FiB

6 augusti 2021

Bertolt Brecht: Legenden om Horst Wessel


SVT-serien Berlin Babylon innehåller  många referenser till tysk mellankrigshistoria. Det är inte svårt att bakom "Nyssen" ana storföretagsfamiljen Thyssen och bakom Horst Kessler den nazistiska martyren Horst Wessel - besjungen i partisången "Horst Wessel-Lied".


Den här essän av Bertolt Brecht från 1935 - översatt av Lars Bjurman i Ord & Bild nr 1-2 1972  -kastar ljus över fallet Horst Wessel.

Bertolt Brecht

LEGENDEN OM HORST WESSEL

Den 11 april 1935 avrättades i Berlin-Plötzensee kommunisterna
Sally Epstein och Hans Ziegler på grund av
påstådd delaktighet i mordet på Horst Wessel.

På jakt efter en hjälte som kunde fylla kravet att man genast skulle komma att tänka på honom när man tänkte på rörelsen och på rörelsen när man tänkte på honom, har den nationalsocialistiska rörelsen, säkert efter moget övervägande, bestämt sig för en hallick.

Det gick naturligtvis inte så till att man frågade sig: — Var ska vi få tag i en hallick? Frågan man ställde var: — Vem är talför, attraktiv, okunnig och brutal? Och då dök sutenören upp.

Att bäraren av alla dessa användbara egenskaper visade sig vara hallick gjorde honom i själva verket svårare att använda. Sutenörens yrke aktas inte högt. Han är företagaren bland storstädernas allra understa skikt, där människorna nappar åt sig hundarnas köttben, på en marknad där kärleksakter byts mot en varm korv. Han låter människor arbeta för sig som inte kan skaffa sig sitt uppehälle på annat sätt än genom att sälja sig själva, och ur detta arbete pressar han fram profit åt sig själv. Naturligtvis är han heller ingen storföretagare, långtifrån någon Krupp.

Joseph Goebbels kunde alltså inte godta att hans hjälte, eller det som skulle bli hans hjälte, den lerklump i vilken han ville blåsa in sin ande, hade varit sutenör, dvs. själv upptäckt sina naturliga fallenheter — sex-appeal, talförhet, okunnighet och brutalitet — och beslutat sig för att bli hallick. Hela Grosse Frankfurter Strasse visste och kunde tala om för vem som ville höra på att jur. stud. Wessel sammanbodde med Erna Jännicke på Grosse Frankfurter Strasse 18 och vad det kostade hos henne.

Varför hade då Wessel bott på Grosse Frankfurter Strasse? För Joseph Goebbels stod det utan vidare klart att hans hjälte, eller det som skulle bli hans hjälte, inte kunde ha bott där av samma skäl som vilken som helst annan. En Wessel måste ha haft andra bevekelsegrunder, idealistiska, gripande, heroiska. Utan att ha hittat dessa kunde man inte tänka på att skrida till helgonförklaringen.

För framställningen av den unge hjältens slutgiltiga biografi letade Joseph Goebbels efter en fackman och vände sig till en framgångsrik pornograf. Denne expert, en herre vid namn Hans Heinz Ewers, hade bl. a. skrivit en bok i vilken ett lik blev uppgrävt och skändat. Han föreföll eminent ägnad att författa den döde Wessels levnadshistoria. Det fanns inte två människor i Tyskland med en sådan fantasi.

Pornografen och propagandadoktorn, specialisten på att avslöja och specialisten på att beslöja, satte sig tillsammans och blev snabbt eniga om de idealistiska, gripande och heroiska motiv som förmått den unge juris studeranden att slå sig ner hos de prostituerade på Grosse Frankfurter Strasse.

De räknade ut att han hade tagit det billiga rummet i detta illa beryktade område inte därför att det var billigt, utan därför att han ville vara nära folket. Folket bodde där därför att det inte hade råd att flytta till finare våningar, alltså av mycket simpla motiv, och det var också därför området var illa beryktat.

Men nationalsocialisten sökte upp folket, för att skänka åtminstone någon glans åt området, och han åtog sig att bo där, trots att det skulle bli obehagligt. Det var bara kommunisterna som spred ut att han helt enkelt inte hade haft några pengar, för att på det sättet svärta ner hans minne.

Nej, han hade inte varit en av dem, ingen proletär, utan student. Och vem har någonsin hört talas om att studenter bor i billiga rum därför att de liksom proletärerna inte hade råd till bättre? De bor där för att de älskar folket. De vill dela med sig av sitt liv, om också inte av sina pengar — enligt vad hyresvärdinnan säger (Wessel betalade sällan hyran). Den här studenten ville lyfta folket upp till sig, om också inte till bättre bostäder. Kommunisterna påstod för sin del att folket på Grosse Frankfurter Strasse troligen hellre hade velat flytta in till nationalsocialisterna på Hotel Kaiserhof än att se nationalsocialisterna flytta ut till sig.

Tredje Rikets sagoförtäljare berättar emellertid gripande om hur ”studenten” som en annan Trumslagare! gav sig in i fattigkvarteren kring Mulackstrasse. Också de prostituerades Tyskland måste bringas att vakna. Det måste vakna upp ur det famntag mot betalning som det påtvingats. Tredje Rikets stormavdelningar skulle bibringa varje Erna Jännicke nationalsocialismens höga ideal: hederligt arbete (not 2), samhörighet med folket, kamp mot Versailles och så vidare.

Man ser hur Horst Wessel-legenden redan på detta stadium har berikats med ett duktigt stycke propagandaarbete. Och vid det här laget skulle det ha gått ministerns och pornografens yrkesstolthet för när att behöva förbigå vissa av hjältens handlingar med tystnad såsom mindre fördelaktiga. De kände sig starka nog att framställa just dessa handlingar som särskilt heroiska. Detta är en smal sak för konstnären i sitt fack. Hans hjälte har kanske vid något tillfälle stulit ett par silverskedar. I stället för att bevisa att han trots detta var en hjälte säger propagandisten strålande: Det var just därför han var en hjälte. Studenten studerade inte: nej, därför att han hade viktigare saker för sig. Han bodde ihop med en prostituerad: ja, men han gjorde det för Tysklands skull. För Tysklands skull hade han t. o. m. varit I stånd att låta sig underhållas av en prostituerad. Varav följer att om han nu lät sig underhållas, så måste han ha gjort det för Tysklands skull.

Därmed var arbetet dock inte slutfört. Legenden hade ännu inget slut. Det hade gjorts någorlunda oklart varför den unge nationalsocialisten hade framlevt sina dagar på Grosse Frankfurter Strasse. Det återstod att lösa problemet varför han hade dött.

I verkligheten hade han omkommit i tjänsten. Sutenören hade blivit skjuten av en annan sutenör.

En önskvärd läsart av det unga geniets hjältedöd var inte så lätt att fabricera. Det gick inte av sig självt, det krävde flit och noggrannhet. Framför allt måste man bestämma sig beträffande de skyldiga. Sutenören som avlossat skottet kom naturligtvis inte ifråga. Sutenörer emellan förekommer ju alltid de skummaste konflikter. Vad situationen krävde var kommunister. Men på den punkten uppstod ett hinder. När början av legenden redan var tillverkad — det var nämligen en följetong — frikände domstolen kommunisterna som ställts inför rätta. General Göring hade ännu inte mockat igen det preussiska Augiasstallet, och polisen — till vilken man lugnt kunde hänföra rättsväsendet — bevisade dagligen sin svaghet. Först när denna svaghet hade undanröjts med hjälp av generalens tändande argument (not 3) kunde propagandaministern klistra på sig ett lösskägg, axla en äkta domarkåpa och som den nya rättens ordförande döma två kommunister till döden för mordet på jur.stud. Wessel.

Först nu hade man hela legenden under tak. Man hade början, och man hade slutet. Horst Wessel, hans liv (idealistiskt, gripande, heroiskt) och hans död (idealistisk, gripande, heroisk). Det var extra prima propaganda.! (not 4)

Av en rad dunkla punkter hade blivit en rad av lika många ljusa. Så verkar äkta propaganda.

Denna kan inte förväxlas med kommunistisk propaganda, den har ingenting att göra med denna jordbundna materialistiska propaganda om kommunen, som hellre kräver smör åt folket än kanoner på fastande mage och alltså överhuvud taget inte skulle kunna förstå ett så osjälviskt beteende som Horst Wessels.

Men det var också just dessa kommunister som hade mördat den unge hjälten. Det gjorde de därför att de var rädda för honom. Hyresvärdinnan hade också varit rädd för honom, därför att han alltid viftade med revolvern när hon kom för att Å kräva in hyran. Men kommunisterna fruktade honom vida mer, och det gjorde de därför att han öppnade ögonen på folket kring Grosse Frankfurter Strasse. Allt fler prostituerade hade kommit till insikt om att även för dem kanoner var viktigare än smör, och t. o. m. riktiga arbetare insåg att det var bättre att slåss mot fransmännen än, som de tidigare trott, mot fabrikörerna.

Kommunisterna förnekade visserligen att han hade mördats av politiska motiv: de påstod att han hade mördats av en annan hallick därför att han tagit Erna Jännicke ifrån den andre. Men kommunisterna förnekar ju allt, de tror inte ens på att Führern varken har pengar eller villa. Kommunisterna är människor som över

huvud taget inte har någon tro, utan alltid kräver bevis. Hederligt folk däremot, anständiga människor, behöver inte jämt och ständigt bevisa för varandra att de är hederliga och anständiga: de litar helt enkelt på varandra.

Eftersom kommunisterna alltså är lågsinta och trolösa människor, i grund och botten förbrytare — vilket ju också framgår av att landets högsta domare dömer dem till döden eller långa fängelsestraff — är det bäst att inte lyssna på dem utan helt enkelt lita på att Wessel inte var sutenör.


Men vad var han då? Vad var han, om han verkligen flyttade till Grosse Frankfurter Strasse bara för att vinna folket för nationalsocialismen? Om han inte kom dit som medellös student, utan som nationalsocialist?

Då var han verkligen en hallick.

Det finns nämligen hallickar av olika slag. Det finns den vanlige hallicken, som

låter prostituerade tjäna pengar åt sig, och det finns den politiske hallicken. På samma sätt som den vanlige hallicken sticker sig emellan den prostituerade och hennes kunder, övervakar transaktionen och bringar ordning i affärerna, så nästlar den politiske hallicken in sig mellan arbetarna och köparna av deras vara, övervakar försäljningen av varan arbetskraft och bringar ordning i affärerna.

I själva verket finns det ingen bättre skola för nationalsocialismen än sutenörfacket. Nationalsocialismen är koppleriet i politiken. Den livnär sig på att föra den klass som skall utsugas i armarna på den utsugande. Den legaliserar den fruktansvärda våldtäkt som föreningen mellan kapital och arbete innebär, och den ombesörjer med sin totala stat att legaliteten inte innefattar något som inte tjänar denna våldtäkt. Under utnyttjande av den egendomslösa klassens nöd och den besittande klassens vinstbegär ställer sig den stora parasiten till synes över båda klasserna, samtidigt som den helt och hållet tjänar den besittande klassens intressen.

Liksom den vanlige hallicken ”beskyddar” den prostituerade, så ”beskyddar” också den politiske hallicken proletariatet. Men liksom den förre inte skyddar den prostituerade mot själva prostitutionen, utan bara mot avsteg från spelreglerna, mot övergrepp i förhållande till de tillåtna greppen, så skyddar den senare inte proletariatet mot utsugningen som sådan, utan bara mot direkta övergrepp. Den vanlige hallicken avböjer oftast, om han är inom räckhåll, sådana önskemål från kundens sida som går utöver det vanliga, Gudi behagliga könsumgänget. Han kräver normala könsakter. Även prostituerade skall behandlas som människor. De har rätt att kräva att deras ära — för en sådan har även de — inte träds för när. Nationalsocialismen är för sin del skarp motståndare till särskilda uppgångar för tjänstefolk. Tjänstefolket skall ha rätt att släpa upp torgkassarna genom herrskapsuppgången.

Den vanlige hallicken kräver av kunden vad som rimligen kan krävas, t. ex. en viss renlighet, som ju också kan påvisas ligga i dennes eget intresse. I gengäld garanterar han själv kunden en viss hygien hos den prostituerade. Ibland uppträder han t. o. m. mycket strängt mot kunden och imponerar därmed starkt på sin skyddsling. Vid sådana tillfällen döljer han inte för kunden att han själv betraktar intimt umgänge mot betalning som något mycket betänkligt. För att sätta skräck i kunden iscensätter han rentav ytterst obehagliga uppträden på hotellrum, där han plötsligt uppenbarar sig som den prostituerades äkta man och hans indignation över äktenskapsbrottet antar sådana former att den bara låter sig stillas av en rätt stor summa pengar.

Under alla omständigheter står han orubbligt fast vid full betalning av det för akten överenskomna priset, låt vara att han sedan själv försäkrar sig om en hygglig andel av sin skyddslings inkomster, ofta i form av frivilliga gåvor. Han låter förstå att han tar emot även de obetydligaste gåvor bara de ges med glatt hjärta, och om inte tar han emot dem ändå. Han undertrycker brutalt varje ansats till upproriskhet, men han är också beredd att inleda ett kärleksförhållande med sin skyddsling och därmed förläna henne Kraft durch Freude, dvs. kraft att fortsätta med den övriga kärleksverksamheten. Har den prostituerade fått en ny klänning måste hon överallt tala om att hon har fått den av sin beskyddare, fast den naturligtvis är köpt för hennes pengar.

Han uppfostrar henne till den strängaste sparsamhet och uppträder själv inför henne som den sparsamme och ordentlige husfadern, som dag och natt sörjer för hennes bästa. Ofta talar hon om den sparbanksbok han lagt upp för hennes räkning, och liven om han aldrig nämner några siffror (minsta tecken till misstro gör honom upprörd och leder till handgriplig upptuktelse), så skall hon dock veta att där finns en trygghet mot sämre tider. Muckar hon, börjar han tala om yngre kvinnor. Han talar överhuvud taget ofta och varmt om ungdomen, som är så mycket lättare att sumarbeta med. I utbyte mot den trygghet han skänker henne kräver han naturligtvis också vissa uppoffringar av henne. Han lär henne att ringakta det timliga. Vad betyder smör på brödet mot en blick från honom? Att han bryr sig om henne märker hon på att han slår henne. Mena han överöser henne inte bara med hugg och slag, utan också med smicker. Hon är den bästa av alla prostituerade, ingen går upp mot henne. Och det är han som skall göra henne rik. För övrigt är han själv oegennyttan personifierad, han försäkrar henne ständigt att han varken har gods eller bankkonto,

En sak är han dock intresserad av, nämligen kläder. Han väljer sina skor och slipsar med den största omsorg och ett skarpt öga för detaljer, Han är på det hela taget en konstnärsnatur. Han talar timmar i sträck om det lilla hus han skall bygga åt henne när bara tiderna blir bättre. Sin största lust finner han just i att tala. När den prostituerade utmattad av nattens arbete kämpar med sömnen breder han utan att förtröttas ut sig om hennes fel och brister och om det myckna han har gjort för henne.

Välgärningen framför andra är att han skaffar henne arbete. Utan honom skulle hon ligga ensam i sin säng.

 

Det är med detta argument han har lärt henne att undertrycka en viss hätskhet gentemot kunderna, ett agg som annars lätt inställer sig på grund av den dåliga betalningen och de motbjudande omfamningarna. Han tröttnar aldrig på att bevisa för henne att ett dåligt förhållande mellan prostituerad och kund är till störst skada för den förstnämnda. Under föreningen — eller som han ofta cyniskt uttrycker det: under arbetet — måste hon förtroendefullt underordna sig kunden Hon måste visa glad underkastelse.

För vad skulle hon ta sig till om kunderna till slut skulle betacka sig för hennes tjänster? Då skulle det helt enkelt vara slut med prostitutionen! Det har hon förstås inte tänkt på! Hon om någon borde vara medveten om privatinitiativets betydelse!

Antingen hon är mottaglig för sådana argument celler inte håller han henne med järnhand kvar vid hennes värv. Varje försök från hennes sida att lösgöra sig ur prostitutionen, att ta sig ur en belägenhet som tvingar henne att sälja sin kärlek, omintetgör han skoningslöst. För vad skulle det då bli av honom?

Sådana är hallicken, och var och en känner med lätthet igen alla dessa drag hos nationalsocialismen, den politiska hallicken, som behandlar proletariatet som kapitalets hora.

Och var och en bör vid det här laget också inse att det är om inte alldeles meningslöst, så dock förhållandevis oviktigt, att undersöka huruvida Wessel var en vanlig sutenör eller inte. En politisk hallick var han utan minsta tvivel, och det är betydligt värre.

”Räddade” han Erna Jännicke eller ' ”räddade” han Tyskland? Levde han på Erna Jännickes bekostnad eller på Tysklands? Vilken av dem var det han störtade i fördärvet?

Med Horst Wessel har nationalsocialisterna gjort ett snilledrag, I honom har det härskande triumviratet — en gammal överliggare, en avdankad officer och en Reichswehr-agent (not 5) — hittat den oöverträffade symbolen för sin rörelse, den unge hjälten om vilken man med rätta kan säga att när man tänker på honom, tänker man på rörelsen, och när man tänker på rörelsen, då tänker man genast på honom

Bertolt Brecht 1935

Övers. Lars Bjurman


Noter

(1) Der Trommler, Trumslagaren, var det vanliga namnet på Hitler i Weimarrepublikens Tyskland. (Övers. anm.)

(2) Kvinnan Jännickes arbete var inte hederligt. Det var inte de som hade ett stycke bröd och erbjöd henne det mot ett samlag som var ohederliga, utan hon, som inte hade något bröd och därför tog emot det. Det var inte de som köpte och upplevde njutning som begick otukt, utan hon, som sålde njutning utan att själv uppleva någon. Rörde det sig inte om lätta flickor? Deras lättsinne bestod i att de inte, som andra flickor av deras klass, ville dö av tuberkulos i sina källare — utan hellre dog av syfilis på Charitésjukhuset. De ville inte sälla sig till kön | | framför fabriksportarna, där så många redan stod, utan fann det angenämare att lägga upp sig för kärleksköparna, som det för övrigt också rådde brist på. (Not av Brecht).

(3) Formuleringen om Augiasstallet anspelar på en dagboksanteckning av Goebbels om Görings debut som preussisk inrikesminister 1932: "Göring rensar upp i Augiasstallet”, som Brecht kan ha läst i Goebbels just utgivna bok Vom Kaiserhof zur Reichskanzlei (Kaiserhof var namnet på en ölstuga i München). Samma år, 1934, berättade Göring själv om sina initiativ i boken Aufbau einer Nation:

"Till att börja med tycktes det mig vara av avgörande betydelse att jag fick det vapen som polisen utgjorde fast i min hand. Det var här som jag genomförde de första stora förändringarna. Av 32 polischefer avskedade jag 22. Hundratals kommissarier och tusentals överkonstaplar följde under den nästföljande månaden. Nya män anställdes, och dessa kom alla från de betydande reserver som vi hade i stormavdelningarna och SS.”

Med ”tändande argument” avses förstås riksdagshusbranden 1933. Riksdagshuset var genom en underjordisk gång förenat med inrikesministerns palats. (Ö. a.)

(4) Ultra posse nemo tenetur. Naturligtvis uppvisar legenden som helhet, jämförd med andra legender, tidens skrämmande stigma.

De båda största nationella resningarna i Tysklands nyare historia, 1813 resp. 1933, frambringade två unga hjältar som i mycket liknade varandra. Theodor Körner och Horst Wessel var båda studenter, båda hade borgerlig bakgrund, båda var idealbilder av manlig skönhet; de diktade båda politiska sånger, som var litterärt svaga men politiskt verkningsfulla; båda kämpade och dog i kampen. Skillnaden mellan dem bestod i att den förre kämpade mot fransmän, den senare mot sina landsmän. Å andra sidan liknade de varandra återigen i det att Körner kämpade för en efterbliven nation mot en progressiv och Wessel för en reaktionär klass mot en revolutionär.

Mellan de båda hjälteynglingarnas framträdanden ligger en tidrymd av 120 år, och bland dem som fått det besvärligare under tiden befinner sig de borgerliga propagandisterna. Man kan knappt föreställa sig hur mycket svårare det är att idag ställa en någorlunda godtagbar hjältetyp på benen, jämfört med vad det var 1813. Inte så att anspråken skulle ha stegrats hos den småborgerliga publik som propagandan siktar in sig på; denna publik utmärker sig alltjämt genom sin anspråkslöshet. Däremot har den vara som skall prisas sjunkit rätt betänkligt i kvalitet. | q

Den unge mannens död beredde legendmakarna särskilt stora svårigheter. Allt hade blivit betydligt svårare än för 120 år sen. Körner hade stupat på slagfältet, det var enkelt och användbart, Wessel däremot i en privat affär. Körners död hade också blivit en hård nöt för den tidens legendmakare om han t. ex. hade stupat i en duell med en annan officer, orsakad av att han tagit en kvinna från den andre. Då hade det blivit nödvändigt att särskilt för ändamålet skaka fram ett helt slag mellan tyskar och fransmän. (Not av Brecht).

(5) Dvs. i nu nämnd ordning Goebbels, Göring och Hitler, (Ö. a.)

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.