Världen går under under någonstans hela tiden

Det ansedda brittiska Bookerpriset vanns i år av den irländske författaren Paul Lynch för boken Prophet Song. Den är ännu inte översatt till svenska, men den berörde mig så starkt att jag ändå vill skriva några rader om den, skriver Gunnel Engström.

Boken är en lång resa in i mardrömmen och blir alltmer klaustrofobisk ju längre man läser.

Den börjar ganska stillsamt med att två artiga män ringer på hemma hos familjen Stack i Dublin och frågar efter mannen, Larry. 

Han är ordförande i lärarnas fackförening, och redan här anar man att det kommer att vålla honom bekymmer. Efter en kort tid försvinner Larry spårlöst och hans fru Eilish försöker förgäves få veta vad som hänt. 

Läsaren inser att Irland numera styrs av en högernationell grupp som tagit över makten med hänvisning till en ”Emergency Powers Act”, men man får aldrig veta vad nödläget består i. 

Irland förändras gradvis från en demokrati till en totalitär stat. Läget förvärras alltmer: fackföreningar förbjuds, människor blir uppsagda av politiska skäl, demonstrationer upplöses med våld, säkerhetstjänsten förföljer demokratiska krafter, många invånare flyr och andra bara försvinner, butiker stängs och hus lämnas övergivna. 

Så småningom utbryter ett regelrätt inbördeskrig, men vilka ”rebellerna” är och vad de vill åstadkomma framgår aldrig.

Den känslomässiga styrkan i boken skapas av närheten till huvudpersonen, Eilish. Hon är ensam med sina fyra barn, hon har hela ansvaret för en dement far och hon har dessutom tvingats bort från sitt arbete som forskare. 

Även som läsare känner man stigande panik över hennes tillvaro som blir alltmer ohanterlig: vägspärrar och beväpnade soldater på gatorna, brist på mat, el och vatten, återkommande flyganfall och raserade hus - och inte minst barnen som håller på att förlora fotfästet. Ett avsnitt som biter sig fast skildrar hur Eilish förtvivlat söker efter sin skadade trettonåring och av känslolösa byråkrater skickas från det ena sjukhuset till det andra utan att få veta var han finns.

Att boken utspelas i Dublin med namngivna och välkända platser gör att allt kommer så nära. Ändå vet vi ju att det som händer Eilish och hennes familj (liksom hur det hela så småningom slutar) utspelas varje dag någonstans i världen. Boktiteln utvecklar den tanken. Profeter förutspår jordens undergång som en spektakulär engångsföreteelse, men i själva verket går världen under någonstans hela tiden – för en del men inte för andra. En del människor förlorar allt, medan katastrofen för andra bara blir en kort notis på nyheterna och snart glöms bort.

Prophet song fångar det jag idag uppfattar som tidsandan och lämnar mig därför tårögd och med en klump i halsen.

Gunnel Engström