Rysslands storlek skiftar

Det talas och skrivs i parti och minut om "hotet från Ryssland". Det är inte Nato som är expansivt utan det är Ryssland, menar man.

Begrunda staplarna ovan som anger hur stort Ryssland varit och är i sina olika uppenbarelseformer de se senaste femhundra åren.

En sak är slående och det är att förlusten av 14 av 15 sovjetrepubliker vid Sovjetunionens upplösning 1991 krympte territoriet med en fjärdedel. De tillskott som Ryssland fått sedan dess - 52 000 kvkm i Ochotska sjön som tilldömt av FN och 26 081 kvkm på Krim - märks knappt.

I samband med det pågående Peter den store-jubiléet har president Putin sagt att han precis som tsar Peter "återtagit" vissa områden. Han syftar då på östra Ukraina där de ryskkontrollerade områdena börjar likna 1700-talets "Novorossija".

Är det en början till ett återupprättande av det ryska kejsarrikets eller Sovjetunionens utsträckning? Framtiden för utvisa. 

Men det som hänt är knappast grund för att utmåla Ryssland som expansionistiskt i största allmänhet. Det handlar om att läka de öppna sår som Sovjets plötsliga upplösning lämna efter sig då 25 miljoner människor hamnade utanför hemlandets gränser.

En del s.k. marxister har lätt att stämpla Ryssland som imperialistiskt och därmed tror de sig ha sagt något väsentligt.

Varken Ryssland eller Kina uppfyller helt kraven som Lenin ställer i sin analys av imperialistiska länder. Även om de skulle kunna klassas som kapitalistiska (mer tveksamt i Kinas fall) så är de kapitalimportörer, inte exportörer. Och de är i viktiga avseenden förtryckta nationer, förtryckta av världens ledande imperialistcentra, USA och EU.

Lenin underströk imperialismens olikmässiga utveckling. Länder som formellt kvalificerar som imperialistiska halkar efter och blir själva byte åt hajarna.

Dessutom finns det viktiga skillnader mellan de olika imperialismerna. Den ryska imperialismen i Centralasien på 1800-talet är mycket omdiskuterad. Under  Stalin skrev man om historien för att betona de progressiva inslagen.

Olikmässigheten innebär också att de progressiva krafterna, fredskrafterna i världen i vissa lägen kan hamna på samma sida om historien som formellt kapitalistiska (och imperialistiska, men förtryckta) länder. Det var det den antifascistiska alliansen under andra världskriget handlade om.

Alltsammans kräver konkret analys av konkreta förhållanden. Endast trotskister och slöfockar nöjer sig med instant coffee-analysen att Ryssland är imperialistiskt och därför a priori en ond kraft.

I kampen mot USA:s världsherravälde spelar Kina och Ryssland framträdande roller och bakom dem en bred framväxande front av världens majoritet.

Stefan Lindgren