Terrorns dubbla ansikte

En bild av Gadhafis residens efter Nato-bombningar.

Att störta Moammar Gadhafi, var det värt några tusen oskyldiga döda? undrar Ulf Bjerén, Karlskrona i den här betraktelsen.

Tio år har gått sedan terrordåden i Norge och Libyen. Mindre än ett och ett halvt dygn efter att Anders Behring Breiviks terrordåd skakat Oslo och Utöya exploderade bomber i centrum av Libyens huvudstad Tripoli. Fällda av norska piloter.
TT meddelade 20 april 2011 att norska stridspiloter i det Natoledda kriget mot Libyen dittills släppt tolv procent av bomberna och bombat mest i förhållande till landets storlek. 14 juli rapporterade Junge Welt att angriparna dödat 1108 civila och skadat 4537.

Libyens statsåklagare sammanfattade i en gärningsbeskrivning mot militäralliansens chef Anders Fogh Rasmussen: ”Krigsförbrytelse. Försök att döda revolutionsledaren Gadaffi. Avsiktlig aggression mot oskyldiga civila. Försök att störta den libyska regeringen och ersätta den med en av väst avhängig regim för att få kontroll över landets rikedomar.”

Att det rörde sig om bombterror bekräftades av Magnus Eriksson på Totalförsvarets forskningsinstitut. Han beskrev i Svenska Dagbladet hur Nato slog mot den civila infrastrukturen för att göra livet outhärdligt för civilbefolkningen och tvinga den att överge sin regering:

”Nu börjar det bli riktigt hett i Tripoli och det ökar de sanitära problemen. Utan el fungerar inte luftkonditioneringen och det kan bli problem med hälsovård och också med mat. Om civilbefolkningen blir desperat kan motståndet mot Gadaffi öka ytterligare.”

Tage Danielsson rimmade i samband med upprördheten efter terrorattentatet mot Västtysklands ambassad i Stockholm 1975: ”Med tanke på all terror som är laglig är avskyns relativitet beklaglig.”

Terror utförd av stater förses ofta med en förklädnad av laglighet. Men det rättsliga underlaget för den stadgevidriga FN-resolutionen om flygförbudszon över Libyen vittrade snabbt bort. Den väststödda så kallade oppositionen hade redan från början uppträtt beväpnad och inga verifierbara fakta kunde styrka påståendet att den libyska regeringen använt flygvapnet mot sin egen befolkning.

Nato beställde likväl krigsförbrytaråtal av Internationella Brottsmålsdomstolen, ICC, en institution som Gadaffi träffande benämnde ”en imperialistisk kängurudomstol” och som inte ska förväxlas med det ansedda FN-organet Internationella domstolen i Haag. ICC-åtalet var ett försök att inför historien skyla övergreppet mot Libyen precis som västmakterna sökt göra beträffande 1990-talets Jugoslavienkrig.

Natos krossande av Libyen fullbordades under öronbedövande tystnad i media och det som kallar sig vänster i de nordiska länderna. För vänstern i Afrika, Asien och Latinamerika stod det klart att angreppet på Libyen var ett imperialistiskt övergrepp. Det stod klart för nästan hela världen med beklagansvärt undantag av några stater i norra Atlantområdet.

Medan opinionen fördömer tempelriddarens dubbelattack i Norge så blundar den ännu inför terrorn mot folken i exempelvis Libyen, Syrien och Jemen.

Än en gång Tage Danielsson: ”Man söver oss med falskt och fagert tal. Avsikten är med denna tankebråte att få den solidariska lojal som undersåten med sin översåte.”

Ulf Bjerén

 

 https://www.sydostran.se/insandare/insandare-terrorns-dubbla-ansikte-1dd1cf0a/