Trump - Clinton 1-1

Nattens debatt mellan de båda amerikanska presidentkandidaterna bekräftar intrycken från den tidigare kampanjen.

Hillary Clinton är en slipad och erfaren politiker, väl förankrad i den elit som lett landet de senaste decennierna.

 Donald Trump är en bufflig outsider, som  har svårt med protokollet och framstår som mindre verserad.

I inrikesfrågorna står Hillary Clinton närmare USA:s försvinnande medelklass än Trump som för företagens talan med bl.a. förslag om att sänka bolagsbeskattningen från 30 till 15 procent.

I fråga om vapenlagarna var de båda kandidaterna överraskande överens. De bör skärpas.

Emellertid.

I utrikesfrågorna skiljer sig Trump på några punkter positivt från Clinton. Han framhävde med emfas att han var emot Irakkriget från första början, vilket Clinton dumt nog förnekar.

Hennes påstående att hon bekämpat ISIS hela livet klingar falskt. ISIS föddes under hennes period som USA:s utrikesminister. I själva verket skulle man kunna hävda att det föddes i USA:s läger Camp Bocca i södra Irak, där de ledande personerna i ISIS möttes för första gången.

Clinton bet ifrån sig: "Han säger att han har en hemlig plan. Den enda hemligheten är att han inte har någon plan".

Trump sa i debatten att "Nato kan vara obsolet". Det förhållandet att USA betalar 73 procent av kostnaderna för försvaret av 27 andra länder - en viktig del i USA:s aggressiva dominans - ifrågasattes som en orimlighet av Trump. I synnerhet som USA har biljontals dollar i skulder.

Men Trump sa också att USA måste rusta, dess försvar har halkat efter. B52-orna är nu så gamla att "farfar kunde ha flugit dem".

Hans idéer om Koreakonflikten är visserligen fredligare än Clintons, men samtidigt orealistiska. Han sa att USA borde använda Kina och Iran för att sätta press på Nordkorea att avstå från kärnvapen.

En tydlig skillnad mellan parterna är att Trump vill omförhandla USA:s handelsavtal, bl.a. NAFTA - och det inte i frihandelsvänlig utan protektionistisk riktning.

I Mexiko är det man fruktar mest inte Trumps omtalade mur, utan om NAFTA skulle spricka.

Det är också en orealistisk linje (USA är den part som tjänar mest på frihandeln) men den har stöd i stora väljargrupper.

Just nu är det dött lopp mellan kandidaterna i opinionsmätningarna och buden om vem som "vann" den första debatten är helt motstridiga.

Vad europeiska observatörer missar  är ofta den amerikanska psykologin. Väljarna har alltid haft en förkärlek för buffliga presidenter som kan möta väljarna med uppkavlade skjortärmar och som är befriade från alltför mycket etikett. Till och med Trumps låga IQ kan bli en tillgång, det han själv kallar sitt temperament.

För européer finns absolut ingen anledning att frukta Trump mer än Clinton. Hon är den mer o-förutsägbara. Ingen vet var hon skulle starta nästa krig. Båda lovar att krossa Islamiska staten - vilket är lätt att säga - men ingendera har något recept för detta.

Trumps förhandlingsinstinkt, att han genast börjar bolla med förslag om hur saker kan uträttas tillsammans med andra länder (till och med Kina och Iran, två inbitna "skurkstater"), väcker en tunn strimma av hopp.

Stefan Lindgren