Gotlandsstyrka tom symbolpolitik

Det är naturligtvis alldeles utmärkt att överbefälhavaren Micael
Bydén har beslutat att tidigarelägga placering av ett förband på Gotland.

Men ett eller ett par hundra militärer på Gotland är tom
symbolpolitik när merparten av Sverige saknar
territorialförsvar.


Armén bestod i mitten av 1990-talet av 6 fördelningsstaber med
stabs- och sambandsförband, ca 100 infanteri-, jägar-, pansar-,
artilleri- och luftvärns (robot) bataljoner. 11 infanteri- och
norrlandsbrigader, samt 2 pansar- och 3 mekaniserad brigader.
Till detta kan läggas 7 artilleriregementen fördelade över riket.
Totalt 450 000 soldater fanns till förfogande, varav ca 100 000
bestod av hemvärnets personal.

Idag talar man om att hela insatsorganisationen om cirka 50 000
personer ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd
beredskap (2009 års försvarsbeslut).

Sveriges försvar idag består av 14 200 heltidsanställda - officerare, befäl,
soldater. Tillkommer 800 deltidare.

Under den period som försvaret praktiskt taget har lagts ned har
försvarskostnaderna legat fast, möjligen har inflationen urholkat
försvarsanslagen med 10 % räknade Leif Pagrotsky fram för några
år sedan.

Många undrar förstås vart miljarderna har rullat...

Det faktum att viktiga delar av Sverige praktiken är helt öppna
för en hypotetisk inkräktare har naturligtvis varit ett
trumfkort för Nato-anhängarna.

Det var ju ÖB Sverker Göranssons utspel 2013 att Sverige bara kan
försvara sig en vecka som utlöste den första strömkantringen i
den svenska partipolitiken till förmån för Nato-inträde.Senare har
Göransson också kommit ut som öppen Nato-förespråkare.

Men det är också typiskt att när Bydén gör den lilla Gotlandskorrigeringen
så sker det med det falska argumentet att det skulle finnas ett
specifikt ryskt hot mot Gotland.

Nato:s rustningskostnader är 13 gånger större än Ryssland och Östersjön
- så när som på Finland, Sverige och Kalingrad - har blivit ett innanhav
för Nato, en helt USA-styrd och till största delen USA-finansierad
dinosaur från det kalla kriget.

När Nato tidigare i år körde upp med sina Abramsstridsvagnar 50
meter från den ryska gränsen i Narva och när de gång på gång
bedriver landsättningsövningar ooch aggressiva manövrar vid
Ryssland gräns ger det mig kalla kårar.

Det är ju alldeles uppenbart Nato:s herravälde i Östersjön som ökat
otryggheten. Att Ryssland vidtar svarsåtgärder är ofrånkomligt, vilket
naturligtvis används - och överanvänds - som argument för Nato att
trappa upp ytterligare.

Att Joe Biden vid sitt Sverigebesök försökte - och tydligen
lyckats - få våra politiker att betrakta NordStream 2 som ett
objekt av militärstratgeisk betydelse visar vilka tomtar och
troll som befolkar den svenska militära världsbilden,.

USA:s intresse är självfallet att sälja amerikansk LNG-gas och
Joe Bidens son är en viktig aktör inom Ukrainas gasindustri - men
varför Sverige ska falla i farstun för USA:s kommersiella
intressen är svårt att se.

Den svenska försvarsledningen och Säpo har ända sedan 2013, men i
synnerhet efter Krims återförening med Ryssland, på ett mycket
grovt sätt manipulerat den svenska opinionen med ensidig och falsk
information.

* Det har gället en "rysk ubåt" som visade sig vara en "teknisk
båt" och en annan som visade sig vara en "vänskaplig" Nato-ubåt.

* Det har gällt mer eller mindre fejkade larm om att svenska
myndigheter utsatts för ryska IT-attacker. "Falska" brev som ligger på
svenska servrar har utan bevis kopplats till Ryssland.

* SÄPO har gått ut med anklagelser om att svensk fredsrörelse
infiltyrerats av ryska agenter, uppgifter som senare inte kunnat
styrkas.

* I den svenska officerskårens hägn verkar SNB med uppenbart
falska påståenden om rysk uppladdning vid finska gränsen, när
sanningen är att Ryssland dragit bort sina trupper på stort avstånd
från finska gränsen.


* Ryssland kritiseras för flygningar utan påslagna transpondrar,
men när Ryssland och Finland föreslår en lösning säger Sveriges
utrikesminister - som den första i historien - att hon inte vill
tala med Rysslands president och Sverige avböjer samtal om
transpondrarna och andra säkerhetsproblem.

Det är hög tid att sätta oberoende granskare på att syna hela
den här härvan. Hur det kommit sig att svensk försvar lagts ned utan
att det mer än marginellt kommit skattebetalarna till godo och
hur myglande militärer och politiker lyckats skadskjuta den svenska
neutralitetspolitiken och Sveriges internationella anseende som
fredsmakt.

Bydén bör inte missa nästa tillfälle att avstå från flummiga
omvärldsanalyser.

Stefan Lindgren