 |
| En karikatyr ur Neues Deutschland. Die Linkes partiledning intrigerar för att tysta de frisprkiga Sahra Wagenknecht (t h) och hennes make Oscar Lafontaine. |
Fraktionsstrider skakar tyska Die Linke. På partiets fraktionskonferens nyligen försökte fraktionsordföranden Sahra Wagenknecht stoppa vissa beslut som föreslogs partiets ordförandeduo Katja Kipping och Bernd Riexinger. I ett brev hotade Wagenknecht, som liksom sin make Oscar Lafontaine åtnjuter en stor popularitet, att avgå.
För några veckor gjorde partiet ett hyfsat val med 9,2 procent av rösterna. Antalet röster ökade med 540 000 röster. Men bakom kulisserna råder det djup oenighet om den strategiska inriktningen, rapporterar Neues Deutschland (18 och 21 oktober).
Den skarpaste konfliktlinjen går mellan partiledningen och förbundsdagsfraktionens ledning. I sitt brev med avgångshotet skrev Wagenknecht att hon ”inte ser någon mening att förslösa mina krafter och min hälsa i ett permanent internt skyttegravskrig med två partiledare som uppenbarligen inte är redo för ett juste samarbete, men förmodligen har goda kontakter med vissa SPD-kretsar som länge har sett mig som ett stort hinder för en anpassad, lättskött Linke”.
Hon förklarade sig också vara utsatt för mobbing och krypskytte från partiledningen.
Skälet till brevet är uppenbarligen att partiledarna Katja Kipping och Bernd Riexinger vill utvidga sitt inflytande och bl.a. kräver rätt att få tala för partiet i förbundsdagen före Wagenknecht och hennes medordförande Dietmar Bartsch.
Till grund för konflikten ligger bl.a. missnöje med Wagenknechts försök att utveckla en linje som inte till 100 procent sammanfaller med kansler Merkels ”Wir schaffen das”-linje, dvs. en invandringsvänlig linje som inte tar vederbörlig hänsyn till belastningen på olika delar av välfärdssystemet.
Wagenknecht har talat om en "gästrätt" för flyktingar, som kan "förverkas". I vänsterpartiets valprogram sägs det dock att partiet avvisar deportationer.
Tvisten tillspetsades när Saarland-gruppens ordförande och Wagenknechts make, Oskar Lafontaine, kort före valet kritiserade Die Linke och alla andra riksdagspartier för att i sin flyktingpolitik åsidosätta principen om social rättvisa. Han syftade bl.a. på den skärpta konkurrens om låglönejobben som en massinvandring skapar.
Lafontaines invändningar har uppenbarligen väckt anklang i partiet, inte minst i det forna DDR. Mer än 400 000 tidigare vänsteranhängare i öst gick i valet från Die Linke till AfD.
Den hårdaste kritiken mot Wagenknecht kommer emellertid från personer utanför partiet, bl.a. sociologiprofessor Stephan Lessenich och filosofen Thomas Seibert som samarbetar med Kipping i tankesmedjan ”Institutet för modern solidaritet”. De betecknar Wagenknecht som rasist. Att Wagenknecht i förbundsdagen röstat mot en åtstramning av asylrätten och att Merkel däremot driver en stenhård asylpolitik, hindrade inte Seibert att nyligen i en TAZ-artikel ställa den ”grymma” Wagenknecht mot den ”välkomnande” Merkel.
Ett beslut som kan avgöra Wagenknechts öde är att vänta i nästa månad.
Stefan Lindgren
Intressant är också Jürgen Elsässer öppna brev till Sahra, som jag kopierade på min tidslinje - på tyska. Elsässer har varit mycket aktiv i att stödja Pegida och i bildandet av AfD, men var tidigare som journalist verksam i Neues Deutschland och junge Welt. Det rör på sig i vårt stora grannland. Sixten Alexander Andréasson
SvaraRaderaMerkeln är ett nytt tyskt "verb", synonymt med vela i oändlighet. Merkels velande har lett till invandring i en skala som måhända inte knäcker Tyskland ekonomiskt men som skapar sociala spänningar av stora mått. För att ursäkta handlingsförlamningen plockas rasismstämpeln fram, den effektivaste av uteslutningsmekanismer. Samma mekanism användes f.ö. på nittiotalet mot die Linke som i dag mot AfD, de skulle helt uteslutas från de övrigas gemenskap. Då gällde frågan inte rasism uten "smittan" från DDR.
SvaraRaderaWagenknecht väljer kanske självmant att gå. Hon har varit den enda ljuspunkten i en dyster förbundsdag, där hon efter noter läxat upp Merkel för hennes destruktiva utrikespolitik. Internt i Tyskland är dock utrikespolitiken en underordnad fråga, medan invandringen blivit allt centralare i takt med växande problem. Det tyska samhället har aldrig varit känt för snabb assimilering av främlingar. Med de massiva tal som nu är aktuella väntar stora svårigheter.
Sixten Andréasson har på sin tidslinje i FAcebook bla tagit upp Jürgen Elsässers brev till WAgenknecht. De är gamla polare från ungdomsförbundet. Men Elsässer stämplas nu av många som "högerpopulist".
SvaraRaderaSå här skriver han om DDR (Sixtens översättning):
7 oktober var DDR:s nationaldag, den tyskare av de två staterna. Idag är det nationaldag för en stat som gick under, som man kan fälla tårar över, även om man ingen kommunist är (eller inte längre). Visst var det en lyckodag, när muren föll och den tyska delningen var över. Men emot tyskarnas förväntningar uppstod 1990 inget enhetligt fosterland utan det blev en forcerad väg till upplösning. Av två blev inte en, utan ingen. Om DDR blir det kvar att fastställa:
DDR var inte den mest demokratiska, men mest tyska av de två. Därför är patriotismen på alla sätt starkare präglad öster om Elbe än i de gamla förbundsländerna. Utbildningssystemet var bättre. Det lärdes ut med preussisk disciplin. den goda utbildningen möjliggjorde för människorna att trots SEDs lögnmedia kunna bilda sig en egen uppfattning. Politiken mot utlänningar var bättre. Flyktingar blev väl utbildade och skickades sedan till uppbygget av sina hemländer. Kvinnopolitiken var bättre. Kvinnor gynnades, men feminism och Gender Mainstream var okänt. Antifascismen var i jämförelse med idag måttlig. Det tyska folket blev inte "verteufelt", utan dess goda kärna framhölls. Den tyska kulturen främjades. Russifieringen översköljde inte som amerikaniseringen i väst det tyska kulturarvet. "Deutschland einig Vaterland" finns det goda skäl idag att sjunga. En äkta "Deutsche demokratische Republik" var i DDR bara propaganda - men som uppdrag för framtiden anger de tre orden en bra inriktning. I stället för "Buntland" förblir målet: En stat, som är 1) tysk 2) demokratisk och 3) republik
Den som vill veta mer om Elsässer kan läsa "hans" nätpublikation, Compact-Magazin. Elsässer smutskastas därför att man inte vill ta debatten. Den nya vågen av invandring har hos honom lett till en stark reaktion. Han tror att Tyskland inte klarar smällen utan tappar sin egen prägel. Många konservativa delar hans oro. Skall de tystas för sin åsikt? Tydligen. Tyskland kan detta med bokbål: Tidigare CDU:aren Thorsten Schulte har skrivit boken "Kontrollverlust" eftersom han delar Elsässers oro. Nummer två på bästsäljarlistan, tills en dag; vips försvann boken från listan, liksom den även försvann från den fysiska bokhandelns diskar. Merkel och hennes finansiärer har säkert en stämpel även för honom som kommer väl till pass.
SvaraRaderaSkall ännu tilläggas att Elsässer långt skarpare än Wagenknecht kritiserat Merkels politik i Ukraina och Mellanöstern. Den som sponsrar krig är numera moderat och human medan krigspolitikens motståndare är extrema på ett eller annat sätt, det sörjer Springer-koncernen för.