han var i farten verkar han uppamma samma hatfyllda känslor hos dem som inte delar hans synsätt och åsikter. Stefan Jönsson beskriver Bejerots gärning.

Nils Bejerot hade känt igen sig i Edenborgs angreppsmetoder, som bra mycket liknar dem som de högröstade popradikalernas i Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare (RFHL) ägnade honom åren kring 1965. Bejerot var som sagt van vid att förtalas och förlöjligas - och att försvara sig. ”Efter att ha varit ensam clartéist bland tusentalet reaktionära medicinare i Stockholm under det kalla krigets hårdaste år var jag härdad i kamp och bjöd självklart ett hårdnackat motstånd i fack- och dagspress.”

Nils Bejerot var den i vårt land som först insåg vad narkotikamissbruk egentligen handlade om. Han var den förste som diagnostiserade en sprutmissbrukare - en femtonårig flicka i Stockholm 1954. Han identifierade det särskilda gängmissbruket som han karakteriserade som en epidemi - obs att epidemier inte behöver vara mikrobstyrda. Han hade vid den här tiden, efter decenniers erfarenheter som socialläkare i Stockholm, kläm på att missbruk inte var ”symptom” på missförhållanden i samhället, utan att drogen i sig själv var det som drev individen från missbruk till beroende. Knarkaren knarkar alltså inte för att det är synd om knarkaren.

Och - för att motsäga Edenborgs favorittes - beroende är inte sjukdom. Det hör närmare till beteendestörningarnas fält och kan förklaras i inlärningspsykologiska termer. Individen följer sina lust-olustimpulser, vilka kan överdrivas och blir till beroenden. Det kan vara triviala ”missbruk” som koffeinism och nikotinism - men ingen säger med normalt språkbruk att kaffedrickning eller tobaksrökning är sjukdomar - låt vara att man bli sjuk av det, magkatarr och lungcancer. Men när narkotikaproblemet kom i fokus vid den här tiden fick debatten i massmedia på en gång en starkt liberal kantring.

Det nybildade RFHL, som bådade upp folk i statsapparaten, mediavärlden och kändisar fick ödesdigert inflytande och drev igång det makabra försöket med legal förskrivning av narkotika till narkomaner för injektion på egen hand 1965 tills det havererade 1967. Bejerot hade varnat för detta i god tid men fick aldrig något erkännande för detta utan utestängdes från myndigheter och massmedia. Han fortsatte emellertid sin trägna kamp och lät sig aldrig nedslås. Han utvecklade sin stickmärkeeskartläggning vid häktet i Stockholm (tillsammans med sin hustru) och skapade på så vis en världsunik kunskapsbas. Han skrev, debatterade och föreläste och fick vid början av 80-talet uppleva att allt fler lyssnade på honom och till och med acceptera hans synsätt. Så strax före sin bortgång. hösten 1988 fick han uppleva ett genomslag för åtminstone en av sina tankar i restriktiv riktning då riksdagen beslöt att straffbelägga all olovlig konsumtion av narkotika.

Ett för vad jag skulle tro de allra flesta människor ett förnuftigt och självklart beslut. Men det blir utgångspunkten för Edenborgs artikel i Aftonbladet som vill hänföra förbudet mot innehav till att bli den obevisade orsaken till att ”mångdubbelt fler människor med beroendesjukdomar dör här”. Vad han sedan kallar att ”teckna bakgrunden” för Bejerot och narkotikapolitiken blir till en grovt tendentiös redovisning och för Bejerot kränkande historieförfalskning. Han börjar dock med nutiden och statsrådet Hallengren.

Hon sägs ”sakna högre utbildning” och kanske inte ”fattar vetenskapliga termer och metoder”. Hon ”förbjöd forskarna att utreda lagen”. Dvs att återinföra det legala i personligt innehav av narkotika. ”Ett statsråd utan högre utbildning styrde alltså erfarna forskares arbete.” I sanning häpnadsväckande för att komma från LO:s gamla organs kultursida! Per-Albin och Gustav Möller (Hallengrens mest betydande företrädare) hade mig veterligen ingen ”högre” utbildning heller.

Nå. Med Bejerot kan Edenborg tricksa och missförstå än mer obehindrat. Det läggs honom till last att han var ”kommunist” och samarbetade med polisen. Ja, han var konsulterande polisläkare i Stockholm under många år, han var också forskare i socialmedicin och professor på Karolinska Institutet. Medlem i SKP var han från 40-talet fram till 1956 - efter Ungern och partirättegången mot Hans-Göran Franck. Efter det radikal socialdemokrat utan något större erkännande från partieliten. Palmekretsen var alltid noga med att fjärma sig från honom.

Gick i de första Vietnamdemonstrationerna, men avskydde den ultraliberalistiska och popradikala falang som fick stort genomslag i media och kulturliv från mitten av 60-talet. Edenborg ställer Bejerot i motsättning till Magnus Huss som på artonhundratalet myntade begreppet ”alkoholism” och idén om att beroende inte är en moralisk defekt utan en sjukdom. Men vem har sagt att beroende är en moralisk defekt?

Inte Bejerot. Modernisten Bejerot satte staten före människan: först stalinist blev han under 70-talet mer militant. Säger Edenborg. Fråga: mer militant än en ”stalinist”? Vad menar han? Nu börjar Edenborg i slutet på artikeln bli alltmer löslig i sina resonemang. Hovläkaren Huss blir den som genom nykterhetsrörelsen ligger bakom folkhemmet i socialdemokratins gestalt. Men missbruket såg Bejerot enligt Edenborg som en smitta som infekterar andra - till folkhemmets skada. En av hans lösningar var att isolera missbrukare i koncentrationsläger. Inget av detta är korrekt.

Bejerot hade i början av sin karriär som narkotikabekämpare en tanke om att vissa narkomaner, kroniker som kanske inte skulle kunna lägga av, kunde beredas plats på kanske någon trevlig skärgårdsö och där få hålla på under övervakning med sina ovanor. Denna idé övergav han ganska snart som både ”opedagogisk” och opraktisk. Några ord om den förment totalitäre och hjärtlöse Nils Bejerot. Som inte många socialläkare, polisläkare och psykiater kom Bejerot brottslingar, missbrukare och psykiskt sjuka och andra utstötta människor in på livet. Han mötte de utslagna människorna och han såg deras lidande och elände. Han lärde sig förstå dem och var alltid beredd att hjälpa dem. (sagt av f Rikspolischefen Carl Persson vid NB:s död.)

Mot slutet vill Edenborg tala klass: hur covid-19-patienter, en grupp som inbegriper alla samhällsklasser får uppmärksamhet och vård medan de ”beroendesjuka” som ofta kommer från problematiska förhållanden, hamnar i misär, behandlas som kackerlackor, mosas mellan socialtjänsten, psykiatrin, beroendevården, rättsväsendet etc.

”En sjukdom som drabbar alla klasser får politiker att hylla förnuft och vetenskap. Men en vars symptom gör de fascistoida medelklassfamiljerna obekväma, får dem att aktivera statens våldsmonopol, med avhumaniserande kränkningar av folkhemmets inre fiender.”

Här får jag lite svårt att följa honom. Det är mycket ord och ganska pompöst. Var står Edenborg själv i drogfrågan? Efter ett ännu pompösare slutackord:

”Skam åt den som ännu vårdar Nils Bejerots totalitära ideologi. Återuppväck Magnus Huss läkaretos, lindra smärtan och försök bota de sjuka.”

Så kommer kanske i slutmeningen en ledtråd till var den här gossen har sin hemvist:

”Målet måste vara vara ett klasslöst samhälle, inte ett drogfritt.”

Stefan Jönsson

Aftonbladet har vägrat att ta in ett genmäle till Edenborgs artikel som utgör grovt förtal av avliden. red.