Niklas Ekdals självmordsförsök

Niklas Ekdal verkar ha skrivit en intressant bok om hur han

nästan dog efter att i en serie händelser - bl.a. en

hjärnskakning - ha tappat fotfästet i livet.

Jag törs inte ha någon uppfattning i det enskilda fallet. Men jag

har en viss uppfattning om Ekdal som han var före olyckan.

Han bjöd in mig att delta i ett Afghanistansamtal på Axess TV.

Alla deltagare i en panel skulle få tre eller fem minuter att

förklara sin ståndpunkt och sedan skulle det samtalas.

Deltagare var bl.a. Anders Lindström, då generallöjtnant och

senare chef för Afghanistanstyrkan. Han anlände iförd "war

fatigues" , fältuniform, och medförde ett par adjutanter.

När inspelningen skulle börja visade det sig att alla skulle

få hålla sina inledningsanföranden - utom jag, som hade fel åsikter!

Niklas Ekdal uppträdde skurkaktigt och det talade jag om för

honom också. Som reservofficer och f d Försvarsstabsanställd
valde han att hålla Lindström om

ryggen, trots att denne inte hade något att säga.

Men framför allt: Ekdal ljög. Han hade lurat dit mig under falska

förespeglingar. Jag förstod att detta var en person med en

personlighetsstörning.

Det skulle ju för övrigt visa sig att även Anders Lindström hade

någon form av störning när han greps på flygplatsen in Hongkong

för att ha stulit bl.a. ett kontokortsfodral för några tusen

kronor. Hans fall blev lika vådligt som Ekdals.

Frågan som jag tycker man ska ställa är om inte personer i

militär tjänst, i synnerhet sådana som deltagit i krig utomlands,

är särskilt utsatta för störningar. Ena stunden har de total

makt över andra människors liv och andra stunden är de vanliga

medborgare. Lindström klarade inte övergången till civil tillvaro.

Ekdal klarade inte övergången från att dels ha varit militär och

FN-soldat och dels uppburen journalist på DN till

frilanstillvaron där "marknaden" slår hårt mot den som inte har

något speciellt att säga. Vad hjälper det då om du som Niklas

Ekdal är korad till "Sveriges sexigaste man"?

Att stiga ner till en mer obemärkt, enklare och kanske gråare

vardag kan bli ett trauma.

I denna vardag finns det allt färre räddningsbojar och livlinor.

Själv är bäste dräng. Individualismen hyllas på alla områden.

Partier, folkrörelser och föreningar är på utdöende. Nyliberalismen
lägger sin kalla hand över allt som är gemensamt.

"När man inte kan översätta privata problem i större offentliga

frågor har man inget sätt att förstå de förtryckande krafter som

påverkar en.  En av nyliberalismens stora framgångar har varit

att eliminera alla frågor om struktur, om samhälle - och hur de

fungerar mot människor på ett sätt som avhåller dem från att

delta i kollektiv handling. Det utgör en form av organiserad

maktlöshet i hjärtat av nyliberalism", skriver kulturkritikern

Henry Giroux i boken "America at war with itself".

Borde vi inte i offentligheten fokusera mindre de enskilda fallen, och mera på de saker i vår samtid som föder mental ohälsa: depressioner i olika sociala reservat, som uppstått till följd av ökade klassklyftor och minskad mobilitet;  det ständiga odlandet av individuella framgångsmyter (OS och Nobelmiddagen som enda gemensamma "andliga" kost) och föraktet för det enkla arbetet; och inte minst den mentala likriktning där bördan av tvivel blir som en tickande bomb.

Stefan Lindgren