Bringéus tyckande ingen utredning

Krister Bringéus (t h) senaste uppdrag var att leda Nato:s s k
PRT-insats i Mazar i Afghanistan.

Ambassadör Krister Bringéus s k utredning kan inte betraktas som
något annat än personligt tyckande. För att något ska kallas
utredning ska det enligt Svensk ordbok var en "grundlig,
klarläggande undersökning".



Bringéus har inte genomfört några expertintervjuer. Han uttalar
sig om ryska förhållanden och rysk utrikes- och försvarspolitik
utan att ha några specialkunskaper om detta eller ens tala
språket.

2010-2015 var han Sveriges högste ansvarige för den misslyckade
svenska Nato-ledda insatsen i Mazar-e Sharif i Afghanistan,
därefter Sveriges ambassadör för Arktis.

Texten är full av sakfel och slappt tyckande. För att här
begränsa mig till kapitel 15 om Sveriges "partnersamarbete" med
Nato:

1. Bringéus kallar den svenska Bosnieninsatsen under Nato:s
ledning för en "banbrytande händelse" (Ordboken ger exemplet
"Darwins banbrytande arbete..."). Redan här bekänner han färg.

Han talar om Nato:s "fredsfrämjande" insatser på Balkan. Han
borde veta skillnaden mellan "fredsfrämjande"
och "fredsframtvingande" (kap VII i FN-stadgan).

 Endast i en fotnot (s 130)talar han om att det handlade om
kap VII-uppdrag och i vissa fall - bombningarna av Jugoslavien -
om en operation helt utan FN-mandat, vad vi på vanlig svenska
brukar kalla folkrättsbrott.

Frågetecknen kring Natos existensberättigande "rätades ut"
i "utförandet vav de fredsfrämjande insatserna" på Balkan,
skriver Bringéus.

Verkligen?

Är det inte tvärtom så att Nato:s alla krig efter Warszawapaktens
upplösning har lett till att paktens existensberättigande kommit
att framstå som alltmer tvivelaktigt.

Inte minst har George Kennan, en av den amerikanska
utrikespolitikens portalfigurer, förordat en upplösning av Nato.

Detta tycks ju också vara inriktningen för åtminstone en av
presidentkandidaterna i USA i höstens val. (Trump har öppet
ifrågasatt artikel 5 i Nato-stadgan.)

Sanningen är ju att ingen amerikansk president hittills och
tydligen inte heller i framtiden skulle riskera storkrig med
Ryssland för en baltisk stat.

Bringéus borde också ha tagit upp de allt större sprickorna
i Nato, exempelvis mellan USA och Turkiet.

Synar man USA:s agerande, exempelvis det nyligen ingångna
femåriga försvarsavtalet med Ukraina, är tendensen att Nato
marginaliseras av USA självt något som också borde
med i bedömningen.

Men för Bringéus är Nato:s självbild hela tiden utgångspunkten,
inte verkligheten.

2. Bringéus beskriver det som ett rent svenskt intresse att delta
i krigen i Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Libyen.
Finland och Sverige beskrivs som "pådrivande" (s 119) för att få
delta i Nato-krigen.

Sanningen är väl att dessa operationer splittrade opinionen och
att inte en enda av dessa krigsinsatser ledde till ett positivt
resultat. Bosnien är fortfarande inte en suverän stat. Kosovo
existerar endast som dekoration på USA:s största utländska
militärbas, Camp Bondsteel. Libyen ligger i ruiner och
inbördeskrig rasar. I Afghanistan är talibanerna på väg tillbaka
till makten (en provinshuvudstad intogs i veckan).

Dessa krig var primärt ett USA-intresse (om ens det). Att vissa
kretsar i Skandinavien betraktade dessa krig som en skönhets-
tävling där man skulle visa upp sina företräden för sina blivande
herrar ska inte förväxlas med att våra länder skulle ha haft några
objektiva intressen av att delta i dessa krig.

3. Efter en massa teknisk mumbo-jumbo om Nato:s "Partnerskap för
fred" kastar Bringéus in slutsatsen:

"Som framgått har partnersamarbetet med Nato kommit att spela
en central roll för svenskt internationellt militärt uppträdande. Det
har därmed också blivit en förutsättning för den solidariska
säkerhetspolitik som regering och riksdag fastlagt."(Min kursiv)

Här görs "solidaritet" till något som kännetecknar vår relation till
Nato. Riksdagen har visserligen antagit den flummiga och till
intet förpliktande solidaritetsförklaringen med de baltiska länderna
och vårt EU-medlemskap anses förutsätta en icke närmare angiven
solidaritet.

Men jag betvivlar att det finns stöd i några riksdagsbeslut
för att Sverige skulle ha gjort någon solidaritetsförklaring med Nato.
Detta är något Bringéus bara försöker pracka på oss i förbifarten.


4. Bringéus beskrivning av Nato är starkt biased. Han nämner
exempelvis att generalsekreteraren ska vara en europé, men nämner
inte att överbefälhavaren och flera andra nyckelfunktionärer alltid
är amerikaner. Han nämner inte heller kostnadsfördelningen i  Nato, som
entydigt visar att organisationen i huvudsak är ett verktyg för
USA:s geopolitiska strävanden.


Han behandlar Nato:s östutvidgning utan att behandla vare sig de
grova löftesbrott som den inneburit (Rysslands ledare fick löften
om att Nato "inte skulle utvidgas en tum") eller den aggressiva
geopolitiska strategi som den uttrycker.

5. I avsnittet om Nato:s kärnvapendoktrin undviker Bringéus att
återge Nato:s egna formuleringar om kärnvapen som en
"kärnkomponent" (core component) i paktens strategi.
I hans softade version är de bara "en del" av Nato:s arsenal.

Endast i en fotnot (s 136) nämner han det faktum att USA:s
utplacering av kärnvapen i fem europeiska länder enligt
"kritiker" strider mot NPT-avtalet.

6. Bringéus beskrivning av fördelarna med ett Nato-medlemskap är
en luftpastej. Det talas om möjligheten att få amerikanska
förstärkningar, vilket knappast är något man ska utgå från.
Och det talas om att vi skulle få avancerad hjälp av Nato:s
underrättelsetjänst och dess "gemensamma luftlägesbild".

Nato:s underrättelsetjänst har ju inte lyckats förhindra vare sig
11 septemberdåden eller någon av de andra stora
terroristoperationerna i Europa. En följd av USA:s och
Storbritanniens krig i Irak har blivit uppkomsten av Islamiska
staten, det hittills största säkerhetshotet både mot Mellanöstern
och Europa. USA och flera andra Nato-länder stödjer
terroristorganisationer i Syrien.

Vad gäller "luftlägesbilden" borde väl detta vara något som en
högteknologisk nation som Sverige kan lösa på egen hand.

7. Beträffande kärnvapen på svensk mark säger Bringéus att detta
inte är något "intresse" eller "behov" hos Nato idag. Han
medger med dessa formuleringar att en sådan stationering
ändå blir en möjlighet vid ett medlemskap.

Han nämner exemplet Norge, dock utan att klargöra att det
norska förbehållet mot stationering av kärnvapen endast gäller i
fredstid.

6. Bringéus visar att Nato:s riktlinjer för medlemsländernas
försvarskostnader skulle kräva en fördubbling av Sveriges
försvarsbudget. Men lindar så strax in detta i en försäkran
om att "några mer kraftfulla påtryckningar inte är att vänta".

Hur vet han det? Har han talat med Trump?

7. "...ett nära säkerhetspolitiskt samarbete med USA ... är idag
en grundbult i svensk utrikespolitik", skriver han (s 144; min kursiv).

Vem säger det? Vad grundar han det på?

Är det inte alliansfrihet och neutralitet som är "grundbulten"?

Att Sverige skulle förlora sina möjligheter som medlare och
internationell konfliktlösning har Bringéus "inte lyckats hitta
belägg för".

Hur skulle han kunna göra det om Sverige de senaste årtiondena i
huvudsak har ägnat sig åt att föra krig i Nato:s ledband?

Går vi längre tillbaka gjorde Sverige betydande insatser,
bl.a. i kriget Iran-Irak, vilket aldrig kommit ifråga för ett Nato-land.


8. I ett långt avsnitt om Finlands roll i svenska överväganden
kommer Bringéus till följande slingriga slutsats:

"Svenska avsiktsförklaringar om att Sverige inte avser att ansöka
om Natomedlemskap, snävar därför i någon bemärkelse in Finlands
Natooption. Det blir ur finsk synvinkel bekymmersamt, i det fall
omsorgen om Finland görs till ett argument för ett svenskt
avstående."

Vi ska alltså av omtanke om Finland undvika förklaringar om
att vi inte tänker ansöka om Natomedlemskap. Det är ambassadörens
rekommendation.


Är det inte tvärtom så att svenska deklarationer om att vi står
fast vid den hävdvunna svenska alliansfriheten och neutraliteten
bidrar till stabilitet i hela regionen? Att hålla dörren öppen
för snabba kast och äventyrligheter gagnar bara orosstiftare.

9. I sin analys av hur Ryssland skulle reagera på ett svenskt
Nato-medlemskap säger Bring att "påtryckningar" är att vänta i
inledningsfasen och därefter "militära åtgärder" som en anpassning
till den nya situationen.

I själva verket har reaktionerna i Moskva på den svenska debatten
präglats av gäspningar och ironi - det var länge sedan Sverige betedde sig på
ett sätt på den internationella arenan som gav Ryssland anledning att
betrakta landet som neutralt.


Men Bringéus rundar helt den viktiga frågan om vad de svensk-ryska
relationerna allmänt betyder. Eftersom Ryssland är vårt största grannland
är goda relationer med Ryssland grundläggande.

Ser man historiskt på saken kan man konstatera att Sovjetunionen i
november 1940 ingrep för att försvara svensk neutralitet
mot en befarad tysk invasion.

Man måste utgå från att omvärlden - inklusive Ryssland - ser särskilt
allvarligt på ett angrepp på ett land som förklarat sig neutralt.
Det har ett värde i sig.

Har saknas också en internationell analys av alliansfriheten som
alternativ till en mono- eller bipolär (!) värld, en utredning av
vilka optioner som går förlorade.

10. I sin sammanfattning skriver Bringéus (s 155:

"På ett vardagligt politiskt plan vore den mest uppenbara
konsekvensen att Sverige fick tillträde till en multilateral
transatlantisk plattform för att verka för svenska säkerhetspolitiska
intressen. Sverige skulle vidare få möjlighet att inifrån påverka
alliansens arbete."

Behöver verkligen ett litet land som Sverige med 0,13 promille av
världens befolkning någon annan "multilateral transatlantisk
plattform" än den FN erbjuder?

Är inte ambassadörens skrivning ett prov på den vanliga svenska
politiska megalomanin?

Var det inte försvaret av Sverige och svensk territorium det
handlade om? Varför ska vi alls söka lösningar på våra säkerhets-
och försvarspolitiska uppgifter 800 till 1 000 mil från Sveriges gränser?

Bringéus fortsätter med följande absolut obelagda och osannolika påstående:

"Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap
vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt
uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs.
Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle
inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och
med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande
förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka." (s 155)

Varför tror han att "krishanteringen inte skulle behöva
improviseras fram" om det uppstod en "kris" i Östersjön
och vi vore med i Nato?

Finns det något som talar för att Nato:s generaler skulle ha en
"krislösning" fix och färdig i skrivbordslådan - alltså någon
annan lösning än Nato:s sedvanliga, att hälla bensin på brasan?

På sid 43 hade Bringéus kommit fram till att Ryssland sannolikt inte
skulle riskera storkrig för att exempelvis ingripa mot något av de
baltiska länderna.

Hundra sidor senare finner han det troligt att USA/Nato
skulle vara villigt att riskera storkrig av liknande skäl.

Inte heller här skulle det skada med en gnutta realism. Det är inte troligt
att USA skulle gå i storkrig för någon del av det forna sovjetterritoriet,
åtminstone inte om man lyssnar på signalerna från Trump.

Säkrast alltså att vi som svenskar ser om vårt eget hus och bygger säkerhet
genom goda grannrelationer i alla riktningar.

Stefan Lindgren