Fel tänkt om bostadssegregation

Svenska dagbladet hade idag tisdag ett stort uppslaget material om

gentrifiering och bostadssegregation i Stockholm.

Det redovisades statistik som tycktes visa att de rika männiksorna

alltmera klumpar ihop sig i områden som Ålsten och Södra Hammarbyhamnen

och tränger ut de fattiga till Kista, Vårberg och Sätra.

Man ser framför sig hur flyttlassen går.

Men bilden är troligen helt fel.

I själva verket säger statistiken ingenting av det slaget. Den säger

bara att inkomstklyftorna ökat, vilket vi vet är ett resultat av 1. den

förda skattepolitiken 2. "smittan" från näringslivet, där

ökade inkomstklyftor odlas som något fint och värdefullt i sig.

Enligt OECD har den rikaste tiondelen av det svenska folket fått

inkomstökningar på 2,4 procent de senaste 30 åren medan den fattigaste

tiondelen i genomsnitt bara  fått inkomstökningar på 0,4 procent om

året.

På 20 år innebär det inkomstklyftan mellan grupperna (mätt som den

rikatste tiondelens inkomster dividerat med den fattigastes) har ökat

med 48 procent, på 30 år har klyftan ökat 81 procent.

Det ligger inte så långt från SvD:s redovisade statistik, där de rikaste områdena
blivit c:a 20 procent rikare än genomsnittet och de fattigare c:a 20 procent
fattigare än genomsnittet.

De ökade klassklyftorna beror alltså inte främst - och kanske inte alls - på att

fattiga flyttar ut och rika in.

Sannolikt släpar bostadssektorn fortfarande till stor del efter och

återspeglar tidigare epokers sociala tänkande. Den är ännu mycket mer

jämlik än samhället i övrigt.

Samhällskritik är bra, men den måste adresseras rätt.

Stefan Lindgren