 |
| DN:s kulturchef Björn Wiman drar in replikrätten. |
Det torde innebära att DN-censuren i kulturchefen Björn Wimans gestalt slagit till igen. Först ett helsides inlägg som ropar på censur. Sedan indragen replikrätt för den författare som utsatts för illasinnade omdömen i syfte att avskräcka allmänheten från att skaffa och läsa hans bok.
I förrgår gick TV- och radiomannen Bosse Lindquist till angrepp mot Norstedts förlag för att det gett ut Jan Myrdals nya bok "Ett andra anstånd". Inlägget publicerades först på nätet 24/4 och sedan 25/4 i papperstidningen, vilket överskuggade tidningens recension av boken.
Detta typiska rop på censur - mötte mig själv när en radiopanel med John Chrispinson och Kristian Gerner krävde förbud av min Leninbiografi - står nu på tredje dagen oemotsagt.
Björn Wiman (kulturchef på DN) tycks ha överlämnat Myrdals replik till stora runda arkivet (papperskorgen).
Äktliberalens omvandling till storinkvisitor sker som vanligt sömlöst. Utan att någon av kollegorna höjer ett ögonbryn.
Lindqvists inlägg var illasinnat, hatiskt och helt inriktat på att skrämma tidningar från att uppmärksamma Jan Myrdals nya bok och allmänheten från att läsa den.
Likväl borde inlägget göra Myrdals bok än intressantare. Vad är det som utlöst Lindquists reaktion? Nej, inte har han lyckats få Myrdal till någon kvinnohatare, en man som hela sitt liv levt i en rad kärleksfulla monogama förhållanden och sorglöst gått vidare när kärleken sinat.
Lindquists påhopp vittnar bitvis om en märklig syn på sexualitet. I fjol fick 2 700 svenskar gonorré. Om jag i en litterär skildring påstår att någon haft gonorré är det knappast detsamma som att smutskasta personen eller kasta en skugga över hennes moral. Det är saker som händer, i alla samhällsskikt och familjer.
Att det förekommer otrohet i äktenskapet ska naturligtvis till det yttersta förnekas i vissa borgerliga miljöer. Men många människor har väl idag en mer frigjord syn på saken. Dvs. man är mer benägen att se till otrohetens orsaker (känslokyla i dåliga äktenskap etc) och inte som något brottsligt eller oetiskt i sig. Lindqvist argumenterar för en extremt konservativ syn.
Att en av JM:s hustrur var flirtig och visat sig naken är likaså oerhört stötande för sedlighetspolisen Lindqvist.
Vi ska inte glömma att Lindqvist är expert på allt - han VET hur JM bör uppleva sin levnadshistoria, på samma sätt som han tidigare VISSTE vad JM sett i Kampuchea (där stötte dock hans Myrdal-hets på patrull av JO, som fällde hans utställning på Forum för levande historia).
Själv har jag bara träffat Lindqvist en gång, i en TV-debatt, och aldrig varit på minst sätt i delo med honom. Ändå fräste han "fascist" mot mig i hopp om att det skulle gå ut i direktsändning.
Vi har inte samma uppfattning om yttrandefriheten och om fri debatt, den saken är klar. Jag minns att jag tänkte att han ätit något olämpligt. Nu har han visst gjort det igen.
Björn Wiman har jag aldrig träffat. Jag har försökt läsa honom ett otal gånger. Men jag kan inte på rak arm minnas något han skrivit. Risken är att han går till litteraturhistorien för den oförsvarliga refus han just begått.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.