Myrdal-sällskapet:
Lördagen den 21 april var det i Varberg årsstämma för det nu snart
tioåriga "Jan Myrdalsällskapet" vilket sköter "Jan Myrdalbiblioteket".
Denna stämma var den för sällskapet slutgiltigt skandalösa. Till det
återkommer jag. Men först något allmänt.
Inför förhandlingarna gavs jag tillfälle att tala till medlemmarna. Det
jag sade var först en direkt kritik av styrelsen för stadgebrott. I
enlighet med stadgarna skall styrelsen upplysa om mitt arbete. I två år
har nu viss "vänster" intensivt drivit tesen att jag gått till höger och
svikit.
SvD har nu helt korrekt åter gett ut min understreckare om detta
slags vänster från 1980. (Då var det DN:s kulturredaktion vilken - med
liknande argument som Clarté nu - angrep mig.) Styrelsens stadgeenliga
uppgift hade inte varit att "hålla med" mig utan att "återställa orden".
SvD gjorde det. Men Jan Myrdalsällskapets styrelse icke.
Dels omfattade min text det förslag jag kommer med mot slutet av denna
text.
Ett författarsällskap om en levande och arbetande skriftställare är i
sig en orimlighet. Skulle Strindbergslitteraterna i Unga Sverige bildat
ett sådant då skulle en Hjalmar Branting under trettiosex år fått hoppa
in och ut och kring under utstötande av hojt och fördömanden till dess
August väl var död och Branting i sitt festtal i efterhand kunde skriva
in honom i partiet och hylla. Behöver jag påminna om Giftas? En dåres
försvarstal? Svarta fanor?
Att jag då för snart tio år sedan inte sade ifrån hade både ett
personligt skäl och ett praktiskt. Det personliga var känsloförvirring.
Gun Kessle hade dött året innan efter en vår intensiva femtioettåriga
arbets- och livs- alltså även starkt könsliga - gemenskap och att jag
därefter, vilket Gun inför döden ordrätt krävt av mig, inlett ett nytt
passionerat och stormigt förhållande (avspeglat också på löpsedlar) med
Andrea Gaytán.
Det praktiska var att detta sällskap tycktes mig ge möjlighet att
bevara åt yngre forskare det väldiga arbetsbibliotek om cirka 50 000
volymer Gun och jag skapat under våra arbetsår utan hänsyn till någon
politisk, religiös, moralisk, personhistorisk eller annan i någon kultur
juridisk censur. När det nu börjat registreras (gå in på Libris och se!)
visar sig att 30% inte finnas på annat svenskt bibliotek.
Detta är ett svenskt LIBRIS-bibliotek för forskare alltså. Men också
genom öppna hyllsystemet fritt tillgängligt för alla utan att de först
behöver slå på namn.
Arkivet med sjukjournaler, klipp, brev och utkast skall därtill vara
öppet och tillgängligt för envar - uttryckligen också för dem vilka vill
använda materialet mot oss personligen och mot vårt arbete. Gun och jag
var båda yttrande- och tryckfrihetsfundamentalister.
Visst vet jag nu med den klarhet som seendet i den andliga backspegeln
ger att jag bort handlat annorlunda liksom jag bort formulera gåvobrevet
om biblioteket till detta då nybildade sällskap på exaktare sätt. Men
man kan aldrig gå in i det förflutna och rätta till. Vare sig gåvobrev
eller kärlekar. Tyvärr.
Med sina ekonomiska insatser har den så kallat röde miljonären och
hotellägaren Lasse Diding gått in med pengar och möjliggjort att
biblioteket nu finns i Varberg. Vilket jag bör tacka honom för. Men
tyvärr har han samtidigt omvandlat det till en del av sin
hotellverksamhet.
Han kunde därtill som medlem i lördags delta i - och där direkt jag
lämnat salen agitera mot mig som person - i de årsmötesförhandlingar
från vilka jag som icke medlem i enlighet med styrelsebeslut var
utestängd. Jag fick blott hålla ett kort anförande inför stämman innan
jag tvangs lämna salen varpå Diding omedelbart gick till angrepp. I
salen fanns en handfull vänner, bland dem min läkare, vilka försvarade
mitt arbete. Men de var minoritet.
Samtidigt som Lasse Diding äger huset där biblioteket inhyses och
aktivt deltar i sällskapets arbete (och där liksom på nätet spritt
sådant som föreställningen att jag är dement) vägrar han göra det jag
krävt. Nämligen att han ersätter sina allmänt vackra ord och sina
hänvisningar till ett hans testamente (vilket han ju kan ändra när han
så vill) med något ordentligt, för framtiden juridiskt bindande
dokument. Röd är han i offentligheten, men han är inte som de
göteborgska artonhundratalsliberaler vilka åt eftervärlden säkrade sina
gåvor som stiftelser.
Själv flinar han när jag talat allvar med honom om dödens juridiska
konsekvenser.
Sällskapets styrelse som i går åt, drack och glammade på den Jan
Myrdalsällskapets årsfest i hans hotell där jag inte var närvarande
begriper inte trots vad jag och andra sagt dem att vackra ord och löften
och även tal om testamente är som ord skrivna i rinnande vatten. Det
behövs juridiskt giltiga bindande handlingar. Som det nu är kan han
eller hans arvtagare höja hyran i den hans fastighet där biblioteket är
inrymt och så låta det fattiga sällskapet komma på obestånd. Sedan är
bara att från konkursförvaltaren ropa in rubbet och göra biblioteket
också formellt helt till ett turistiskt annex i hans hotellverksamhet.
Vad gör jag i denna situation? Dels arbetar jag som vanligt. Artiklar
på svenska och engelska. Föredrag och diskussioner. En upplaga av "Maj.
En kärlek" med ett femtiosidigt förord om det internationella
nätverk inom vilket jag genom livet rört mig och ett långt dokumentärt
efterord om könspassionens realitet ligger på utgivningslistan för våren
2019. Själv skriver jag nu sista sidorna på en volym där jag efter fyra
dygn på Karlskoga lasarett i sviterna efter en svår sepsis kom fram till
att det var nödvändigt att trotsande varje inre skamgräns skära upp
jaget ända in mot kvikken: "Ett andra anstånd."
Därtill ber jag nu några mig närstående jurister åt mig finna rätt form
och formulera korrekt gåvobrev för alla de böcker som tillkommit sedan
det förra gåvobrevet, därtill de samlingar jag har förvarade på annan
plats i Varberg och i Göteborg och hela det av mig bevarade Gun Kessles
konstnärliga verk samt mina övriga konstföremål. Jag föreslår att min
dotter till detta lägger det hennes Sydasienbibliotek som nu är
deponerat här i Varberg.
Mottagare kan vara en stiftelse om juristerna
finner detta rätt. En med en styrelse av personer som känner
biblioteket, är väl förtrogna med dess arbete och även rätt kan sköta
Gun Kessles verk. De bör samarbeta så nära som möjligt med den
existerande styrelsen i Jan Myrdalbiblioteket. (Vars namn dock borde
vara något i stil med Kessle-Myrdalbiblioteket.)
Detta skulle förhoppningsvis försvåra bibliotekets avveckling eller
undergång eftersom allt skulle bli synligt och möjligt att kontrollera.
Jan Myrdal
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.