Maos lilla röda 50 år

Det är i år femtio år sedan Maos lilla röda gjorde sitt segertåg över
världen.

Jag har fortfarande ett exemplar kvar, väl använt, med understrykningar
och kommentarer.


Men mycket snart började jag, som då knappt fyllt moped att leta mig
fram till de hela texterna: Maos stora röda och hans Valda verk 1-4 (ett
femte band utgavs 1981 och idag har Maoanhängare utanför Kina
sammanställt hela nio band av Maos verk.)

I den fina världen betraktas Maos verk med förakt, helt enkelt för att
han var en kommunist som ledde en bonderevolution som mer än något annat
förändrat världen.

Men även många vänsterintellektuella hade svårt att ta till sig Mao.
Jag diskuterade detta mycket med Gunnar Gunnarsson, en av vårt lands mer
betydande marxister, som dock aldrig erkände värdet av Mao Zedong som
filosof och politisk tänkare.

Jag tror att det var en återspegling av den förklenande inställning som
rådde i Moskva mot Mao Zedongs verk. Eftersom Kinas revolution var en
"bonderevolution" ansåg man att Maos verk hörde hemma på en lägre nivå
än Stalins verk.

Hur ska man då se på den maoistiska rörelsen i Sverige? Det har skrivits
böcker om detta, de flesta dock snedvridna av författarnas ambitioner
att svärta ned föremålet för sina studier, eller för att demonstrera för
den fina världen hur duktigt man frigjort sig från maoismens
villfarelser.

Jag läser i Neues Deutschland 21 november en artikel av en f d maoist,
som upprör sig över att många ledande politiker och intellektuella i
Tyskland idag inte vill erkänna sitt maoistiska förflutna.

Till suddarna hör Ulla Schmidt, Tysklands hälsovårdsminister 2001-2009;
Ralf Fücks, styrelseledamot i Heinrich Böll-stiftelsen; Antje Vollmers,
vice talman i den tyska förbundsdagen; Winfried Kretschmann, den första
ex-maoistiska ministerpresidenten på planeten osv.

Även historikern Karl Schlögel, som skrivit ett mastodontarbete om
terrorn under Sovjetåret 1937, var en gång med i de omutbaras skara.

Hur är det i Sverige? Jovisst finns det enskilda personer som en gång
varit med eller "sympatiserat" med den maoistiska rörelsen och som tagit
sig upp till betydande positioner.

Men de är rätt få. Ännu färre är de rena avfällingarna, som försökt göra
karriär på att spotta sitt eget 16-årsjag i ansiktet.

De flesta har naturligtvis utvecklat sina politiska synsätt och väldigt
många skulle jag vilja säga - troligen majoriteten - har fortsatt att
vara verksamma på något sätt för det som de väcktes för i ungdomen.

Mao Tsetung-tänkandet är ju - trots allt som sagts om det - inte en
fanatisk lära, utan tvärtom är två av dess grundtankar sådana att de
rustade oss ungdomar för livslång verksamhet.

Läran om motsättningarna, att ett delar sig i två etc. är central, och
skyddar där den tillämpas mot både fanatism och en sorts förstelning som
innebär att den kommunistiska rörelsen reduceras till nostalgisk heraldik
och fraser.

Den andra viktiga accenten hos Mao är enhetsfronten, att i varje givet
läge söka enhet med största möjliga antal människor i det som är
huvudmotsättningen. Ett bra motgift mot sekterism.

Maotänkandet gör det möjligt att verka även utan parti och i mörkaste
reaktion.

Stefan Lindgren